Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

lördag, december 14, 2013

Gated communities and Generosity





Sverige skulle klara sig bra utan statsministern och kungen, men det skulle bli väldigt tomt utan Lena Andersson. Och i en mindre personfixerad förlängning, alla andra som tänker självständigt.
Dagens krönika i DN( med anledning av en kritiserad bokannons) är en utmaning mot rådande föreställningar. Och samtidigt ger hennes analys en rimlig och logisk förklaring till varför sverigedemokraterna fortsätter att växa.

Väljer att ( i princip) citera hela artikeln, om inte annat för att enkelt kunna läsa om den.
Det här är liberalism i sin prydo, som inte lika uppenbart som sentida neo-varianter står i konflikt med solidaritet och medkänsla. Den bästa hjälpen man kan ge en människa är att inte hindra henne ?
Kan inte riktigt avgöra om min egen övertygelse, att det mest tillfredsställande man kan ägna sig åt är att ge ( Giving is more fun) egentligen står i motsattsförhållande till Lena Anderssons liberala förkunnelse. Kanske.

Håll till godo :
En generös invandringspolitik och en ogenerös vilar på samma grundval, vår rätt att avgöra människors vandringar.

I debatten som uppstår efter varje publicering av detta slag, också redaktionella, brukar det utkristalliseras några hållningar:
1. Texten borde stoppats för att den har fel i sak och därför är kränkande för den utpekade gruppen.
2. Texten borde stoppats för att den har rätt i sak och just därför är skamlig: man slår inte på utsatta grupper.
3. Texten borde stoppats för att den oavsett fel eller rätt legitimerar obehagliga värderingar.
Alla tre hållningarna går att förstå, men var och en grundar sig i en för mig alltför stor iver att i varje ögonblick ordna samhället till det bästa och göra sig av med det som skaver och stör. Det finns rent av ett egenvärde i att idéer och perspektiv bortom de allmänt omfattade inte hålls undan eller behöver uttryckas i omskrivningar och koder. Det är bra att känna till argumenten för det man inte sympatiserar med och även att försöka besvara dem. Där det aldrig anses nödvändigt att bemöta vissa perspektiv eller idésystem med analys utan räcker att avfärda dem med gälla värdeord och känslor ökar lockelsen i att utmana konsensusmakten och den goda smaken.
I fråga om invandring tas två principer för givna, båda ägnade att förbrylla. Den ena är att det betraktas som okontroversiellt att människors mest avgörande livsval (var de lever och tjänar sitt levebröd, hur de förflyttar sig på flykt eller av längtan efter en annan tillvaro) är en fråga för röstande kollektiv att bestämma över. Den andra är att den nedröstade minoriteten därefter betraktas som oanständig om den diskuterar aspekter av frågan eller propagerar för en förändring vid nästa röstomgång.
En ”generös invandringspolitik” är inget väsensskilt från den mindre generösa siffra som SD förespråkar. Fundamentet är samma, idén om nationell samhörighet och att vi i detta kollektivs namn och på grund av vår gemensamma budget med vilken vi bär varandras bördor ger oss rätten att rösta om andras rätt att bo och leva var de vill. Vurmen för kollektiv gemenskap med möjlighet att utestänga andra än ”den egna sorten” har som bekant många anhängare på olika fält och i skiftande syften.
Kanhända är det inte oenigheten om vad vi med majoritetsbeslut bestämmer som är det mest upprörande i denna fråga, utan beslutsfattandet som sådant; att kollektivet svenskar alls har möjlighet att besluta om var utsocknes får leva och arbeta; att svenskarna (och alla andra nationers medborgare) ser sig som en bostadsrättsförening, en gated community, och att Sverige (liksom andra nationer) betraktar sig som en adelssläkt med en förläning och ett familjeråd där man röstar om vilka som på nåder får gifta in sig och få del av privilegierna och arvet, prisgivna åt släktens avgöranden rörande skälens hållbarhet.
Hur har mänskligheten lyckats med att göra denna stamimpuls till höjden av demokrati? Våra motiv är ett (eller möjligen två): systemet för betalning av varandras kostnader inom gemenskapen (välfärdsstaten) brakar annars.
Sverigedemokraterna livnär sig på att tydliggöra denna konflikt mellan gemenskap och migration, välfärdsprivilegier och öppenhet. Konflikten är reell. Där positiva rättigheter är lagstadgade (rätten att förses med sådant som betalas gemensamt) tvingas man ha en begränsning för vilka och hur många som får komma in i gemenskapen, kort sagt hur mycket det får kosta.
Om pengar sedan görs till olämpligt samtalsämne blir mer av en etikettsfråga. Det är ju för att det kostar som människor hindras. Eller: det är för att det kostar som man kan skylla på pengarna när man vill bevara seder och bruk.
Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. På den följer logiskt Jimmie Åkessons mantra som, eftersom det är logiskt, delas av hans kolleger men inte sägs ut: ”Vi kan inte hjälpa alla.” Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.
Det är lätt att föreställa sig hur bisarrt det skulle upplevas att låta exempelvis Stockholms kommuninvånare rösta om vilka av rikets medborgare som hade rätt att flytta till och arbeta i Stockholm. Men på global nivå finner vi det naturligt och nödtvunget. Annars bryter ju transfereringarna samman. Eller om det var släktkänslan och kulturgemenskapen.


6 kommentarer:

ERIC SECHER sa...


Låg och skruvade på mig i sängen i morse. Är Lena Anderssons idéer genomförbara i praktiken ?

Att byta ut svenskt medborgarskap mot ett världsmedborgarskap kräver en byråkrati hundrafalt större än EU:s, och avståndet från den enskilde medborgaren till makten skulle bli ännu större ?
Men pengar och varor flödar ju fritt över klotet, så varför inte människor ? Möjligen är det så att vi har lättare för reagera på den välklädda somaliska kvinnan, som inte talar svenska, än T-shirten på HM som nästan är gratis, tillverkad i ett land där arbetarna knappt får betalt.

Jag tror att Lena Anderssons vackra tanke, den att inte hindra någon, måste paras med annan, som det inte går att lagstifta om. Nämligen just generositet. Att vi litar på varandra, att vi unnar varandra, att vi gläds åt att andra inte hindras. Helt enkelt lämnar hela det egoistiska projektet bakom oss.
Men då kanske Lena ryggar tillbaka, vore inte en sådan tanke alltför lik den som förkunnas av hennes verkliga meningsmotståndare, de troende ?

Onkel Olof sa...

Är det inte detta tvivel hon försöker lyfta? Att hur vi än vänder på argumentationen så kan den utnyttjas av en slipad motståndare.

Vi har ett inneboende behov av att tillhöra en grupp. Det är en del av att vara människa. Om alla är med i samma grupp, så finns det ingen grupp per definition och då kommer vi att skapa undergrupper. Blir undergrupperna för stora kommer det att bildas undergrupper i undergrupperna och så vidare.

(Peter Dalle gjorde en rolig sketch om detta förresten för en massa år sedan.)

Vad vill jag ha sagt med allt detta? Antagligen att hur vi än gör som kommer nästan alltid olika grupper och ideal att kunna hitta föda i samma fråga. Det kräver av oss att våga se bortom oss själva och tänka utanför våra egna ramar, och att våga ta smällarna när vi står för det vi tror på.

Då kommer det alltid att finnas plats för alla på något sätt...

Onkel Olof sa...

Här är sketchen jag talade om :)

http://www.youtube.com/watch?v=fWZYmKnD0qQ

Mer sann än de själva fattar antagligen...

ERIC SECHER sa...


Sketchen illustrerar verkligen !

Se bortom oss själva - precis.
Kanske kan vi inspireras av tidigare kulturer, där man värjde sig mot girighet och avund . Som San i Kalahari, Botswana.

Höjden av generositet kanske inte handlar om det materiella, utan nyfikenheten på den andre, att glädjas åt att du hade rätt, att jag hade fel.
Naivt ?

Onkel Olof sa...

Naivt?

Tror inte det. Även om man tycker att man vet var man står i frågan, så förvånas man av sig själv hela tiden...

ERIC SECHER sa...


Ja, verkligen.

Du skall förresten ha tack för ditt återkommande tal om "mod", det har betytt en hel del för mig ..