Vad bra vi skulle må !

UNHCR:s Europachef Vincent Cochetel intervjuas i ETC.

Att man måste se en bild på en död pojke för att bry sig är synd.
..
Om inget förändras kan vi räkna med att upp till en miljon flyktingar anländer under 2016 också. Men Europa skulle klara att absorbera dess människor ganska enkel,  inom EU har vi 300 miljoner onvånare.
..
Det här är inte en europeisk flyktingkris, krisen är global. I Europa har vi snarare en ansvars - solidaritets - och tillitskris.


Varje dag innehåller motstånd, motgångar och valsituationer, ibland väjer jag undan eller backar nästan omedelbart, andra gånger försöker jag igen, i utvalda fall finns det inget som kan hindra mig.

Patienten vi opererar har en tumör som sitter illa till, det ser till en början faktiskt omöjligt ut att komma åt, en stark känsla av hopplöshet infinner sig, om vi backar ut i ett tidigt skede kan patienten snabbt remitteras vidare till onkologklinik för behandling med cellgifter och/eller strålning, vilket skulle innebära lindring men inte bot, ingen skulle (kunna) klandra oss. Men vårt ansvar (och solidaritet) och patientens tillit gör det otänkbart att inte fortsätta trots svårigheterna. Flera timmar senare är tumören som vi uppfattar det "radikalt", dvs helt,  avlägsnad. Vi är trötta, ryggen värker ordentligt, men tillfredsställelsen att inte ha gett upp är obeskrivlig.

Tror på det där med det-lilla-i-det stora-och-det-stora-i-det-lilla. Som möjliggör för lilla mig, trots begränsade kunskaper, att förstå vad som händer i stora sammanhang, och omvänt att det som händer där uppe är relevant här nere.
I flyktingfrågan har vi som land valt att ge upp p.g.av svårigheterna. Om vi istället väljer att försöka komma runt svårigheterna så måste drivkrafterna framåt (ansvaret, solidariteten, tilliten) vara starkare än den frestelse som lättja, egensinne och bekvämlighet alltid utgör.

Tro mig, vad stolta vi skulle vara, vad bra vi skulle må, som land !