Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

onsdag, maj 31, 2017

Plikten, Profiten och Konsten att vara människa (3)


Jag står vid kärnan till den här boken som inte var tänkt som en bok utan som en pamflett. En pamflett mot den snabbt spridda och alltför okritiskt anammade idén att verksamheter som hittills hade drivits av plikt istället kunde drivas med profit. Mot idén att med profiten som drivkraft skulle sjukvården bli effektivare, äldreomsorgen mänskligare och skolan vitalare. Mot idén att med profiten  som drivkraft skulle vi kunna upprätthålla fler förpliktelser mot fler människor för mindre pengar.
Ingen talade naturligtvis i termer av profit och plikt. Man talade i termer av av konkurrens och effektivitet, mångfald och valfrihet, kundstyrning och lönsamhet. Ingen ifrågasatte heller att de nya profitdrivna verksamheternas fortsatt skulle finansieras av plikt, det vill säga med skatter. De profitdrivna aktörer som en efter en klev in på den offentliga banan var all måna om att framhålla att de inte gjorde detta föra att tjäna pengar utan för att göra en god sak bättre. Många av dem hade lämnat sina jobb i offentliga pliktverksamheter eller tagit chansen att "knoppa av sig" därför att de ansåg att de kunde göra samma jobb bättre och med större personlig tillfredställelse som privata företagare. De ville alla berika sina liv naturligtvis, men inte med mer pengar i första hand, utan med förmågan (förmögenheten, friheten) att förverkliga egna idéer och ambitioner.
Inte heller jag ifrågasatte att det fanns offentliga verksamheter som måste omprövas och förändras, ja, kanske till och med läggas ner eller övergå i privat regi. Det var för mig uppenbart att de förutsättningar som hade gjort det svenska folkhemmets växande åtagande gentemot medborgarna politiskt och ekonomiskt möjliga var på väg att radikalt förändras. Det var för mig också uppenbart att Sverige hade gått mycket långt, kanske för långt, i förstatligandet eller kommunaliseringen av ömsesidiga förpliktelser mellan människor. Vi hade i de bästa avsikter frigjort individen från beroendet av andra människor men istället gjort henne alltmer beroende av staten. Va skulle hända med ett sådant samhälle om och när staten svek, undrade jag.
De radikala trosvissheten med vilken profitdrivna modeller för statens och kommunens åtaganden snabbt slog igenom i Sverige i början av 1990-talet antydde ett svar. I ett samhälle där mellanmänskliga förpliktelser i så hög grad hade omvandlats till statliga varor och tjänster skulle steget från offentlig till privat produktion inte uppfattas som särskilt stort. När gapande budgetunderskott och galloperande statsskuld höll på att ruinera Sverige de här åren, reducerades ett politiskt problem (hur ska gemensamma förpliktelser upprätthållas) tills ett effektivitetsproblem (hur skall offentliga varor och tjänster produceras bättre och billigare). Vi övertygade oss själva om att vi skulle kunna lösa det politiska problemet genom att låta profitdrivna aktörer producera samma varor och tjänster som stat och kommun tidigare hade producerat. Vi fick i rask takt profitdrivna akutsjukhus, vårdcentraler, skolor, förskolor och äldreboenden, och det föreslogs att vi också borde få profitdrivna socialbyråer och fängelser.
Jag ifrågasatte inte att kostandseffektivitet i verksamheterna skulle kunna ökas på det sättet. Profitdrivna aktörer är ju definitionsmässigt beroende av sin förmåga att vara mer kostnadseffektiva än sina konkurrenter. Det var helt förutsättningsbart att de nya aktörerna, åtminstone till en början, skulle klara av att producera mer saker för mindre pengar och därmed skapa intrycket att välfärdssystemens minskade förmåga att leverera vad det lovade var ett kostnadseffektivitetsproblem.
Dt var det jag ville ifrågasätta. Jag ville ifrågasätta att det var ett kostandseffektivitetsproblem. Jag ansåg att det i första hand var ett pliktförsvagningsproblem. Flera av de offentliga verksamheter som var tänkta att effektiviseras av profitdrivna aktörer var verksamheter vars effektivitet enligt min mening huvudsakligen inte gick att mäta i pengar, ja där effektiviteten mätt i pengar riskerade att bli ett mått på ineffektiviteten i den förpliktelse som verksamheten var ett uttryck för, ja, där slöseri kunde höja effektiviteten i förpliktelsen och sparsamhet sänka den. Vad menas med ökad effektivitet i omsorgen om gamla och svaga ? Vad menades med ökad effektivitet i fostran av barn ? Vad menades med ökad effektivitet i vården av svårt sjuka ? Alltsammans var ju verksamheter vilkas effektivitet i minst lika stor utsträckning borde mätas i förmågan att fostra långsiktiga förpliktelser mellan människor som i förmågan att leverera rätt produkter till rätt pris. Ett samhälle som bara förstod att sätta värde på produkter och inte förpliktelser skulle få allt svårare att motivera sina förpliktelser.
Vad jag tänkt ifrågasätta i den pamflett som istället blev den här boken var den sorglösa sammanblandningen av pliktens drivkrafter med profitens, den aningslösa introduktionen av profitens som drivkraft i verksamheter som hade sina rötter i plikt, och den tanklösa användningen av profitens språk för att kvantfiera och kostnadseffektivisera pliktbaserade relationer och åtaganden. Jag hade tänkt angripa den syn på individ och samhälle som hade gjort det fullt normalt att definiera elever som resultatenheter, skolor och sjukhus produktionsställen, och svaga och hjälplös som kunder och klienter. Jag hade tänkt gå till rätta med kommunalpolitiker som i kostnadseffektivitetns namn bjöd ut omsorgen om våra gamla och svaga till lägstbjudande och med de de omsorsproducenter som lade de lägsta buden. Jag hade tänkta argumentera för att företag som tilläts driva offentligfinansierade sjukhus, skolor och vårdhem inte fick drivas av börskursen på sina aktier. Börsnoterade Capio AB, som bland annat ägde och drev ett offentligfinsierat akutsjukhus i Stockholm, informerade på sin hemsida inte bara om börskursen på sina aktier dag för dag utan timme för timme. Jag hade tänkt understryka att vi måste hålla i minnet varför vi gjorde vad; varför vi fostrade våra barn, vårdade våra sjuka och sörjde för våra gamla. Jag hade tänkt visa att vi i grunden allt detta och mycket mer därtill av plikt och att vi bedrog oss själva om vi försökte ersätta pliktbundna åtaganden med profitdrivna produkter.
Jag bläddrar igenom mapparna med tidningsklipp och anteckningar ur vilka jag hade tänkt hämta pamflettens exempel och detaljer. Det mesta jag samlat in på nära håll eftersom min hemstad Stockholm efter valet 1998 hade inlett Sveriges mest radikala privatisering av kommunala verksamheter. Systemskifte kallades det. När den politiska majoriteten bakom systemskiftet röstades bort fyra år senare hade kommunala verksamheter motsvarande en fjärddel av budgeten lagts i händerna på privata aktörer och kommunal egendom för ett värde av trettio miljarder sålts till privat ägare. I mapparna fanns klipp om den allt snabbare "konkurrensutsättningen" av äldreomsorgen, varvade med klipp med personalavknoppade vård och skolentrepenörer med effektivitet i blick, varvade med klipp om växande vård och skolkoncerner med börsintroduktion och utalndsetablering i i försäljningsprospekten. Här fanns uttalanden från systemskriftets politiker om behovet av att flytta makten från poltiken till individen, varvade med klipp om samma politikers brutala nedskärning av eller oansvariga utplåning till de medel de medel med vilka individens makt - via offentliga "pengar" och "checkar" - skulle finansieras. Här fanns exempel på vad privata omsorgsföretag hade lovat att göra för sina kunder, varvade med exempel på vad de så småningom hade gjort eller inte gjort.
Jag lägger igen mapparna och förstår bättre varför det inte blev någon pamflett. En pamflett riktar sig mot någon, anklaga någon, utpeka konkreta orsaker till konkreta missförhållanden och någotsånär konkret tala om hur det bör åtgärdas. Vad jag så småningom upptäckte var att det inte fanns någon eller något att utpeka eller anklaga. Var vi inte alla villiga deltagare i frigörelsen av oss själva från långsiktiga beroenden och förpliktelser ? Var vi inte alla villiga konsumenter av allt fler varor och tjänster som lovade att ersätta tvång med valfrihet och förpliktelser med rättigheter ? Var vi inte alla villiga medspelare i jakten på de indexdrivna börsprofiter med vilka vi skulle köpa oss frihet och makt eller åtminstone ett tryggare ålderdom ? Var vi inte alla den marknad som gynnade kortsiktigheten före långsiktigheten, kvartalsrapporten före årsredovisningen, produkten före poltiken ?
Var vi helt enkelt alla fångar i samma kollektiva dilemma ?

Göran Rosenberg, 2003

Illusioner





Tog kort genom fönstret till Galleri Steinsland Berliner, som ligger i hörnan Bondegatan - Klippgatan. Blir inte klok på hur det speglar sig.

symboliskt för hur det känns just nu,
när verkligt och overkligt flyter ihop,
när man inte vet vem man litar på
trots tappra försök

fredag, maj 26, 2017

Det finns gränser




Engagemanget för en annan värld går i vågor. Finns där hela tiden, men det mesta och de flesta gör sitt bästa för att jag ska komma av mig.
Blev påmind idag. Av en ledare signerad Lennart Fernström, och en film om Romklubbens evigt aktuella rapport från 1972, The limits to growth. (2014). Mest berörd av huvudförfattaren Donella Meadows (d 2001) intuitiva och självklara sätt att uttrycka sig.

Den enorma saknaden av ett grönt parti
Limits to growth

tisdag, maj 23, 2017

Naiv




En vacker kväll, cyklade en tur på Söder, köpte nya läsglasögon på det kvällsöppna apoteket, som en dimma låg nyheten om terrordådet i Manchester. Roland Paulsen skriver om mordet på Kevin och misstänkliggörande förhörsmetoder. 

Vår tid är inte naivitetens. Vår tid är cynismens. 
Och lång är vägen till tilliten och den idag närmast förbjudna tanken att de flesta människor vill väl.


måndag, maj 15, 2017

Burundi Inifrån





Läser sällan färdigt fördjupande texter i dagspressen om människor i nöd. Ibland är det lättja, men lika ofta för att texten inte tar tag.
I lördags släppte Anna Roxvall och Johan Persson en reportagebok om Burundi. Spännande, gripande, och väldigt sorglig. Om våldets, rädslans och tystnadens seger. Glad att jag läst den.

Myteri förlag

lördag, maj 13, 2017

KOK




har varit ståndaktig och uthållig
men är inte nöjd
märkligt

grubblerierna går i cirklar
sällan nya tankar
tråkigt

envisas med att ändå tro
det kommer en dag
till slut
...



ni som värjer er
gör ett försök
lyssna på

Karl Ove Knausgård




torsdag, maj 11, 2017

Nytta


Ekonomism tror jag det heter, när biologiska varelser betraktas som ekonomiska. Tänkte på det när jag lyssnade på Vetenskapens Värld idag, om älgar och skogsvård. Det handlade inte så mycket om levande djur och växter, utan om oönskade företeelser inom djur - och skogsproduktionen. Fick lära mig att älgen som föda föredrar tall framför gran, att en tall där delar av växten blivit tuggad som ung kan se normal ut som vuxen men ändå ha skador i fibrerna som sänker kvalitén (och priset) på den slutgiltiga virkesprodukten, och att älgar som livnär sig i marker där det är ont om tall har lägre vikt än de som har god tillgång , vilket menligt påverkar utbytet vid slakt.

Förr-förra hösten cyklade Sofie och jag på små grusvägar ner till Västervik. Vi höll ögonen på det som rörde sig i skogen, i förhoppning om att få uppleva den där mäktiga känslan av en älg som gungar fram mellan träden. Vi fick ge oss till tåls i tre dagar, till slut dök hon upp, på Magnus och Annas ö, utanför Västervik.

Det börjar bli lite tjatigt, men jag passar inte riktigt in. När sammanhang styckas upp, när det vackra  mäts i nytta.

tisdag, maj 09, 2017

Drivkrafter


Ulla Andersson (V) skriver om drivkrafter i dagens SvD, med anledning av välfärdsutredningens slutbetänkande om vinster i välfärden.
Den som förordar ekonomisk vinst som drivkraft menar att andra drivkrafter inte räcker för att skapa en bra vård. Det tror inte jag, och inte Ulla Andersson. Tvärtom skapar ekonomiskt vinstintresse fokus på fel saker, det kräver en gigantisk kontrollapparat, och det förtar arbetsglädjen.
För en gångs skull talar jag av egen erfarenhet.
SvD

måndag, maj 08, 2017

Livet på Skutholmen




Har många gånger tänkt att jag vill se filmen om den ensamma bonden på norska västlandet en gång till. Igår lyckades det mig äntligen att komma på vad den heter.
Ännu vackrare än jag minns den, mindre tilltalad av ensamheten.

Ingen stress, han låter kroppen gå på låga varvtal under lång tid, på så vis får han mycket gjort.

HAPPINESS ONLY REAL WHEN SHARED 
ristade Chris Mc Candless (Into the wild) i sin husvagn innan han dog.
Instämmer. 


Livet på Skutholmen (filmen)
Blogg 2016
Into the wild

söndag, maj 07, 2017

Missanpassad (2)





Det känns faktiskt lättare sen jag läst Hararis dystopi Homo Deus.
Eftersom jag troligen inte är ensam om att fara illa,
av att reduceras till data, utan mening.


Här följer några citat ur slutet av boken:

Individen håller på att bli ett litet chip i ett gigantiskt system som ingen egentligen förstår. Jag tar varje dag emot otaliga databits genom mejl, telefonsamtal och artiklar. Jag vet inte riktigt var jag passar in i tingens stora ordning eller hur mina databits med andra databits som produceras av miljontals andra människor och datorer. Jag har inte tid att ta reda på det eftersom jag är upptagen med att besvara alla mejlen. Och när jag bearbetar mer data mer effektivt - besvarar fler mejl, ringer fler telefonsamtal och skriver fler artiklar - översvämmas människor omkring mig med mer data.
Detta oavbrutna dataflöde skapar nya uppfinningar och störningar som ingen planerar, kontrollerar eller förstår. Ingen förstår hur världsekonomin fungerar eller vart den internationella politiken är på väg. Men ingen behöver förstå. Det enda man måste göra är att besvara sina mejl snabbare - och låta systemet läsa dem. Precis som marknadskapitalister tror på marknadens osynliga hand tror dataisterna på på dataflödets osynliga hand.
...
Sapiens utvecklades på den afrikanska savannen för tiotusentals år sedan, och deras algoritmer är helt enkel inte byggda för att hantera 21:a århundradets dataflöden. Vi kan försöka  uppgradera det mänskliga databearbetnings-systemet, men det kanske inte räcker. Alltings internet kanske snart ger upphov till så snabba och väldiga dataflöden att inte ens uppgraderade mänskliga algoritmer kan hantera dem. När bilen ersatte den hästdragna vagnen uppgraderade vi inte hästarna - vi lät dem gå i pension. Det kanske är dags att göra detsamma med Homo Sapiens.
...
På 2000-talet är känslor inte längre världens bästa algoritmer. Vi håller på att utveckla algoritmer som använder en makalös datorkraft och gigantiska databaser. Googles och Facebooks algoritmer vet inte bara exakt hur du känner utan också miljontals andra saker om dig som du själv knappt anar. Därför borde du sluta lyssna på dina känslor utan istället lyssna på dessa algoritmer. Vad är det för mening med att hålla demokratiska val när algoritmerna vet hur var och en kommer att rösta och dessutom känner de exakta orsakerna till varför. Medan humanismen anbefallde "Lyssna på dina känslor" anbefaller dataismen "Lyssna på algoritmerna, de vet hur du känner".
Fröet till algoritmen må ha utvecklats av människor, men den utvecklar sig längs en egen väg och går dit ingen människa någonsin gått och dit ingen människa kan följa efter.
...
En kritisk undersökning av dataismens dogmer är förmodligen inte bara den största vetenskapliga utmaningen under det 21:a århundradet utan också det mest brådskande politiska och ekonomiska projektet. Forskare inom livs-och samhällsvetenskaperna borde ställa frågan om de missar något när de tolkar livet enbart i termer av databearbetning och beslutsfattande. Finns det något i universum som inte kan reduceras till data ? Anta att icke-medvetna algoritmer så småningom överträffar medveten intelligens i alla kända databearbetnings-uppgifter - vad skulle då gå förlorat ?

Missanapassad




torsdag, maj 04, 2017

En frestelse




Hörde på radion en recension av Johan Norbergs senaste bok Framsteg. Boken vill i god optimistisk Roslinganda göra oss uppmärksamma på att världen faktiskt blivit bättre. Säkrare, friskare och rikare.

Läser i DN en omvänd betraktelse av Alf Hornborg. Som i god pessimistisk anda framhåller en galloperande ojämlikhet (1% äger 99%) och det orimliga i att vår livsstil kräver närmare fyra jordklot.

En har fel ? Ingen har fel ? Båda har fel ?


Syntes (?) :
Optimistiska personer kan göra det omöjliga möjligt. Det är bra ibland.
Pessimistiska personer kan göra det lättare av avstå, att göra det möjliga omöjligt. Det är bra ibland.

Vi har inga historiska exempel på att människor frivilligt har avstått från sina privilegier, skriver Hornborg. Det känns som en utmaning. Rentav en frestelse.


Hornborg

onsdag, maj 03, 2017

Små missöden


Egentligen borde jag inte berätta vad som hände mig idag, eftersom det ytterligare kommer att förstärka intrycket att jag är en person som inte riktigt kan ta vara på mig själv. Det får vara hur det vill med det.

Hade tid hos hudläkaren, min ljusa hy är befolkad av bruna fläckar som behöver kontrolleras med jämna mellanrum. Grabben i kassan utanför mottagningen frågade efter min legitimation, men hur jag än letade så var körkortet borta. Doktorn var ytterst deltagande, mina fläckar kom i skymundan för det som inträffat. En halvtimma senare och några prickar fattigare tog jag mig samman i sjukhuskafeterian, drog mig till minnes att telefonen gick sönder för två veckor sedan, att jag fick hjälp i en liten servicebutik på Folkungagatan att byta skärmen och att jag provade och köpte ett nytt fodral för att sedan ångra mig då facken för kredit - och körkort var för trånga.
Fodralet jag provat hängde kvar på en krok bakom disken, mannen som lagat min telefon var samlad, själv var jag sprickfärdig. Men vi nästan (nåja) kramade om varandra när mitt körkort tittade fram ur ett av facken på fodralet.
Som vanligt ( det är ju inte första gången ..) så konstaterar jag i efterhand att det där jag helst ville slippa vill jag inte vara utan. Det är väl därför jag inte lär mig, små (rara) missöden har blivit min specialitet.

tisdag, maj 02, 2017

PS . Missanpassad




Rätt ska vara rätt :
Mannen som dansar på omslaget till Homo Deus i förra inlägget hör egentligen inte till. Det är en glastavla målad av den franske konstnären Alfonso Vallès (som nyligen ställde ut på trevliga Galleri AxlErikSund) föreställande den franske författaren Jean Cocteua (Les enfants terribles ..) som jag fick för mig att lägga ovanpå omslaget.

Hur konstnären burit sig åt förstår jag inte. På bilden överst ser man penseldragen på glaset, på den nedre ligger målningen , som är en annan målning än den första,  bakom glaset. Hur gick det till ?

Missanpassad





Har läst Yuval Noah Hararis uppföljare till storsäljaren Sapiens. Homo Deus, en kort historik över morgondagen. En värld bortom kriget i Syrien och höjda havsnivåer, där verktygen människan skapat till slut gör henne själv överflödig. Vilket yrke hen än har så kommer maskinerna, robotarna och algoritmerna att vara överlägsna.
Problemet är att vi (likt alla däggdjur) bär på känslor. Som t.ex innebär att jag trots felbehandling och felaktiga beslut fäster störst vikt vid god kontakt och ett trevligt bemötande.

Efter att ha läst Homo Deus förstår jag lite bättre varför jag känner mig så missanpassad.