Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

torsdag, april 28, 2016

Ett liv




Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.

Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.



I skydd av mörkret




Liten konstkupp i Västervik

onsdag, april 27, 2016

Misstag



För det mesta när kameran tar kort av misstag blir det bara svart, 
men ibland blir det riktigt fint.

söndag, april 24, 2016

L'art ne reproduit pas le visible : il rend visible *








Jag förknippar Paul Klee med kubism, och det är nog inte fel. Men han var så mycket mer, det blev vi varse igår (pappa och jag), på Moderna Museet. Ett sökande i måleri, dvs måleriet synliggör det som annars förblir osynligt *. Ett måleri som omöjligt kan inordnas i någon -ism.




lördag, april 23, 2016

Kan man tycka





Det är skillnad på att äta när man är hungrig och att äta när man är mätt. Det är skillnad på att ge när man har och att ge när man saknar.
Ganska självklart, kan man tycka.

En gång har jag stått med bössa, i Hallunda Centrum, för Världens barn. De som gav var mindre bemedlade, det syntes.
Märkligt, kan man tycka.

Till var och en efter behov, från var och en efter förmåga.
Det låter rimligt, men förutsätter att vi litar på varandra. Och det gör vi inte. Istället misstänker jag att du låtsas ha behov du saknar, och att du inte gör ditt bästa.
Synd, kan man tycka.

Det finns en hake till, om man ska gilla "till-var-och-en-och-från-var-och-en", man måste tro att det ligger ett värde i jämlikhet, man måste omfamna idén "en för alla, alla för en", idén att individen är till för kollektivet och kollektivet för individen. Men det tror vi inte.
Istället tror vi att ensam är stark, och att alla vinner på avundsjuka.
Sorgligt, kan man tycka.

Förväntningar

Idag skiner solen. Men den skiner extra mycket, eftersom meterologen lovat regn.

fredag, april 22, 2016

Vår



Känns banalt att ta kort på vårblomningen i Kungsträdgården.
Men när den här vietnamesen tog plats under träden kunde jag inte låta bli. 

Med egna ögon och öron


Att det är orimligt att vi som lever i överflöd inte i större utsträckning ställer upp för de som flyr från krig och förföljelse uppfattar jag som en självklarhet. Men hur många bilder och hur många rapporter jag än hör så blir mitt engagemang för flyktingarna på något vis inte mer än intellektuellt.

I måndags var jag jour, sent på kvällen kom en ung man från Afghanistan med buksmärtor, det hade pågått länge, han hade genomgått flera undersökningar, nu hade det blivit värre, han var på akuten tillsammans med sin värdfamilj, buken var lite spänd, proverna normala, han kunde säga enstaka ord på svenska, vi bestämde att han skulle få stanna kvar för att genomgå en gastroskopi av magsäcken, familjen verkade nöjd, samtalet tog några minuter, efteråt anklagade jag mig för att ha varit kall och rationell, det var inte min uppgift, men jag erbjöd mig ändå att ronda honom dagen efter på barnavdelningen, han såg gladare ut och hade mindre ont, det dröjde till dagen därpå innan gastroskopi-undersökningen blev av, vi träffades inte mer.

Igår ringde jag upp fostermamman för att meddela vad undersökningen visat. Vi pratade i tre kvart, och jag fick för första gången inblick i vad flyktingmottagande kan innebära. Hon och hennes man är pensionerade och nu har de fyra pojkar från Afghanistan inneboende sedan november. Min patient flydde hals över huvud då han förälskat sig i en taliban-flicka, hennes pappa hotade honom till livet, och nu befarar han att flickvännen är död, kanske inte så konstigt att han har ont i magen. En av pojkarna är superbegåvad och pratar redan svenska, han översätter åt de andra, en säger ingenting men är duktig på fotboll, den fjärde mår skapligt. Det är en utmaning att å ena sidan ge den omsorg och trygghet de behöver och samtidigt sätta gränser, som t.ex nolltolerans mot rökning, hon tycker det är viktigt att visa barn och barnbarn att man ställer upp.

Nöjd. Med att jag inte sopade under mattan känslan av känslokyla.
Tacksam. För att den här fostermamman var så meddelsam.
Imponerad. Av de som går från ord till handling.

tisdag, april 19, 2016

Ironi


Lena Anderssons senaste krönika om skatt och girighet fick många att reagera. Somliga jublade, andra höjde missnöjt på ögonbrynen. Tanken slog mig utan att riktigt flyta upp till ytan, är texten ironisk ? Jag tycker Roland Paulsen argumenterar väl för att så är fallet.

Rätt spännande faktiskt.

Lena Andersson
Kritik Birger Schlaug (med kommentarer, inkl undertecknad)
Roland Paulsen

söndag, april 17, 2016

Viskning




gör mig besvär,
har planerat i god tid,
har klara förväntningar,
som till stora delar infrias,
när svetlana carstean och athena farrokhzad
läser högt, skrattar och pratar i mun,
på alla språk de kan tillsammans,
på kulturhuset,
igår

ändå blir den största behållningen
ett kort ögonblick som jag
inte alls var beredd på

när svetlana leende tittar upp från signeringen,
hon viskar för att inte störa det nya föredraget,
hon undrar om jag pratar franska,
det lät så när jag sa mitt namn
jag viskar tillbaks, och ler,
mais oui, un petit peu



merci beaucoup

Dagerman


Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.

Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

fredag, april 15, 2016

Träning




jag tränar mig på att inte bry mig så mycket om vad andra tycker
jag tränar mig också på att inte bry mig så mycket om mig själv

när träningen är över 
är jag helt slut

i morgon


i morgon börjar stockholms litteratur-mässa, men jag trodde det var idag, så jag hojade ner till kulturhuset i all hast utan dusch för att hinna lyssna på athena farrokhzad klockan elva och femton, men det var väldigt tomt i foajé 3, så jag slet upp en dörr vid sidan av entrén, och där satt en ensam man, han tittade upp och stirrade mig rakt i ögonen med en blick som uttryckte skräck, och-va-fan-gör-du-här .. nu gissar jag att det handlade om stress, eftersom jag kände igen honom som den ansvarige för litteraturmässan, som börjar i morgon, inte idag,

just nu vill jag inte vara i martin halldins kläder, kanske i morgon

Pappa Siinto




Ser andra avsnittet av Dom kallar oss tiggare (SVT). Blir fascinerad av pappa Siinto, den finske mannen som så självklart och lågmält delar med sig. Långt ifrån överenergiskt-självuppfyllande-rädda-världen-entrepenörsskap, och ännu längre ifrån ängsliga krav på ordning och reda. Det är goda avsikter och minsta bemödande i en skön blandning. Inte oväntat blir han misstänkliggjord när det inte går att spåra någon egen materiell vinning.

Jonatan Lönnqvist skriver i dagens SvD att Tiggarna har ett eget ansvar. Ja, tiggarna har ett eget ansvar. Men vilket ansvar har jag ? Pappa Siinto tycks mena att det är hans skyldighet, hans ansvar, att dela med sig av det han inte själv behöver. Han kräver inget i gengäld, att få dela med sig är belöning nog.

Den nationella samordnaren Martin Valfridsson har i sin utredning kommit till slutsaten att pengar i tiggarens kopp permanentar romernas utanförskap. Ja, det kanske det gör, eller inte, det är inte lätt att veta. Uppenbarligen finns det exempel på att mina pengar i koppen möjliggör för barn i Buzau att gå i skolan, dvs bryta utanförskapet, samtidigt som andra hjälpinsatser lyser med sin frånvaro.
Vi diskuterar, fram och tillbaka, vad pengarna gör med tiggarna, men vem pratar om vad pengarna gör med oss ? Eller om man så vill, vad vi gör med tiggarna istället för vad tiggarna gör med oss.

Jag är tacksam för att romerna dök upp på våra gator. Tacksam för påminnelsen. Påmind om min priviligierade situation, och om möjligheterna, att dela med sig.


J Lönnqvist - SvD ledare
M Valfridsson - SOU 2016



onsdag, april 13, 2016

Utmaning


När livet tar emot försöker jag övervinna motståndet.
När livet saknar motstånd, söker jag utmaningar.
Att bara vara nöjd verkar hart när omöjligt.
Det kanske är biologiskt, rentav mänskligt.
Men väldigt otacksamt.

Det som kanske också är mänskligt är att vi har så svårt att bry oss om människor som inte är levande. Levande i betydelsen någon vi kan se framför oss. Det räcker inte med att tala om ett antal, inte ens om det är många, det behövs något mer.
Svenska Dagbladet är engagerade i (gula) båtar som räddar människor ur Medelhavet. Deras rapportering har flera gånger hjälpt mig att förstå, på riktigt. Förstå att det är lika  fruktansvärt för en pappa från Syrien att förlora sitt barn som det vore för mig.


Tänker tanken,
att deras motgång,
kan vara min utmaning.



Val i Amerika



18  56  44  7  11

När demokraterna har primärval i Wyoming skall 18 delegater fördelas. Sanders får 56 % av rösterna, Clinton 44. Men Clinton får 11 delegater, Sanders 7.
Någon som förstår ?

Ugo



Sitter på Café Ugo på Schelegatan med en latte (och blixtsnabbt nätverk) efter besök hos Foot Flex (längre upp på gatan) som slipat ner mina nya inlägg, för en kort stund känner mig som en välanpassad storstadsbo. Bakom mig sitter två 35-åringar och pratar jobb (frukostmöte), och jag försöker komma underfund med om den ena är överordnad eller om han bara (med sin milda skånska) utstrålar mer självförtroende, och i själva verket är underordnad. Ja, nu fick jag det bekräftat, han får order av sin osäkra chef.

Jag har inte chef och är inte chef. På gott och ont. Visst är det skönt att bestämma själv, men ofta går jag (nog) miste om hur 1 + 1 blir 3.


PS
Nu var frukostmötet slut. Den underordnade går rakryggad sist ut genom dörren, hans chef får gå tillbaka och stänga dörren efter honom ..

tisdag, april 12, 2016

Grönäng



Risk



Livets olika situationer kan delas in i de som utgår ifrån att vi litar på varandra, och de som utgår ifrån att man måste vara på sin vakt . Jag går omkring med en känsla att det senare förhållningssättet har fått övertaget. Just därför kanske jag blev så glad över penningkoppen .

Den som har lätt för tillit riskerar (naturligtvis) att bli lurad.
Men vilken risk tar den som ständigt är misstänksam ?
Vilken risk tar det samhälle som bygger på rädsla ?

måndag, april 11, 2016

Hål i väggen





Hantverkaren kom med sin gigantiska borr och gjorde två stora hål i väggen. Genom hålen såg man husen på andra sidan.
Ingen konstigt i sig kanske, vi skulle ju få ny och modern ventilation. Men jag fick ändå lite svindel, på något vis.

lördag, april 09, 2016

tankar för dagen



vad livet gör med oss
och vad vi gör med livet

att vara snäll och rar på landet är lätt
livet gör mig, så att säga

att vara snäll och rar i stan är svårt
jag tvingas göra livet, om man så vill

att välja fritt där man råkar befinna sig
eller välja att befinna sig någon  annan stans
är ett val i sig,


onsdag, april 06, 2016

Spärr


Från tågfönstret.

Den som vill fram tar sig fram ?
.

Aorta




Insidan av det vidgade kärlet innehåller trombmassor, blodet har strömmat i mitten

Idag har jag varit med på operation av ett s.k aorta-aneurysm, dvs en vidgning av den stora kroppspulsådern. Obehandlat kan det spricka, och då är patienten illa ute.
Trots att yrkeslivet går mot sitt slut blir jag fortfarande lika upphetsad av stora operationer. För patienten är det ett påfrestande och riskabelt ingrepp, som numera ofta kan göras på röntgen med inläggning av ett rör på insidan av kroppspulsådern. Dvs kirurgen går miste om sin upphetsning, och patienten kommer lindrigare undan. Allt i sin ordning.

måndag, april 04, 2016

Poeter




DN publicerar med anledning av Sven Gustavssons bortgång en brevväxling mellan honom och Göran Greider  2010. Det är några veckor kvar till valet och de bägge diktarna utbyter artighetsfraser samtidigt som de, till slut ganska hätskt, förvånas över den andres enfald.
Jag hejar på Greider, men måste erkänna att Gustavsson skriver bättre, och är mer rättfram. Båda är lika självsäkra, en till höger en till vänster, ingen vill ifrågasätta sin egen övertygelse. Tyvärr.
Vilket egentligen är rätt beklämmande, eller rentav pinsamt. För det säger sig självt, att Greider måste  fara illa av kommunismens illdåd, eller av Olof Palmes lögner, och Gustavsson inser förstås att hur underbart det än är med individuell frihet så måste den begränsas.

Brev



nöjd


förr var jag nästan enbart intresserad av att imponera på andra
nu är jag, så känns det, mer intresserad av
att vara nöjd med mig själv

söndag, april 03, 2016

Ken Robinson

Nagorno-Karabakh





Det finns många oroshärdar som jag knappt vet var de ligger och ännu mindre förstår varför de pågår. Nagorno-Karabakh är en sådan.
Nu har det varit nya oroligheter och jag slår ( för vilken gång i ordningen ?) upp kartan och läser Wikipedia. Sida upp och sida ner om stridigheter sedan långt före Kristus, perser, turkar och ryssar har har avlöst varandra. Är fortsatt förvirrad, möjligen på en högre nivå. Fick i alla fall klart för mig (det var på tiden) att Armenien är kristet och Azerbaijan är muslimskt. Och att de flesta som bor i Nagorno - Karabakh är armenier, trots att det ligger inne i Azerbaijan. Ytlig kunskap som tyvärr inte har så mycket med förståelse att göra.

lördag, april 02, 2016

Hets



En del beslut är enkla, andra är mer komplicerade.
Komplicerat blir det inte sällan för att jag inte blivit färdig med vad som är viktigast.

Sedan i höstas veckopendlar jag mellan Stockholm och Västervik, sammanlagt ungefär trettio resor tur och retur t.o.m maj. Har hittills hållit mig till bussen som är billig och lika snabb som tåget.
Problemet är att jag upplever att varje bussresa är en chansning. Tidtabellen kräver att chauffören  kör om alla fordon som inte kommer upp i den tillåtna hastigheten. På den trefiliga vägen mellan Västervik och Norrköping innebär det att marginalen till långtradaren på ena sidan och vajer-räcket på den andra är några få decimeter, samtidigt som båda fordonen inte sällan vajar betänkligt i sidled av vinden.
Jag verkar vara den enda ombord som tycker det här är läbbigt.

Bussen kostar 250 kronor, med SJ+ Kustpilen får jag räkna med minst 600 kronor, högt räknat är skillnaden 400 kronor, gånger 12 resor (t.o.m maj),  det blir sammanlagt cirka 5000 kronor.
Femtusen kronor. Mycket pengar om det faktiskt bara är jag som oroar mig i onödan. Lite pengar om det (drastiskt uttryckt) är skillnaden mellan liv och död.

Jag har inga belägg för att Swebuss är särskilt olycksdrabbade, jag har bara min egen upplevelse, och min egen ängsliga bedömning. Men nu har jag bestämt mig, för vad som är viktigast. Jag lägger ut femtusen kronor extra, inte i första hand för att minimera risken (den har jag rätt dålig koll på), utan för att vara lojal mot min känsla, och för att protestera mot ett hetstänkande som jag (faktiskt) avskyr.