Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

söndag, november 26, 2017

#metoo




Som väntat menar nu vissa att #metoo är missvisande och kränkande. Dvs, även kvinnor gör sig skyldiga, och alla män som är reko känner sig utpekade.
Lika bra att acceptera. Det är varken okomplicerat eller smärtfritt att komma till rätta med grundläggande missförhållanden. 
Uthärdar vi, så finns det bara vinnare.


 

fredag, november 17, 2017

Liv och Horace, säsong 2




Blir lika fascinerad den här gången som förra. Hur kan Liv Strömquist utsätta sig för umgänge med Horace Engdahl, han som i varje  sekund har behov av att framhålla sin egen förträfflighet. Att Liv nu väljer resmål innebär att Horace, om möjligt, har ännu större behov av att visa sig på styva linan.
Men hon har ställt upp, och med tanke på den medvetna person hon är känner jag mig skyldig att försöka förstå varför.

Men den här gången går jag bet.

Pessima



Dags att skriva ett pessimistiskt och osammanhängande inlägg.

Utgångspunkten är en känsla av missanpassning, att inte passa in. I sämsta/bästa fall är jag ensam om den känslan, i sämsta/bästa fall gör jag mig till tolk för andras frustration.

Missanpassad kan man vara på flera sätt. Grovt kanske det kan indelas i faktiska och upplevda.
Den praktiske som tvingas umgås med bara teoretiker känner sig med rätta missanpassad. Den praktiske som inte kommer överens med sina praktiska kollegor får leta andra förklaringar, hos sig själv. I mitt fall rör det sig om det senare ? En upplevelse, snarare än fakta.

Varje dag tänker jag att världen är galen. Eftersom vi, som jag upplever det, lever tvärtemot hur vi borde. Vi har insikter om livets och planetens villkor, men vi beter som om vi vore okunniga. Den som inte lever som hen bör borde känna sig missanpassad. Men det är inte givet. Eftersom känslan av gemenskap och tillhörighet går före alla andra hänsyn.

Homo Sapiens är väldigt klyftig om hen jämför sig med andra djur. Men den klyftiga människan har skaffat sig redskap som är ännu klyftigare. Och riskerar, bokstavligt talat, att gräva sin egen grav.

Utveckling går fort, evolution går långsamt. Däri ligger kanske nyckeln till känslan av missanpassning. Min hjärna är anpassad för ett solidariskt nomadliv på savannen, mitt liv i storstaden ställer andra krav. Jag vill gärna tro att det inte är något problem. Men det är det, för mig.

Utveckling går fort. Vilket gör det möjligt för oss idag att under bråkdelen av en livstid upptäcka skillnader. Den som för tiotusen år sedan gick från nomadliv till bofasthet märkte ingenting, förstod inte vad som höll på att ske, det gick för långsamt. Själv kan jag se bara på en tioårsperiod att vi allt mer förlitar oss på regelverk och algoritmer, och allt mindre på erfarenhet, känsla och intuition.

Mätt i rationell sanning och effektivitet är den meningssökande homo sapiens underlägsen sina redskap på snart sagt alla områden. Ingen yrkeskategori går säker, inte ens konstnärer. Vilket förstås förstärker känslan av galenskap, eftersom vi samtidigt menar att alla behöver ett arbete, för att känna mening.

På mitt arbete bedriver vi inte sjukvård. Vi producerar sjukvård. Vi bryr oss fortfarande om hur det går för patienterna, men det är inte i fokus. Jag kan glädjas åt att i sista stund avstyra en onödig operation, men det uppskattas inte.

Igår kväll såg jag Human flow om världens flyktingströmmar, av den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det gjorde ont.
Med hjälp av stängsel och påhittade regelverk lyckas vi förtränga det djupt mänskliga i att vilja hjälpa andra i nöd. Vi stänger ute människor, men kanske framförallt vårt samvete.
På effektivitetens altare offras empatin.

Vi cyklade på samma väg, i samma solsken, båda förälskade i friheten och enkelheten. Men oj så oense vi var om människans framfart.
En påminnelse om att min sanning bara är min sanning.

Den missanpassade har ett val.
Att försöka anpassa sig.
Eller vägra.

onsdag, november 15, 2017

Ägande




Efter att ha nappat på ett veg-erbjudande från Linas matkasse har jag fullt upp med att omsätta alla råvarorna till något ätbart. I bakgrunden rabblar radion dagens hemskheter, jag försöker att inte lyssna. Nya recept kräver full koncentration.
Aubergingrytan smakar inte alls illa. Och till kaffet avnjuter jag en OBS-essä. Med det där budskapet jag vill och behöver höra, om och om igen. Om ägandets fördärv.

OBS-essä

onsdag, november 08, 2017

Skärpning SECHER



Meterologen lovade en klar natt och morgon, så jag frestades att packa lådcykeln för övernattning på Hammarby Hill, och förhoppningsvis vakna till soluppgången.
Väl uppe rörde sig två siluetter i mörkret på toppen. Tänkte att de ger sig väl av snart, så att jag ostört kan resa mitt tält. Man är ju svensk, ensam och ifred är det som gäller. Men inte gav de sig av. Irritationen växte, och kylan började äta sig in under jackan.
Jag frös och svor, hade ingen aning om hur det här tältet skulle resas, till slut stod det, och jag tände fotogenköket. Siluetterna var borta. Det blev en skön natt (så pass att jag försov mig en timme ..), på morgonen låg det tyvärr en molnbank i vägen för soluppgången.
Nu kommer det ledsamma. Väl på jobbet berättar kamraterna att det varit ett fantastiskt norrsken igår kväll. - Det måste du ha sett ?
Nej, det hade jag inte ! Jag hade nog med att vara blyg och bortkommen, innesluten i min bubbla.

Hoppas siluetterna, 50 meter bakom min rygg, njöt i fulla drag och fick fina bilder.
Skärpning SECHER.

lördag, november 04, 2017

Klimatkompensation



Ibland behöver man en puff, eller rentav en spark, för att gå åt rätt håll.
När jag pratade på jobbet om den senaste utflykten till Spanien frågade en av kamraterna hur jag åkt, tåg eller flyg. Hon var för tillfället inne i ett skov av klimatångest, så illa att hon t.om tvekade att hälsa på dottern som bor i Centraleuropa. Jag erkände min synd. Sen kom vi att prata om klimatkompensation, det där som inte är lika bra som att stanna hemma, men bättre än att inte göra något alls.
Så fick jag ändan ur och gick in på ETC:s hemsida och betalade för nya solceller i Katrineholm. 1234 för Agadir t.o.r och 1126 för Alicante.
Tveksamt om det sved tillräckligt mycket.

ETC klimatkompensation

fredag, november 03, 2017

Nemam




För ganska exakt ett år sedan hörde jag talas om Nemam Ghafouri.
En  av alla enastående kvinnor som går från ord till handling.
Nemam har släppt sitt trygga liv som thoraxkirurg  i Sverige,
för att istället hjälpa människor som blivit offer för IS,
och all världens feghet och hyckleri.

Jag vill också ställa upp.

Joint help Kudistan




  

meaning




looking for my own way, my own meaning
not your way, not your meaning

looking for a picture,
just a symbol, 
no words