Det tar emot att domedaga just när sommaren är som mest fantastisk. Men det hjälps inte.
Har trillat över de här bilderna några gånger på sistone.
Onekligen, någonstans på vägen blev det fel.
När vandringsstvaven byts mot jordredskapet börjar resan mot avund, konkurrens och hierarkier. Och samtidigt resan bort från det vi fysiskt och mentalt är skapade för.
Nu har vi skapat en värld så komplex och oförutsägbar (Black Swan) att vi måste tvinga oss att inte följa vår medfödda känsla och intuition, annars går vi garanterat vilse när det gäller att bedöma orsak och risker. Vår hjärna är ämnad för ett liv på savannen, tillsammans med några få jämlika, där tar vi rätt beslut.
Men, samtidigt är det känslan som gör livet värt att leva.
Är det så illa, att vi faktiskt är tvungna att leva meningslösa liv ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar