Det är tidig morgon i Kigali, det är fortfarande mörkt, vi bor på ett youthhostel, på rummet med fem andra blev det för varmt så jag har tagit en dusch och sitter ute i väntan på ljus och kaffe, i eftermiddag bär det av hemåt efter tre rätt omtumlande cykelveckor i Kenya, Uganda och Rwanda. Massor av strul, men har hälsan och det mesta av prylarna i behåll, min gamla cykel klarade sig ända fram med ett nödrop, efter bland annat tio punkteringar. Slog nog ett nytt personligt rekord i förvirring igår när jag som den enda av 50 personer lyckades med bedriften att stämpla ut ur Uganda men inte in i Rwanda, med påföljd att jag som illegal i landet fick ta en hundradolllartaxi tillbaks till gränsen igår kväll för att få min stämpel. I dom lägena är det bra att vara taoist .. gripande och lite skrämmande att uppleva alla människor, även barn, som vandrade på vägen i mörkret, och det var en märklig känsla att stå i kön vid gränsen i mörkret som enda vit bland hundratals mörka, polisen hade många frågor innan jag fick min efterlängtade stämpel.
Det som jag kommer att minnas från den här resan mer än något annat är Ruhanga development school där vi bodde vid en av de sista dagarna i Uganda. Hundratals huvudsakligen föräldralösa barn i trakten fick genom ett i ihärdigt projekt lett av underbara, förtjusande engelska Ann McCarthy tillgång till skola. På kvällen hade hon ordnar så att barnen dansade och sjöng för oss. Det var nog bland det vackraste och mest livsbejakande jag någonsin upplevt. Hade tagit med mig fotbollen jag köpte i Nairobi, det blev ett perfekt tillfälle att ge bort den, så glada de blev.
När uppträdandet var över hamnade jag mitt i klungan av alla barnen och fick prova den stora trumman som man spelade med ett stort slagträ, snart började de sjunga igen, och jag hamnade någonstans i sjunde himlen. "Här vill jag vara", så kändes det.
PS
Bilder kommer ..
Det som jag kommer att minnas från den här resan mer än något annat är Ruhanga development school där vi bodde vid en av de sista dagarna i Uganda. Hundratals huvudsakligen föräldralösa barn i trakten fick genom ett i ihärdigt projekt lett av underbara, förtjusande engelska Ann McCarthy tillgång till skola. På kvällen hade hon ordnar så att barnen dansade och sjöng för oss. Det var nog bland det vackraste och mest livsbejakande jag någonsin upplevt. Hade tagit med mig fotbollen jag köpte i Nairobi, det blev ett perfekt tillfälle att ge bort den, så glada de blev.
När uppträdandet var över hamnade jag mitt i klungan av alla barnen och fick prova den stora trumman som man spelade med ett stort slagträ, snart började de sjunga igen, och jag hamnade någonstans i sjunde himlen. "Här vill jag vara", så kändes det.
PS
Bilder kommer ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar