Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

onsdag, augusti 16, 2017

#ungisverige


 Det är inte mer än tio dagar sedan, men det känns faktiskt som ett längre uppehåll, med bloggandet alltså. Hoppas det inneburit att batterierna är laddade.

Senaste dagarna har jag uppehållit mig på Medborgarplatsen. Där sitter sedan någon vecka några hundra afghanska pojkar som hotas av utvisning. De hoppas få stanna, de hoppas på amnesti, här är de säkra, i Afghanistan riskerar de livet. Att den här demonstrationen, till skillnad från mycket annat, skulle göra ett så starkt intryck kom som en överraskning. .
Blir tagen av lugnet, disciplinen, och vänligheten. Det är fridfullt, som om de samlats för att sörja, snarare än protestera. Frivilliga hjälper till att hålla vakt, poliserna vankar av och an på behörigt avstånd, några infödda svenskar gör sällskap på trappan, en och annan sitter på bänkarna mitt emot, men som jag förstått det har pojkarna avböjt hjälp och inblandning från etablerade organisationer. De samlas under ungisverige. Sent på kvällen distribueras mat till alla hungriga utan att någon enda höjer rösten, på morgonen är trappan och marken ett lapptäcke av sovsäckar. Jag är som vanligt nyfiken, men blyg. Klockan går mot midnatt, kan inte slita mig, det är andäktigt, tänker att det här har jag nytta av, det här ger verklig förståelse för den uthållighet och styrka som dessa människor besitter. Men jag sitter bara, tyst. Då är det någon till höger om mig som leende sträcker ut handen och säger "Hussein". Sen pratar vi någon timme, tills han kryper ner i sin sovsäck, och jag rullar hem. Hussein kom hit över Medelhavet i september 2015 från en by söder om Kabul, kartan jag visar förstår han inte, han har inte gått i skola, kan inte läsa, kan inte skriva. Eller rättare sagt kunde inte. I Umeå har Hussein haft tur att hamna i ett familjehem, han pratar en osannolikt bra svenska, och han googlar på sin telefon de ord han inte förstår. Som optimist, pessimist och amnesti. Medan vi pratar kommer det fram en kamrat som var på samma lilla båt över havet, han bor i Örebro, de har inte setts på två år.

Dagen efter sitter jag på samma bänk, nu är det en jämnårig svensk som slår sig ner. Han undrar om jag är " en sån där som stödjer det här".

- Ja, jag tycker de skall få amnesti, det tycker jag.
- Men hur skulle det bli ?
- Skulle bli ?
- Om alla människor som det är synd om, säkert
  flera miljarder, om alla skulle komma till Sverige ?
- Ja, det finns en sådan rädsla, men nu är ju gränsen stängd ..
- Det här är bara början, toppen på ett isberg,
  för sen ska hela familjen och hela klanen också komma ..

Berättar om Hussein, att jag tror att de har goda förutsättningar att klara sig i Sverige. Och att vi kan , att vi har råd, att vi bör, att t.o.m Jan Björklund .. Han reser sig, och konstaterar av vi kan vara överens om att vi inte är överens.


Inga kommentarer: