Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

lördag, november 30, 2013

Fri





Idag såg vi "Återträffen" av Anna Odell.
Höga förväntningar som infriades tillfullo.

Har kommit halvägs i After Work, som är på samma tema.

Hierarki , makt, underordning.
Eller snarare, att göra uppror mot hierarki, makt och underordning.

Frihet är en sak.
Valfrihet är en annan :
Fri att välja vad jag handlar, men slav i allt väsentligt.

Gud ske lov att det finns konstnärer!

PS
Av och till undrar jag (verkligen) om jag har omdöme nog att tycka till på nätet.
När tvivlet är som störst brukar jag trösta mig med min spontana reaktion på Anna Odell, 2009..


fredag, november 29, 2013

Roland, var är du ?



Lite fredagstaoism.
Går igenom alla bokhyllor tre eller möjligen fyra gånger i jakt på Arbetssamhället av Roland Paulsen, till slut ger jag upp, den är spårlöst borta.
Sätter mig uppgivet på toaletten, och sträcker ut handen efter något läsbart i hallen. Ja, naturligtvis är det Arbetssamhället, av Roland Paulsen. Tack så mycket ! Vem man nu ska tacka ...

Minsta bemödande, Wu-wei, släpp taget, kärt barn har flera namn.

Arbetssamhället


torsdag, november 28, 2013

utan början utan slut


fantastiskt med fria ord och sociala medier, alla säger vad som helst, till vem som helst, och när som helst, utan början, utan slut, utan att någon blir det minsta klok, för alla måste vidare till nästa forum, utan början, utan slut.
nu senast blev jag varse om Klimatet, många frågor, några svar, aldrig till punkt, utan början, utan slut

Efter jobbet



Efter jobbet, eller after work som det heter på (sv)engelska, avser det man kan hitta på när arbetet är slut för dagen. Dvs man byter ut det man måste göra mot något man vill göra. Någon timme eller så, innan något annat obligatoriskt väntar.
After work kan också syfta på ett farväl till arbete som livets mål och mening. Dvs tvärtemot alla gällande värderingar, uppfattningar, partiprogram, normer, trender, you name it. Att ifrågasätta arbetets betydelse för ett gott liv är verkligen att sticka ut hakan. Man får gå tillbaks till Aristoteles och Platon för att få några sympatier.

Sjukskrivning betyder att oavsiktligt få smaka på vad det kan innebära, att skapa mål och mening alldeles på egen hand. För den som sneglat åt medborgarlön blir det extra intressant.
Två veckor är ingenting. Men har jag inte funnit mig oroväckande väl till rätta ?

Synpunkter på medborgarlön ..

tisdag, november 26, 2013

Bra fråga !



Såg den här affischen lite varstans på Söder idag.
Meningen är väl att förbipasserande skall fylla i efter behag ?
Får skylla min oförmåga på den gipsade armen.
Även om det inte är hela förklaringen..

Statsminister ?
Mig själv ?
Lycklig ?
Snäll ?
Frisk ?
Arg ?
Rik ?
- ?
?

måndag, november 25, 2013

Arg och uppkäftig


Grannens sonhustru ringer på dörren och undrar om jag kan hjälpa henne. Hon har valsat runt ett halvår i utredningsmaskineriet p.g.a av oklara buksmärtor, nu var hon tillbaks på ruta 1, men lika ont. Med förhoppningarna om att vara den arga doktorn i färskt minne lovade jag att göra mitt bästa.
Resten av kvällen blir tillsammans med klimatfrågan. Birger Schlaug skriver att den koldioxid vi släpper ut idag stannar kvar i atmosfären mer än hundra år. Andra menar att det kanske inte är mer än 5 år. Jag vänder och vrider på om lilla jag kan opponera i sak mot en erkänd miljöauktoritet. Sen skriver jag en alldeles för lång och uppkäftig kommentar.

Tid över



Fortsätter mina sjukskrivningsdagar utan större åtaganden, idag var det bara tandläkaren kl 15.40 jag behövde hålla i minnet.
I morgon är det extra återbesök hos handkirurgen, lite fundersam över varför tummen värker mer och mer.
Tittar förbi på jobbet, där jag berättar att det stillsamma livet passar mig utmärkt. Och fick höra att det bara är en tidsfråga innan jag blir deprimerad.
Väl hemkommen öppnade jag posten, där låg en antologi jag beställde för någon månad sedan : After Work. Farväl till arbetslinjen. 
Så förutseende !

Att vara sjukskriven betyder att man får tid över. Tid över att fundera, att ifrågasätta, att omvärdera, precis det som man annars inte förväntas orka med ? Hemska tanke, att massor av människor är nöjda med lite mindre, och börjar ifrågasätta varför vi hetsar från morgon till kväll. Det vore en katastrof ?

BILD : Kaffé på Erstagatan. För föräldrar som vill fika, träffa andra vuxna, och vara med sina barn. Samtidigt.

lördag, november 23, 2013

Sån blev jag - del 2


Frågan om frivillig barnlöshet väcker fler frågor, inte bara den om respekt för de som väljer annorlunda. Utan även den som handlar om varför jag valt som de flesta.
Den kan inte kvinnorna som valt att inte skaffa barn svara på. Men jag borde kunna.

Känner direkt att det här bränns, att jag börjar röra vid det allra ömtåligaste, det vattnas redan i ögonvrån. Jag blir påmind om stunderna hos terapeuten (för ett antal år sedan) då vi stötte och blötte en det ena en det andra utan jag alls berördes. Men så fort vi närmade oss " älska mig inte för mina prestationer, älska mig för den jag är " så började jag gråta. Kan det vara så, att jag så fruktansvärt gärna vill vara förälder, att hela min värld skulle rämna om jag inte vore det, för att läka det sår jag bär på ?
Omvänt, om mina döttrar väljer att avstå från föräldraskap, något som idag verkar vara nästan orimligt kravfyllt, så kan jag ta det som en framgång, att de inte bär på samma sår ?

Att vara förälder är en genväg till känsla av mening. Visst springer vi runt som alla andra och drömmer om bättre jobb, finare lägenheter och nya upplevelser. Men allra, allra bäst, utan någon konkurrens, känns det när jag ställer upp för barnen.
Under sjukskrivningen promenerar jag på nya tider och på platser jag annars inte ser. På färjan över sundet möter jag föräldrar ( nästan hälften pappor ..) som håller uppsikt över sina barn, stängslet är glest och vattnet är kallt. Och jag ser i deras ögon att de känner som jag ; de skulle inte tveka en sekund att riskera sina egna liv om barnet föll i vattnet.

Att frivilligt bli förälder är att frivilligt göra sig oerhört sårbar. Rädslan och oron finns där hela tiden. Och ändå vill jag inte byta bort den, sårbarheten. Kan det vara så, att jag vill vistas där det finnas smärta, att jag skyr det liv som saknar motstånd och risker ? Det låter neurotiskt. Men det kanske passar in på Darwin ?

Det värsta man/jag kan bli beskylld för är att tänka mer på sig/mig själv än andra. De som väljer att inte skaffa barn verkar ständigt få leva med den mer eller mindre uttalade anklagelsen. Vi som skaffat barn slipper det. Men, och det framgår ju av det jag sagt, mina skäl att bli förälder kan utan vidare uppfattas som synnerligen egoistiska.

fredag, november 22, 2013

Sån jag blev




Den svåraste av alla utmaningar kanske är den att försöka leva sig in i och respektera andra människors värld, andra människors bild av världen. Eftersom vi är och förblir subjekt, som måste samsas, så gott det nånsin går.

Antologin Ingens mamma är en god lektion i den svåra konsten. Jag kan inte föreställa mig att någon inte vill sätta barn till världen. Men de tolv kvinnorna i boken berättar modigt att de, av olika skäl, faktiskt inte vill det. Modigt, eftersom vi överlag har svårt att respektera den hållningen. I synnerhet hos kvinnor.

Inte helt oväntat står Lena Andersson för det skarpaste och tydligaste vittnesmålet :
Vikten av autonomi och suveränitet har varit för starkt inristade i mig för att de skall gå att kombinera med det inkräktande på dessa värden som graviditet och föräldraskap är.
..
Utan tvekan är familjebildning det förväntade. Den som vill ha barn behöver inte förklara sig, vilket är tecknet på hegemoni. Men jag tror att man får bli lite hårdhudad här och hålla ordning på tankarna. Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras. I det ingår att vi försöker tygla vår tro att att vi vet allt eller något särskilt om en människa utifrån hennes individuella val. Alla sätt att organisera sina preferenser kan inte bli lika vanliga eller normala. 

Litteraturkritikern och kulturjournalisten Annina Rabe skriver i sitt sökande och tvivlande bidrag :
Inte för att jag inte respekterar hur andra valt att leva sina liv, och absolut inte för att jag valt "att förverkliga mig själv"istället för det heliga moderskapet. Utan bara för att det var sån jag blev.


Rättframma författaren, journalisten och filmaren Jane Magnusson :
Det känns som jag är en förrädare. Visste mina förfäder hur den här genbasen skulle sluta hade alla dessa män och kvinnor inte riskerat sina liv. Men det var ju inte heller människosläktets överlevnad de höll på med, det var längtan efter något eget att ta hand om, det var kåthet, de ville ligga, de ville se till att de skulle bli torkade i baken.
Det vill jag också men jag är en modern kvinna. Samhället är inte jämställt nog för att locka mig till att ha barn.
Jag kan ta satsen i ansiktet och gå vidare.

Det är behagligt och bekvämt att tillhöra majoriteten. I den bästa av världar är det lika lätt att vara udda.




torsdag, november 21, 2013

Full i skratt




Envisas med att vara förtjust i när det inte blir som man tänkt, även när det går mig emot.

Förra veckan var kompisarna på jobbet hembjudna för att hjälpa mig äta upp den hemgjorda färskpotatisen, men vurpan kom ivägen.
Igår eftermiddag skickade jag en hälsning till en av dom att de var välkomna idag.
Bytte ut den åldrade gräddfilen och den vissna gräslöken och gjorde rent på toaletten. Men ingen kom.

Nu sitter jag här med en urdrucken Carlsberg Hof och undrar varför. Dålig kommunikation ?
Men den sköna känslan är att jag inte alls är ledsen, utan mera full i skratt.
Självkänslan kanske tar sig när man är sjukskriven ?


När jag söker bildillustration på Google till full-i-skratt så kommer bilden ovan upp. Det är ju min bild, från Björkhagen ! Och  blir ännu mer full i skratt.
Sen hittar jag en till, nedan.
Vilken oväntad kväll.
Skål
!


onsdag, november 20, 2013

Tiden är osnäll




Dagarna är verkligen annorlunda. Mycket att fundera över, men knappast några måsten. Ett inbokat ärende om dagen räcker gott.

Idag var det lunch med Johan som skall cykla YAK-attack 2014. Fick intrycket att han mycket väl kan bli den förste icke-nepalesen som tar en pallplats. Hoppas han fick ut något av mötet, själv kunde jag glädja mig åt att hävdelsebegäret inte är vad det har varit.
På hemväg passerade jag olycksplatsen i dagsljus. Och förlät mig själv att jag i mörkret missade den smygande höjningen av trottoarkanten.
Åkte vidare med tunnelbanan till Skrapan och motionscyklarna på Friskis och Svettis. Vedervärdigt förstås, men vad gör man när handkirurgen och familjen utfärdat cykelförbud  ?

Nu sitter jag med en färskpressad apelsinjuice på Götgatan Stories och tänker på mina tjejer. En nervös i luften på väg till Laos, en sliten i solen på Teneriffa, en pressad inhoppare på Studio Ett. Vad vore livet utan dom ? Ingenting !

Men bredvid mig på bordet ligger Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet. Jag läser på baksidan :

Här blir det inga barn gjorda.
Litteratur, TV, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivllig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljmys.
Här skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan trettioårsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annnan än att själv bli mamma. Som tycker att klimakteriet är befriande, att vårt förhållande till barn liknar en religiös kult och att det är dags att uppvärdera andra relationer än dom mellan barn och föräldrar.
Medverkar gör bland annat Lena Andersson, Birgitta Stenberg, Jane Magnusson ..

Arbete, motion, föräldrarskap. Relationer, utseende, kläder, bjudningar, umgänge .. finns det någon frizon, där krav och prestationer inte är huvudsaken ? Är det så man skall uppfatta den frivilliga barnlösheten ?
Återkommer.

Carl Einar Häckner (1998) :
Tiden är osnäll. Den gillar alla som duger. För att duga måste man prestera. Ingen talar om att leva.




Behov av fler riktlinjer ?




Skrev i våras om försöken att skapa säkerhet i vården med hjälp av ökad kontroll, mer regler och fler riktlinjer. Och om professor Cook som menade att det inte går.
Nu har jag fått lite egna erfarenheter.

Inkommen på uppvakningsavdelningen efter operation utbryter en febril aktivitet, med bl.a täta kontroller av puls och blodtryck. Och frågor om var på en tiogradig skala jag placerar min värk. Och ultraljud av blåsan, för att ta reda på hur kissnödig jag borde vara.
Pulsen är låg, trycket är lagom lågt, men scannern över blåsan visar 520 ml.
- Över 500 ml betyder att vi måste tappa dig, meddelar undersköterskan.
- Nej tack, då vill jag hellre prova själv, det skall säkert gå.
Tar mig raskt till toaletten, och slappnar av så gott jag kan. Men det blir inte mer än två ynka droppar. Jag känner min svårflirtade cykelblåsa, den gillar inte kommandon och ultraljud. Inser samtidigt mitt dåliga förhandlingsläge mot avdelningens regler.
- Nu har jag kissat, ljuger jag.
- Då skall vi se, säger undersköterskan, och plockar fram ultraljudsapparaten igen. Hjälp.
Men maskinen är tydligen på min sida,  nu visar den bara 300 milliliter.
- Tror du på den där apparaten, frågar jag djärvt.
- Självklart, svarar hon. Och rapporterar resultatet till sköterskan.
Där fick blåsan, prostatan och jag lite andrum.
Någon tappning blev det aldrig.

På vårdavdelningen fortsätter kontrollerna, dag som natt. Klockan åtta kommer kvällsundersköterskan för att kontrollera  puls, blodtryck och temp, hon kallar det för att "mjusa". Hon är klart stressad över att hela avdelningen skall " mjusas " innan nattpersonalen kommer, hellre hade hon nog gått runt och bara kollat läget.
MEWS står för Modified Early Warning Sign, dvs man letar efter tidiga och mätbara tecken till fara å färde. Min opåverkade rumskompis och jag ställer oss lite frågande, vi mår ju bra. Det märker förstås den erfarna undersköterskan, men hon ursäktar sig med att hon bara följer riktlinjerna.
Priset tar den plikttrogne sköterskan som störtar in klockan tre på natten för att leta efter early warning signs. Sen är det lögn i helsike att somna om. Men det räknas inte.

Det räknas inte för att det inte går att räkna . Lika lite som man kan räkna på att "patienterna mår bra".
- Hur vet du det ?
- Jag såg det. Eller om du envisas, jag använde alla mina sinnen, och trettio års erfarenhet.
- Det duger inte !
- Nej, tyvärr !

Cook :

Det finns 70.000 rapporter i systemet idag. Hur många behövs ? 100.000 ? Kom igen. Ingenting kommer att hända om det blir 100.000 rapporter. Rapportering är en charad ! Den ger bara ett falskt intryck av att man gör framsteg. Så sluta rapportera !

Det går inte att kontrollera fram säkerhet. Det är en gammal idé från förra århundradet.
Säkerhet handlar om folks förmåga att under press förstå var man befinner sig i förhållande till olycksgränsen. Varför har vi inte olyckor jämt och ständigt ? Svaret är : Vi skapar oss ett utrymme för fel, en felmarginal som vi inte kan passera. Vad är utrymmet gjort av ? Det är gjort av våra professionella bedömningar, våra överenskommelser med varandra.



tisdag, november 19, 2013

" Arga doktorn "

Hamnade snabbt i etiska dilemman efter cykelvurpan.

Tar mig för egen maskin från olycksplatsen till närmsta sjukhus, låser fast cykeln och anmäler mig i receptionen. Så långt allt väl.
När en timma har gått utan att något händer så tjatar jag mig till den röntgenundersökning som naturligtvis behöver utföras. När ytterligare två timmar gått och tummen blivit skrämmande svullen kommer äntligen akutläkaren. Han konstaterar att det krävs en operation, och ringer ortopeden, som lovar infinna sig. Då får jag panik. Inte för operationen, den förutsåg jag redan på Hornsgatan, utan oron för hur fel det här kan bli. I min värld spikar jourhavande ortopeder höfter,  en krossad tumme skall skötas av handkirurgen. När akutläkaren har gått rannsakar jag min övertygelse att alla har samma rätt till bästa tänkbara vård. Sedan greppar jag telefonen och ringer en vän. En halvtimma senare sitter jag framför en erfaren handkirurg, och känner en oerhörd lättnad. Hon förklarar skadan, skriver remiss för skiktröntgen, ordnar sängplats på avdelningen och operationsanmäler. Klapp, klapp, klapp.
Jag har kanske inte tagit någon annans plats, men definitivt blivit särbehandlad.

När min kirurgbana är till ända vill jag vara "den arga doktorn", som smyger omkring och ser till att alla, snabbt och smidigt, slussas fram till rätt vård. Klapp, klapp, klapp.

Arga doktorn

söndag, november 17, 2013

Wu Wei



Hemkommen från Södersjukhuset efter en vurpa med cykeln i onsdags morse. Enormt tacksam för änglavakt och den hjälp jag fått. Men också för alla intryck och erfarenheter, det är oerhört nyttigt för en sjukvårdare att dra på sig patientkläderna.
Kommer väl att grotta i det här den närmaste tiden, skall försöka hålla mig till det som kan vara av allmänt intresse. Anar redan att det delvis blir på temat " den gamle mannen och hästarna ":

Wu Wei

tisdag, november 12, 2013

Behov



Lättar man regelbundet sina tankar på nätet och dessemellan i Svensk Kirurgi får man stå sitt kast.
En av dagens patienter på mottagningen inledde vårt möte med att lägga fram en artikel jag skrivit kallad " I huvudet på en behovsbaserad kirurg ". Och ville väl med det säga att hans förväntningar, efter tre misslyckade operationer i tre främmande länder, var högt ställda.
Eftersom jag är känslig för andras förväntningar ansträngde jag mig nog lite mer än vanligt. Vilket man förstås kan ha jämlika synpunkter på.

Apropå behov, passar på att tipsa om det avsnitt av SVT- Korrespondenterna (tack AK) som handlar om konsumption, och behov. Den unge grekiske välavlönande datamannen som nu lever i en närmast penninglös gemenskap med några vänner kunde verkligen berätta om det förunderliga som händer när man inte omedelbart vill ha varken pengar eller annat i gentjänst för det man uträttar. Utan nöjd med det upprättade förtroendet. Vackert !

I huvudet på en behovsbaserad kirurg
SVT - korrespondenterna

I rätt riktning


Ur morgonens nyhetsflöde på DN:s hemsida fastnar jag för en mindre notis om klimatet.

I senaste numret av Nature Geoscience har Estrada, Perron & Martinez - Lopez publicerat ett arbete som tar upp varför temperaturstegringen upphört sedan slutet av 90-talet. Förklaringen skulle kunna vara utfasningen av freoner, som är mer potenta växthusgaser än man tidigare förstått. Författarna kommer också fram till att minskning av koldioxidutsläpp ger minskningar i temperaturstegringen på kort sikt, dvs att de minskade utsläppen i samband med t.ex ekonomisk depression, som under världskriget, snabbt kan avläsas på temperaturen. Naturligtvis intressant. Eftersom det visar att sanningen hela tiden rör på sig.

Det vanliga brukar vara att man sällar sig till endera lägret, när det gäller religion är man troende eller ateist, när det gäller klimatet är man alarmist eller skeptiker. Men jag börjar ana ett alternativ, som ett resultat av att jag tog mig tid att läsa Falskt alarm, nämligen ett öppet sinne. Istället för framgång eller bakslag för min fastlåsta ståndpunkt, som kan slås i huvudet på "motståndaren", väcker de nya rönen då min nyfikenhet. Som t.ex att beställa hem den fullständiga artikeln och se vad jag själv kan utläsa. Det skulle verkligen vara ett steg i rätt riktning. Dvs, om man/jag istället för bekräftelse söker sanning.
Kan man hoppas att IPCC gör detsamma ?

måndag, november 11, 2013

Idag


TV:n fortsätter att stå på, elen kostar ju inget, och licensen är betald. Det känns bara lite ovant, att få lyssna till så mycket olika, är ju van att leva i min egen bubbla. Nyheterna smattrar fram högt och lågt, sommar-pratarna bräcker varandra i trovärdiga och tv-mässiga iakttagelser, följt av norskt vardagsdrama, från någon garageuppgång. Sen slår jag av. Och återgår till att se mig omkring i lägenheten, brygga en kopp kaffe till, och reflektera över dagens och morgondagens bataljer.

Trött på 55





Vad är det som händer ?

På min cykeltur i morse råkar jag se vackra dekorationer ovanför en gammal port. Utan någon som helst tvekan står det 55, trots att adressen är Skånegatan 103.
När jag senare på kvällen sneglar på transistorradion i fönstret, det brukar jag inte göra, står det förstås 19.55 (vintertid).

Eftersom jag betalt TV-licensen står TV:n på. Gripande reportage om Filippinerna.
På datorn kommer en vädjan från Unicef att ge ett extra bidrag. Tar fram betalkortet.

Man kastas mellan skilda världar.
I den ena är alla basbehov tillfredsställda, man letar efter nya trappsteg att kliva upp på.
I den andra handlar det om överlevnad, lek med magiska siffror hjälper knappast.



söndag, november 10, 2013

Egenintressets norm




Ur Peter Singer Det liv du kan rädda :

Trotsa egenintressets norm !

När företagen gör det till något normalt att att ge till välgörenhet och när generösa människor öppet talar om hur mycket de skänker, stimulerar de inte bara andra att göra likadant. De trotsar också ett antagande om vårt beteende som genomsyrar den västerländska kulturen, och i synnerhet den amerikanska: egenintressets norm.

När människor ser ut att handla mot sina egna intressen tenderar vi att bli misstänksamma, särskilt om de handlar efter moget övervägande ( i motsats till något impulsivt, som att hoppa ner på ett järnvägsspår för att rädda någon från att bli överkörd av tåget.)

Hur kommer det sig att människor ansluter sig till teorin om egenintresse när det är så ont om belägg för den i vardagslivet.
I motsats till vad vi i allmänhet tror är ett altruistiskt, omsorgspräglat beteende vanligt i vardagslivet.

Har fått skarp kritik för att de stora orden inte motsvaras av handling, särskilt på sistone. Håller med.
Tröstar och försvarar mig med att även små steg i rätt riktning borde räknas.

Idag går jag på Singers linje och framhåller helgens (blygsamma) insatser :

50 kronor till hemlös försäljare av Situation Stockholm.
Femtilappen jag fick tillbaks på hundringen fick tiggaren som satt på marken bredvid.
Alla slantar i ryggan till olika rumänska tiggare.
Hjälpte en man som misslyckades med att pumpa mammans rullator på bensinstationen, min cykelpump fungerade bättre.
Erbjöd mina tjänster till ung tysk långcyklare med punktering.

Det låter hemskt ! Att handla i det i tysta klingar mycket bättre. Men Singer kanske menar att just den skammen är detsamma som att erkänna egenintressets norm ?

Omtanke




En gammal opålitlig hiss, i en gammal fastighet med flera äldre boende, på söders höjder.
Den omtänksamma ordföranden gick snabbt från ord och tanke till handling.
Någonting att sitta på, någonting att dricka, och till och möjlighet att lätta på trycket om väntan blir lång.
Föredömligt.

Birger Schlaug 22/10 : Nio miljarder kräver omtanke

Nyfiken på 55





                      Idag såg jag fler 55:or på stan. Klart man undrar ..
                      Ser int ut att vara skrivet av samma person ?

                                  It´s not me.
                                  It´s not about me

lördag, november 09, 2013

Att stanna upp




Missade att inlägget om klimatfrågan kommenterades på Birger Schlaugs hemsida den 22/10. Tack AK.

Birger skriver att han för drygt ett år sedan gjorde en helhjärtad, men misslyckad, ansträngning att komma ut som klimatskeptiker. Hur då ? Jo, genom att läsa IPCC:s rapport. Med det förväntade resultatet, att IPCC har rätt.
Är det så man gör om man vill ifrågasätta och kritiskt granska ? Då läser man väl istället de som har en avvikande uppfattning ?
Tänk om Birger istället läst och kommenterat t.ex Falskt Alarm. Vad spännande de hade varit.


Den 30 september skrev jag :

Svårt att förstå hur man kan framhärda i sin skepsis när så många många experter verkar överens. Men som vanligt, själv kan jag inte bedöma sakfrågan. Bara fortsätta framhärda i min uppfattning att även om sannolikheten inte är 100 % att människans utsläpp är orsaken till stigande medeltemperatur, eller att konsekvenserna behöver vara helt förödande, så räcker nuvarande farhågor för att vi skall dra i bromsen, som om det vore 100 % säkert.

Dvs försiktighetsprincipen. Det är också den som Birger vill framhålla.
Men om klimathotet istället är mindre sannolikt, somliga anser ju faktiskt det ? Eller som hotet om en snar istid, inte alls är sannolikt ? Då sätts väl försiktighetsprincipen ur spel ? Var drar man gränsen för när den bör gälla ?

Birger, m.fl, vill inte kännas vid uttrycket klimatångest. Det tycker jag är märkligt. Med ångest menas stark rädsla, nervositet eller oro, ibland utan att orsaken är känd. Det är precis vad jag känt, sedan 2006, varenda dag. Hur kan man ha något annat än ångest när det på fullaste allvar talas om en total kollaps av våra planetära system ?

En annan tanke slår mig, den att vi inte tar oss tid, att tempot är för högt, att för mycket skall pressas in på kort tid. Själv hade jag aldrig läst den kritiska texten om jag inte råkat vara på resande fot.
Den som lägger ut en länk innehållande 200 sidor kan vara helt säker  (!) på att ingen läser den. Kanske inte i första hand för att den är ointressant, utan att det tar för lång tid. Det är mycket som pockar på uppmärksamhet, det är svårt att välja, hellre hoppar vi mellan många tuvor än stannar upp. Och blir förstås lätta byten för trender, opinioner och sanningar som andra bestämt. Dyker en komplex fråga som klimatet upp så är vi chanslösa. Att försöka förstå är uteslutet, det handlar om att överleva, inte klimathotet, utan tempot. För det värsta som kan hända är inte att det planetära systemet kollapsar, det är att hamna utanför den sociala gemenskapen ?

Den som är övertygad om att klimathotet är verkligt, varför inte byta några Rapportsändningar mot läsning av en text som ställer det på ända ?
Sen kan diskussionen börja !


fredag, november 08, 2013

Stolt - igen


Jobbar ganska framgångsrikt på att avstå från jämförelser och tävlingar,
men att inte känna stolthet över barnen är för mycket begärt.

Efter många års slit, och omänskliga motgångar det gångna året, disputerade Sofie idag, på UCL (University College of London).
Vi är stolta, väldigt stolta. Men framförallt så lyckliga för din skull.
Grattis älskling !

On optimisation of lipidproductivity in microalgae.

torsdag, november 07, 2013

Vädjan



Inte utan att jag bär på ett obehag efter inlägget om Klimatet. Kanske för att det inte inneburit någon diskussion, vare sig här på bloggen eller med någon annan utomstående. Då börjar man undra hur det kan uppfattas. En Quisling som föll för fiendens lockrop ?
Nära och kära tycker förstås att jag är lättpåverkad, och det är ju sant. Men mitt tvivel håller i sig. Varför så lite ifrågasättande, varför så lite plats för synpunkter som går på tvärs ?

På kondotori Chic läste jag en liten notis i DN som är i linje med allt annat som skrivs för tillfället. En färsk FN-rapport om "växthusgaser på rekordnivå", om hur vi "äventyrar framtiden för våra barn, barnbarn och många framtida generationer".
Snälla någon, är det skrämsel eller sanning ? 2013 är skrämmande så det räcker ..

S:t Paulsgatan





Känner mig lite som en elvaåring på väg att utvidga reviret. Tidigare har andra sidan Götgatan varit långt hemifrån, men det börjar kännas riktigt ofarligt. Mariatorget står sig bra i konkurrensen med Nytorget, med en klart lägre hipster-faktor.
I skydd av mörkret blev det Kärlek Vänskap Hat av Alice Munroe från S:t Pauls Bok och papper, Stockholsm äldsta bokhandel, och fika tvärs över gatan på konditori Chic. Där alla åldrar var representerade, gamla damer förstås, men också elvaåriga flickor från Södermalmsskolan. Gustav Adolf-bakelser var det visst som gällde.

Ego 55





Kunde inte låta bli att reagera när det var klottrat 55 på fasaden. Har, som kanske framgått, ett kluvet förhållande till klotter, hade nog inte reagerat om inte siffran råkar vara mitt födelseår. Vad fastigheten på Skånegatan, mitt emot Sofia kyrka och Vitabergsparken, har gjort för att förtjäna vandaliseringen vet jag inte, adressen har en annan siffra. Att hedra oss 55:or ?
Morgonen därpå rundade jag Allhelgonakyrkan och passerade Blekingegatan 55, som var utmärkt på ett snarlikt vis, men nu i mässing. Prydligt, lovligt, och begripligt.

Är det bara jag som bara ser världen genom mina egna glasögon ?


JAG revolterar, alltså finns VI till.






P1 är makalöst, närhelst man sätter på så är det något spännande.
Nu blev det, hemkommen efter en jobbig jour, OBS kulturradion klockan 13.15. Hamnade mitt i en betraktelse om Camus, med anledning av att det är hundra år sedan hans födelse. Tänkvärt, om humanism, om att finnas till för andra.

Måttlösheten, galenskapen och oordningen är vad Camus försöker rå på. Den yngre författaren skrev Myten om Sisyfos, om varför du inte ska döda dig själv – den äldre författar Människans revolt om varför du inte ska döda andra. Den sistnämnda ges ut 1951, ett försök till bokslut, en filosofisk haverikommission som frågar: Varför lidande? Varför grymhet? Vi vill ju inte ha det? Revolten, menar Camus, är nödvändig och en del av vårt väsen. Den gör för självbestämmandet vad framkallningsvätskan gör för silverfotot: ”Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” skriver han och kommer med en radikal definition: i revolten finns ett mått, en gräns som inte får överskridas. Rebellen är i förstone egoistisk och agerar efter egna behov men revolten måste omfatta samma mjuka värde som finns inom varje medmänniska: ”Slaven som reser sig mot sin herre har inte till syfte att förneka honom i hans egenskap av levande varelse. Han förnekar honom i egenskap av herre.” Jag + revolt = vi och det är vad Camus menar när han parafraserar Descartes och skriver ”Jag revolterar, alltså finns vi till.”


Gå inte framför mig, jag kanske inte följer efter. 
Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder dig. 
Gå bara bredvid mig och var min vän.

Morgoncykling




Har lite svårt att hålla liv i det regelbundna motionerandet, det brukar vara så när inte något långlopp står på agendan. Blir inte lättare av att jag bor  granne med arbetet. Men det är förstås synd om det skall krävas bedrifter för att göra något så förnuftigt som regelbunden motion.
Den gångna veckan har det i alla fall blivit korta, och inte särskilt ansträngande, morgonturer på Södermalm. Nästan tomma gator, stämningsfullt, håller utkik efter det jag inte tidigare sett, som t.ex (häst)statyer.

tisdag, november 05, 2013

Inbromsning (4)




Granne med ( det numera obefintliga ) mästerverket på Katrina Bangata  ligger en videobutik som inte är mer än ett hål väggen, nämligen Monkey Beach. Det ser rätt skumt ut, och jag har aldrig vågat mig in, förrän häromdagen. Mannen där inne i mörkret var trevlig, så jag slappnade av. Från golv till tak stod tusentals videofilmer i prydliga rader, affären hade han haft i tjugo år fick jag veta. Frågade om han hade " Into to the wild ", skulle gärna se den igen. Han kliade sig en stund i flinten, sen gick han rakt på hyllan där den stod. - Här är den !
Fick veta att han gärna tog emot filmer man sett färdigt, så fick man nya med sig hem. - Om du kommer med tio så får du sju eller åtta av mig, byte går alltid bra.

En klockren inbromsning ! Nu skall mina hundra filmer som ligger och dammar till ingen glädje ut på bytesmarknaden. Förutom Mitt Afrika, med Meryl Streep och Robert Redford förtstås ..

söndag, november 03, 2013

For ever ?



                                         27 oktober 2013
                                         3 november 2013

Mästerverket på Katarina Bangata blev inte långlivat, ett lovligt byte i jakttider ? Men här på bloggen fins det kvar ..
Känns bra att kunna bidra till ett liv efter döden.

AVA




Amatör är den som utför utan att ha det som yrke.
Vetenskap innebär systematiskt och metodiskt inhämtade av kunskap.
Akademi syftar på lärda anstalter, något som som ger kunskapen status.

Varje dag sliter människor i min omgivning med att samla in mätbara data, som samlas i register, som publiceras i renommerade tidskrifter, som ger insamlaren/forskaren status.

Varje dag samlar jag på mig nya intryck och ökar min erfarenhet. Men att kalla det för systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap är väl för mycket sagt, akademiskt är det minst av allt. Forskarna ser mig som en amatör.

Det finns ett gap, närmast en avgrund, mellan den kunskap som formuleras, publiceras och upphöjs, och den som lagras i all tysthet - the tacit knowledge, the know-how.
Är det värt ett försök att överbrygga gapet ? Att  systemstiskt och metordiskt berätta om iakttagelser som inte självklart låter inordna sig i rutor och kryss. 

Vi döper det till Amatör Vetenkaps Akademin (AVA)
Och önskar oss lycka till !



fredag, november 01, 2013

Kostkriget



Lena Andersson redogör för " kost - kriget " mellan jägarna och samlarna. Dvs, är människan skapt för en kost baserad på protein och fett (jägaren), eller är det kohydraterna som är viktigast (samlaren). Båda sidor har mängder av argument och vetenskap att bombardera motståndaren med.
Andersson påminner oss om

att fakta alltid måste tolkas,
att med orsakssamband kan man aldrig vara nog försiktig.

Gillar den påminnelsen.

Hela artikeln