Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

lördag, oktober 31, 2015

Johan


Tidig morgon i Västervik

Johan är (en fantastisk) kirurg i Västervik, i går morse åkte han till huvudstaden, innan vi skildes åt sa han på skämt "vi kanske ses".
Vet inte hur man skulle göra för att räkna ut sannolikheten för att vi faktiskt skulle springa på varandra i Stockholm, men den måste vara väldigt, väldigt liten. Och ändå gjorde vi det.
Det var roligt, och kändes "meningsfullt".

Synkronicitet
Synkronicitet

mer konst




är (tydligen) besatt av konst som inte är avsett som konst, vet inte vilken gång i ordningen det blir ett sådant inlägg, här kommer ett till

för att bussarna skall ha någonstans att vända när slussen rivs bygger man om katarinavägen, och då råkade det bli så här

vackert

8 kvinnor


En fantastisk bild som väcker många tankar.

fredag, oktober 30, 2015

För sent




Det är aldrig för sent brukar man säga. Men ibland är det för sent, och då kan den obehagliga känslan infinna sig att jag kunde gjort mer.
Kände så förra helgen när jag smög mig in på Kolinsborg. Inte förrän nu förstod jag vilken enastående byggnad det här var. Så vacker att titta på, så vacker att titta ut ifrån, i alla väderstreck, funktion och skönhet på samma gång. Men det inser jag inte förrän rivningen redan är i full gång. Sorgligt. Trädkramarna från Kungsträdgården på 70-talet hade nog inte gett upp lika lätt ..

Riktigt sorgligt blir det när man försummar att göra det man borde mot andra människor innan det är för sent. Jag går omkring och bär på några sådana ok. Kanske hade det inte gjort någon skillnad, men känslan att inte ha gjort sitt bästa är smärtsam.

Man kan träna sig i det lilla, vid de där tillfällena som kräver civilkurage, när man inte skall tänka för mycket, inte bry sig för mycket om sin egen bekvämlighet eller om man gör bort sig, utan handla istället. På bussen hem från Västervik idag kliver en mamma på med sina två barn, flickan tolv och pojken nio, ungefär. Båda barnen är förtvivlade och gråter öppet, de skall själva åka bussen till Stockholm, och nu finns det bara enstaka platser kvar. Nyper mig i det där civilkurage-benet och efter ett stund har det ordnat sig så att syskonen kan sitta tillsammans.
De där färdigheterna får man sen ta med sig när flyktingarna skall välkomnas och klimatet skall räddas. Innan det är för sent.

tisdag, oktober 27, 2015

Kvällstur



Plötsligt kom det springande två rådjur tvärs över vägen, i full fart, rakt in i skogen, i bäck-svarta mörkret, utan lyse. Hur bär de sig åt, för att inte springa omkull ?

Människan är herre över de andra djuren, men långt ifrån bäst på allt.

måndag, oktober 26, 2015

Reunion



Min bästa kompis i Afrika 2007 var Gunther, från Belgien. Numera bor hann på övre Manhattan med hustru Sarah (som också cyklade), sonen Oberon (2 år) och dottern Ada (2 mån). Det blev ett kort men kärt återseende. Och förstås en cykeltur i Central Park.

lördag, oktober 24, 2015

S:a


Föregående inlägg kan sammanfattas :

Giving is more fun.

Offer




Till var och en efter behov, från var och en efter förmåga.
Är det svårare än så ?
Ja, uppenbarligen.

Om det vore så enkelt, då skulle det vara en självklarhet att vi som råkat födas i Sverige på nittonhundratalet skulle dela med oss till dom som råkat födas under en annan stjärna. Nationalism, såsom vi möter den idag, skulle helt enkelt vara en omöjlighet.
Och det skulle vara en självklarhet att ge upp den standard vi har, om det ökade chansen för kommande generationer att klara sig undan en klimatkatastrof.
Osv.

Nu är det inte så enkelt. Det talas om
att vi ska värna det vi surt förvärvat och byggt upp,
att det faktiskt är vår egen förtjänst att vi har och andra flyr (och svälter),
att nu vill de komma hit och snylta på vår välfärd (som vi faktiskt gjort oss förtjänta av),
att det är på tiden att vi anpassar oss till de som inte alls vill dela med sig (EU).
Osv.

OK. Det är som vanligt, man får helt enkelt välja vilken varg man vill mata, den giriga eller den generösa. Och vackert erkänna att båda bor i var och en av oss.

Att offra sig för andra, är det så himla märkvärdigt ? Det känns ju rätt bra.

Spindlar





-  Skulle önska att du kunde var mer ärlig ?
-  Va ?
-  Du lindar in.
-  Jaha ..
-  Jag hatar det.
-  Jaha ..
-  Du är så himla rädd att stöta dig med folk.
-  Ja, det kanske jag är ..
-  Rädd för vad andra ska tycka, rädd för att inte bli omtyckt.
-  Jo, det kan nog stämma ..
-  Jag hatar det.
-  Jag vet.
-  Och du gör inget för att ändra dig.
-  Jag har nog försökt ..
-  Hur svårt kan det vara ?
-  Hm .. väldigt svårt, om jag ska vara ärlig (!)
-  Va ?
-  Ja, det är min personlighet , tyvärr, jag skulle önska ..
-  Du brukar säga det, "du skulle önska", det duger inte.
   ..
-  Men tvärtom då ?
-  Vad då  tvärtom ?
-  Finns det inget bra i att inte vilja stöta sig ?
-  Nej, det gör det inte !
-  Nej hä ..
-  Nej, faktiskt inte, inte i det långa loppet.
-  OK. Men är du själv så himla ..
-  Vad då ?
-  Himla bra på att ta kritik ?
-  Du, mig är den enda du klarar av att ge dig på, men andra ..
-  Vad då andra ?
-  Då vänder du kappan efter vinden, och vill vara till lags.
-  Inte alltid ..
-  Jaså
-  Nej faktiskt inte ..
-  Som när då ?
-  Du är orättvis !
-  Jaså.
-  Jag kan inte som du, reagera spontant .. för jämnan ..
-  Utan ..
-  Jag tar sats, ibland, när bägaren rinner över ..
-  Varför det ? Vad är det som är så svårt ?
-  Jag vet inte. Det är obehagligt. Det gör ont.
-  Va då obehagligt ?
-  Ja ungefär som du är rädd för spindlar, det är inte jag.
-  Herregud, det är väl inte samma sak ?
- Säg inte det.

Kreativitet





Om alla hade samma kön, samma hudfärg och samma religion, skulle vi då komma på något annat sätt att skapa VI och DOM ?

If we all have the same gender, the same colour of our skin and belong to same religion, will we then create another way to separate WE  and THEM ?


fredag, oktober 23, 2015

IRL



 Tre gånger har jag varit på väg till eller på väg in i stadens berömda muséer (Gugenheim, Whitney, MOMA) för att återvända med oförrättat ärende. För dyrt, för mycket folk, för lite tid. Men frågan är om det inte handlat om ointresse, och ett visst avståndstagande. Livet utanför de fina lokalerna är ett skådespel och en utställning i sig, full av infall och utsmyckning, konst om man så vill, helt gratis.

De små bronsstatyerna finns på Subway 14 th Street.
Mannen i Central Park har sitt bohag i en golfbag.
Hundratals koncentrerade kineser spelar kort i Columbus Park.
Hip-hop-ungdomarna på Prince Street väntar timavis för att få en skymt av Jay Z (?) 

tisdag, oktober 20, 2015

Ynnest




Vilken ynnest att fritt kunna välja i livet, var, när och hur. En ynnest som det kan bli svårt att njuta av, om andra saknar samma möjlighet.
En annan känsla smyger sig på, att livet är mer på riktigt när valmöjligheterna är begränsade, den välbärgade  kan avundas den som tvingas leva i enkelhet.
Här på Manhattan tänker nog människor inte  i sådana banor, alla kan ju bli Amerikas president.
Själv konstaterar jag att Harlem, där vi bor, känns mer hemma än Down-town. Till Ground Zero har jag ett kluvet förhållande.

Hur som helst är vi oändligt glada att få en skymt av Åsa och hennes liv här över. En verklig ynnest.

torsdag, oktober 15, 2015

För alltid


I morgon åker vi till Manhattan och hälsar på Åsa. Hon sliter på Columbia, sedan början av augusti.
I september 2003 åkte vi till Bulle och Schweiz för att hälsa på Sofie, som gick igenom ett annat stålbad.
Ingenting är mer märkvärdigt än barnen, deras lycka är vår lycka, deras motgångar är våra motgångar. Och så ska det förbli.


onsdag, oktober 14, 2015

Ett kliv



Så länge jag minns har enkelt leverne varit något jag strävat efter. Ungefär lika länge har jag kunnat konstatera att det varit svårt att leva upp till. Inte bara genom att konsumera rätt mycket onödigt, utan också genom att för det mesta gå och längta efter mer, och väldigt sällan vara nöjd. Men här i Västervik är det frågan om jag inte tagit ett kliv framåt (eller bakåt om man så vill). Mitt boende är extremt spartanskt, här finns inte en onödig pryl, garderoben är funktionell och minimal, och efter jobbet längtar jag bara efter att få ta en tur med cykeln och sen sjunka ner i den sköna soffan med kaffe och bok, det händer att jag sätter på TV:n. Missnöjet och rastlösheten har helt enkelt fått en värdig motståndare.

tisdag, oktober 13, 2015

Hare Krishna



Hade svårt att slita mig från det här gänget på Drottninggatan, det lät bra.
Bara världsfrånvända ? Eller på rätt spår ?


måndag, oktober 12, 2015

Värde



När blir någonting så värdefullt att det bör bevaras ? Anledningen brukar vara en blandning av ålder, sällsynthet och kvalité. Somliga anser att Slussen uppfyller de kraven, och därför borde repareras istället för att rivas, om det är möjligt.
Kan någonting plötsligt tippas över till skaran av kulturminnesvärda ? Tanken slår mig när jag för sista gången tar några kort av Kolingsborg som skall rivas i dagarna. Vad hade hänt om den världsberömda gatukonstnären Banksy hade målat på väggarna, hade man fortfarande kunnat riva ? Om inte Kolningsborg kan rivas kan inte Slussen rivas. Nytt läge.

När blir någon eller något mer värdefullt än somliga och somligt ? Vi lever med idén om allas lika värde och om marknaden som styrs av tillgång och efterfrågan. Men under den ytan pågår processer som är svårare att sätta namn på.

söndag, oktober 11, 2015

Ensam




En olycka kommer sällan ensam heter det.
Kommer på mig med att tänka tvärtom; när det börjar illa så blir fortsättningen smärtfri. Men det kanske handlar  om att man får en nyttig påminnelse om hur lätt olyckan är framme och därefter är lite mer uppmärksam och försiktig. Som idag. I sista backen ner mot hamnen ( i alldeles för hög fart) börjar kärran överlastad med virke att kränga hit och dit, för att till slut falla. När jag vänder mig om kan jag bara känna en enorm lättnad, de tunga bräderna har missat att riva upp lacken på den skimrande bilen med bara några centimetrar. Efter det går allting som smort.

Upp igen




Går inte frivilligt upp tidigt på morgonen. Men tacksam ibland att jag är tvungen.
Det var en hisnande morgon, solen fick anstränga sig för att utplåna dimman. Sällan har en båtupptagningen förlöpt så smärtfritt, och varit så vacker.

torsdag, oktober 08, 2015

Rätt eller fel



De senaste veckorna har jag haft en förälskelse. Men har hållit mig i schack och tagit mitt förnuft till fånga. Rätt eller fel.
Vindkulla heter hon. En vit liten stuga sagolikt belägen några mil härifrån, utan el, utan vatten, bara rosor, fruktträd och charm.
Eftersom jag aldrig gjorde något invit så tillhör hon nu en annan.

Är en erfarenhet rikare, har lärt mig lite till om vad jag sätter värde på.

PS
Nittiotusen kronor ville förre ägaren ha, han fick visst åttiotre och ett halvt. Man får alltså i runda slängar hundra sagolika vindkullor för en vräkig villa i storstan. Rätt eller fel.

Hoppsan


Det var värst vad många som tippade rätt på nobelpristagaren i litteratur.


Vimmerby



Låter kanske fånigt, men det har varit något av en dröm att cykla Astrid Lindgren-leden mellan Västervik och Vimmerby. Igår gick den i uppfyllelse. Och det var precis så idylliskt som jag väntat mig.
Intog sömn på Stadshotellet vid Stora torget (där marknaden hålls), hade sedan mottagning på sjukhuset   (trevligt förstås), sen bar det hem samma väg.
Storstaden är spännande, men jag trivs oroväckande bra på landet.



 PS
Utanför Vimmerby ligger Södra Vi. Har hört namnet sedan jag var liten, där var min farmors far nämligen kyrkoherde.
Svängde förbi, och kan intyga att det stämmer.


söndag, oktober 04, 2015

Avslut




Masten är avtagen, den sista potatisen är skördad, och mammas urna har kommit i jorden, under ett vackert träd på Katarina kyrkogård.
Det är skönt att bli färdig, och göra avslut.
Och det är skönt att återvända. Till älskade båtar, potatisland och gravar.