Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

tisdag, december 31, 2013

Glädje



Årets sista rader blir ett utdrag ur Patricia Tudor Sandahls bok I tacksamhetens tecken.
Med förhoppningar om ett Gott Nytt Glädjefyllt År !

I Taoismen: en introduktion av Jean C Cooper står det : 
Glädjen är en kraft som skingrar egoismens, fruktans och skilsmässans alla lidanden - allt det som gör människan oförmögen att verka. Den ersätter det med en lustfylld uppskattning av livet. Detta förbinds också med världsalltets lek, med naturens lek som föds ur en överflödande ymnighet och en givmild generositet. Det finns dock ingen nyckfullhet i denna lek. Den är överdådigt kreativ. Den är att ha liv, och liv i överflöd.
Inom Buddhismen finns uttrycket " den grundlösa glädjen", en ren fri glädje som är förankrad djupt inom oss och som kan hållas vid liv oberoende av vad som sker utanför. Glädje, liksom tacksamhet, är en livsinställning, ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt och meningslöst. Detta ja till livet bygger på tron att allt som sker har ett värde fastän man inte alltid ser det under tiden. Allt som händer kan användas för att främja livet på ett eller annat sätt. Lycka är att få det man vill ha här i livet, glädje är att vilja ha det man får, har någon sagt. 
" All den glädje som finns i världen har uppstått genom att människor önskar att andra skall bli lyckliga, allt det elände som finns i världen har uppstått genom att människor själva har velat ha njutning på bekostnad av andra " skrev Shantideva på 700 talet.

Med glädje och tacksamhet minns jag dagarna på handkirurgens vårdavdelning. Känslan att sätta värde på det man annars bara tar för givet. Den sköna sängen, den varma filten .. Att i ett utsatt läge få uppleva det som betyder mest. Omtanke och medkänsla. Att trots oron känna tillit.



måndag, december 30, 2013

Inbromsning (5)


Dags att utvärdera höstens inbromsning, dvs ambitionen att konsumera mer medvetet.
Tveklöst tänker jag mig för en gång extra, biblioteket har fått en flitig kund, inga dyrutlägg (presenter borträknade), bok - och bio på sparlåga, däremot har Södermalms cafénäring haft ett rejält uppsving, men det skyller jag på sjukskrivningen. Har på det hela taget hållit liv i ambitionen.
Nästa steg blir att de se över de fasta utgifterna. Skåpbilen är jag förälskad i, men den kostar 2000 kronor månaden, när den står still, vilket den gör för det mesta. Och vad ska man säga om två båtar ?
På ett psykologiskt plan, det intressantaste, handlar det om att våga mista, att släppa taget. Om allt jag äger brann upp skulle jag nog rätt snabbt komma över det, ändå är det svårt att frivilligt göra sig kvitt. Så rationell är jag.
Inbromsning

Att inte hålla fast vid det man uppnått utan släppa det som om det vore en lek. Som en fiskare som kastar abborren tillbaka i vattnet. Den som vill behålla skall mista. Den som kastar bort ska vinna. Så står det i Bibeln.
Jonas Gardell

söndag, december 29, 2013

Drömmar




Att flyta med och släppa taget, det är kärnan i det taoistiska tänkandet. Inte för att det skulle vara "rätt", utan för att det blir bäst så.
Lättare sagt än gjort, när det hela tiden uppenbarar sig saker som gör en upprörd och vädjar till uppror. Men då underskattar man nog alla de tillfälligheter som livet består av, och vad icke - motstånd kan åstadkomma.

Att sätta upp ett mål för det kommande året låter i sanning inte taoistiskt.
Tillfälligheter, slump, förnöjsamhet, generositet och tacksamhet - jag skulle önska att det vore mina ledstjärnor för det kommande året. Och att ilskan och upprördheten fick rymmas däri.
Kanske är jag inspirerad av Felix Herngrens lyckade filmatisering av Hundraåringen, som vi såg på bio igår. En varm hyllning till livets tillfälligheter och oändliga möjligheter. Fjärran från underkastelse. Robert Gustavsson gör sitt livs roll.

PS
På kirurgstämman 2004 höll jag jag ett föredrag kallat I all enkelhet. Sedan dess har jag stått och stampat, i brist på mod.
Tänk om det tio år senare inte bara vara tomt prat ..

Wu - Wei



Lekplatsen




Har en ambition att återkomma till det jag lovat att följa upp, att stå vid mitt löfte, om man så vill.

Förundrades i somras över en märklig byggplats i Sjöstan.
Naturligtvis skulle det bli en lekplats !
Det började så bra, med några stubbar huller om buller. Sen blir det ändå enligt givna mallar, hantverkarna följer sina instruktioner, och de mobilsurfande föräldrarna gör vad som förväntas av moderna föräldrar, nämligen följer med sina barn till lekplatsen.

Vad trist jag låter. Är säkert bara avundsjuk. Jag vill också vara med och leka ..

torsdag, december 26, 2013

Behovstrappan




Bloggarens uppgift är att problematisera ?

Lyssnar på två Vinterprogram i P1. Det ena signerat Fredrik Lindström, det andra Hans Rosling.
Rosling avslöjar vår okunnighet om all världens framsteg.
Lindström avslöjar vår förtjusning i all världens missnöje.
Talar de samma de om samma sak ?

Roslings talar om preventivmedel, vaccinationer och basal hygien.
Lindström talar om känslorna som styr oss, om vår längtan efter kärlek och gemenskap.
Rosling säger inte ett ord om tillväxt, inte ett ord om den globala ekonomins välsignelser. (?)
Lindström säger inte ett ord om hur den tillväxt han ifrågasätter förhåller sig till världens fattigdom. (?)

De studerar olika steg på behovstrappan, men någon motsägelse har jag svårt att se. Den hungrige behöver mat, den som är mätt behöver något annat. Jag tror de är överens.

Internet har alla svårt att undvara ??

Lindström
Rosling

Avhumanisering




Kanske inte precis någon upplyftande julhälsning.

Tillsammans med Underkastelsen av Stefan Jarl  lånade jag Sagolandet av Jan Troell (1988). Man kan gott säga att de är på samma tema. Vi finner oss, vi fogar oss, vid underkastar oss.
Vilket förstås kan vara positivt, som t.ex "beredskapsåren". En synlig fiende, en känd tyrann, en underkastelse som förde med sig sammanhållning och förnöjsamhet. Visst kan man undra om vi även borde bjudit fysiskt motstånd.
Men Jan Troell dokumenterar en annan underkastelse, där tyrannen inte är känd, inte synlig, inte personifierad. Utan ett osynligt väsen som berövar människan hennes kreativitet, hennes medkänsla, hennes förundran, hennes mänsklighet.
Sagolandet är fördjupningskurs i Stefan Jarl. Till sin hjälp har han psykoanalytikern Rollo May. Man kommer inte undan.

Varför fastnar man för vissa berättelser ? Det måste vara igenkänning. Den tre timmar långa filmen beskriver, trots att den handlar om allt annat än sjukvård, precis den känsla jag har på sjukhuset. En avhumanisering.

tisdag, december 24, 2013

GOD JUL !


Räkningarna är betalda med den luggslitna lönen, tummen gör så gott den kan, klapparna har fått sina rim och den lilla familjen är åter samlad.
Älskade Gaby, du finns i våra hjärtan, alltid.

söndag, december 22, 2013

Kär och intellektuell ?



Efter att ha sett en förskrämd Lena Andersson i en djup intervjufåtölj på TV (en bok en författare) var förväntningarna inte stora. Men till Söderbokhandeln kom en trygg och sprudlande författarinna, full av iver och infall, som gärna tillstod att förnuftet räcker inte långt när man är kär. Själv såg hon ut att vara just det ..

Nu kommer jag att läsa hennes krönikor med ännu större respekt . 


Trygg


Efter 12 years a slave  blir det mat på stan. Med mig i ryggsäcken har jag Ted Harris och Desmond Tutu. Det känns bra, eftersom jag behöver lite hjälp på vägen.
Snart bär det av till Söderbokhandeln för att träffa en som står på egna ben, utan hjälp från högre makter. Lena Andersson.
Jag skulle bli väldigt glad om hon utstrålar samma trygghet som Ted och Desmond.

Till salu




Numera får vi kylväskor, badlakan och kaffekannor av kliniken när terminen är slut. Annat var det 2009, då fick alla medarbetare Konsten att leva innerligt. Extensialism för den moderna människan av Ted harris & Ann Lagerström.
När vi bjöds på boken var det många som höjde på ögonbrynen, men ingen var oberörd när författaren fått ge sig till känna. Tänkvärt och omtumlande, fjärran från köp - sälj.

Dags att backa bandet ?

A small step
Ted Harris
Franciskus broder

12 years a slave



Den sjukskrivna förtruppen kan rapportera att 12 years a slave inte imponerar, true story is not enough. Det blixtrar till ett kort ögonblick när (producenten) Brad Pitt dyker upp som the good guy. Och så förstås när slavarna sjunger. But that´s it. Många piskrapp, massor av sår, men vad fanns under ytan på alla dessa karaktärer ?

lördag, december 21, 2013

iskallt



blir inte kvitt blå är den varmaste färgen,
det är grymt, det är inte rätt, man kan alltid förlåta, men aldrig tvingas att älska, men gjorde Emma verkligen inte det ? det får inte vara så här svårt, vem skall då våga älska ?

La Vie d´Adele heter filmen på franska, vilket är en mycket bättre titel

Varför underkastar vi oss ?




Det blir sällan som man tänkt sig. Hade förväntat mig en kväll i lugn och ro. Istället drabbades jag, återigen, av Stefan Jarl och hans enträgna krav på sanning.
Anledningen till att jag lånat Underkastelsen på biblioteket var en artikel om Ewa Röse i någon av Södermalms lokaltidningar. Även det en tillfällighet, som sannolikt kommer att sätta djupa spår.
Så nyckfullt är livet, och våra ställningstaganden.

Någon kanske tycker filmen är skrämsel, jag tycker inte det. Här är försiktighetsprincipen på sin plats. Vi har väldigt liten aning om vilka effekter de hundratusentals (mer eller mindre icke nedbrytbara) kemikalier vi släpper ut har på levande organismer. Mer än de skrämmande data som redan finns, särskilt när det gäller substanser med hormonell påverkan, där redan halter tio-tusenfalt under det som toxikologerna mäter, kan inverka på fertilitet, inlärning, beteende, ämnesomsättning, cancerutveckling o.s.v. Och det mest lömska, effekterna kan  mycket väl vara som mest uttalade under fosterutvecklingen och under amning, helt utanför moderns kontroll.

En av de 29 forskarna som deltar i filmen tvekar inte, dear Stefan, att kalla detta för ett större hot än växthuseffekten. - This will catch us before.

Varför underkastar vi oss, frågar berättaren flera gånger,
utan att ge något svar.

Vi vill underkasta oss ?
Några tjänar på det ?
Vi kan inte bättre ?


Underkastelsen - Del 1
Underkastelsen - Del 2.

fredag, december 20, 2013

Sluta kontrollera !



I onsdags gjorde jag ett försök att sprida Richard Cooks idéer bland kollegorna, nämligen att säkerhet inte är något som kan kontrolleras fram, att det är ett föråldrat synsätt. Men det gick inte alls, trots att jag redogjorde för färsk forskning som visar betydelsen av icke verbal kommunikation, av know-how, av tyst kunskap (tacit knowledge). Tilltron till PM, checklistor och rapporter är grundmurad, att vända blicken åt annat håll betraktas som ansvarslöst.
Eller så är det här kejsarens nya kläder ? Alla inser att betydelsen av allt kontrollerande är oerhörd begränsad, men vem vill vara ansvarslös ?

Naturligtvis inskränker sig den här diskussionen inte till sjukvården. Den kanske t.o.m inkräktar på David Eberhardts domäner. Om det där med trygghet, och våga ta ansvar.

Tidigare inlägg

Vackra omslag




Det tog ett tag innan jag fick styrsel på julhandeln, vill ju inte köpa bara för köpandets skull.
Häromdagen blev det smått komiskt, när det enda jag fastnade för var ett vackert bokomslag. Likt utlandsreportern som skickas ut på fält, och bara kan berätta om säkerhetskontrollen på Arlanda.
Men det kanske är lika intressant. Och omslaget kanske var en bra present ..

Nytt bränsle




Sitter i fåtöljen och betraktar min stela tumme, undrar vad den duger till framöver.
Skrollar  i bloggarkivet på "förnöjsam", det blir 25 träffar.
Den om Zero är en fullträff :
Eftersom vi bara har förmåga att sätta värde på förbättringar, inte tillstånd i sig, så kan vi sträva efter att ta oss tillbaks till utgångsläget, där förutsättningarna är goda för nya förbättringar.
Just nu är jag tacksam över att kunna duscha hel och hållen ..

- Menar du att man avsiktligt skall göra sig illa ?
- Nej, det vore lite drastiskt.
- Vad menar du då ?
- Någonting i stil med att livet förser oss med motgångar,
  motgångar vi försöker kommer över. Tillfredsställelsen blir väldigt stor
  om man lyckas, trots att man bara är tillbaks där man började.
- Ja, det låter ju fönöjsamt ..
- Man byter ut bränslet i maskinen kanske man kan säga. Istället för
 "var-aldrig-nöjd" så går den istället på "alla-förbättringar-räknas".
- Låter tveksamt .. men lycka till !
- Tack det samma !

torsdag, december 19, 2013

Anpassning ..



Regression




Skrev för en tid sedan till tidningen Sjukhusläkaren och berömde deras rättframma journalistik. Det resulterade i att de publicerade " Arga doktorn ", med några tillägg.
På nätet fick jag förstås mothugg, vilket tvingade mig att tänka efter en gång till. Från min sida var nog inte väntetiden problemet, som det framställdes i inlägget, utan snarare det där korta ögonblicket när jag fick känslan av stress, löpande band och bristande engagemang.
Vad bra det är med webben, i pappersupplagan får man bara en chans.

Det gick bra på återbesöket hos handkirrugen, nu är jag av med gipsen och skall börja träna, tummen ligger  som en stel pinne utmed pekfingret, det påminner om handen hos en apa. Sjukgymnasten påpekade att det var just rörligheten i tummens grundled (dvs den brutna) som skilde oss från våra förfäder. Andra olikheter var tydligen inte lika viktiga. Snacka om att regrediera !

Skall erkänna att jag också blev lättad av att min fantastiska doktor inte tog illa upp av debattinlägget. Tvärtom var vi rörande överens om att sjukvården tappar bort sin själ i all produktionsiver, som inte tar hänsyn till förtroende och kontinuitet. Inlägget " Vem tar hand om min mans cancer " i  senaste numret borde stämma till eftertanke.
Har även sjukvården regredierat ?

Sjukhusläkaren, eget inlägg.

onsdag, december 18, 2013

Dom



                  I morgon kommer röntgendomen. Läkt eller inte läkt ?
                  Jag håller tummen.

Ge och ta - och fångarnas dilemma



Känner att den korta sammanfattningen av Ge och ta kanske utelämnade det viktigaste budskapet. Nämligen att de som agerar som tagare kan förvandlas till givare, om omständigheterna och normerna ändras. Här följer några citat ur boken som ger en hint. En hint om hur man kan dyrka upp " fångarnas dilemma ", som kanske förklarar det mesta av det som går på tok här i världen ..

Ibland uppträder människor  som tagare för att de helt enkelt inte vet om att de avviker från normen. Det kan räcka med att visa normen för att de skall vilja anlägga ett givarbeteende.

Reciprocitetsringen, ett givarexperiment, innebär att var och en av deltagarna skulle be de andra om hjälp och resten av deltagarna skall använda sina resurser, kunskaper, kontakter för att uppfylla önskemålen. Resultaten är slående, alla ställer upp.

Reciprocitetsringen  är en strukturerad form av givande som är designad för att bryta en självuppfyllande profetia, nämligen antagandet att andra inte är givare.

Det första steget är att be människor om hjälp. Enligt forskare är det mesta givandet i företag ett resultat av en begäran om hjälp.

I reciprocitetsringen är alla givare och därför finns ingen anledning att att bli generad.

Forskningsresultaten pekar på att givare bidrar oavsett om det det syns eller inte, men att tagare tenderar att bara ge om beslutet är offentligt.

Det här leder till den fundamentala frågan om allmänna givarsystem bara lockar tagare att bli bättre bluffare eller motiverar dem att bli givare. I viss mån tycker jag inte det spelar någon roll, det är uppförandet som räknas. Tagare som agerar på ett sätt som gynnar andra människor bidrar ändå till ett allmänt hållbar t givarsystem, även om det primära motivet är själviskt.

När vi försöker påverka människor börjar vi ofta med att försöka påverka attityderna och hoppas att beteendet ska följa efter. Om vi får människor att skriva under ett löfte som säger att de skall bete sig som givare kommer de att tro på givandet och bete sig därefter. Men omfattande psykologiskt detektivarbete visar att resonemanget är bakvänt. Inflytande tär mycket effektivare i andra riktningen. Ändra människors beteende och attityderna kommer efter. För att förvandla en tagare till givare krävs att man  lyckas förmå dem att börja ge. Under rätt omständigheter kommer de med tiden att se sig själva som givare. ( KBT kort sagt, min anm.)

Varenda människa kommer att överraska dig bara du ger henne tid (!)

Den som en gång har gjort dig en tjänst vill hellre göra det igen än den person du själv har hjälpt en gång !!


Fångarnas dilemma

Giving is more fun

Ge och ta




Mycket på den här sidan har handlat om generositet, så vad kunde vara lämpligare än att snubbla över en bok kallad Ge och Ta ?

Adam Grant är professor i organisationspsykologi vid handelshögskolan i Wharton.
Kort sammanfattat menar han att "givare", dvs människor som inte i första hand tänker på vad de skall få tillbaks, både är de mest framgångsrika och de mest misslyckade. Den risk som givaren löper är nämligen att bli utnyttjad och utbränd, en "dörrmatta".
Han levererar mängder av exempel på lyckosamma "givare", som tack vare den entusiasm och det engagemang de framkallar hos omgivningen, når framgångar som "tagaren" aldrig kan nå upp till. Givaren har inte sig själv i fokus, den personliga framgången blir en bonus, som hen gärna tonar ner.

En sympatisk och övertygande bok som jag varmt rekommenderar.
Och en tankeställare för altruister som riskerar att utplåna sig själva…

PS
En spännande detalj, för oss som är engagerade i könsmaktsordning :
Män och kvinnor förhandlade lön, männen landade på 48.000, kvinnorna på 42.000. Men vid ett nytt försök fick personerna instruktionen att föreställa sig att de förhandlade för sin mentors räkning, dvs för någon annan än sig själva. Då utjämnades skillnaderna !
Konklusion. Att män överlag är måttligt framgångsrika "tagare", och kvinnor överlag självutplånande givare ?

tisdag, december 17, 2013

Tolv edsvurna män



Som vanligt är jag oförmögen att ha någon uppfattning i sak, utan får nöja mig med att lita till känslan. Utan att för den skull stänga av, dvs tumma på nyfikenheten eller vara obenägen att ifrågasätta och omvärdera den där känslan.
Jag fortsätter att ta starkt intryck av Göran Lambertz. Inte hans sakliga synpunkter, dom kan jag inte bedöma, utan hans attityd. För att sammanfatta väldigt kort : jag skulle inte tveka att köpa en begagnad bil av den mannen. Är inte lika säker på att jag skulle göra det av Leif GW eller Dan Josefsson. Och för varje nytt kategoriskt utdömande av Lambertz de kommer med desto mer tveksam blir jag.
Återigen, inte av sakskäl, utan bara rädslan de framkallar att vi går från en kategorisk uppfattningen (skyldig) till en annan (oskyldig).

Kanske borde jag granska min egen kompass, som alltid vänder sig bort från kategoriska uppfattningar, vare sig det gäller medmänniskor, klimatet eller rättegångar. Ställer min kompass inte ens in sig mot Nordpolen ?
Är det Tolv edsvurna män som ständigt gör sig påmind ?

Lambertz i dagens DN

måndag, december 16, 2013

Folkvandringens tid




Sitter på ett morgontåg till Göteborg med dagens tidningar i knät. Blir varse att DN har en serie kallad Folkvandringens tid. Idag är det Stefan Jonssons tur ; Världen bygger murar mot vandraren.
Sammantaget bekräftar de fyra artiklarna i serien Lena Anderssons tes. Det sorgliga, absurda, historielösa och vansinniga i att hindra människor.

Men kvar blir,
det rivs inga murar så länge vi inte tar till oss Den gyllene regeln.

Den taoistiska versionen gillar jag mest :

Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din egen förlust.

DN : Folkvandringens tid
Den gyllene regeln

söndag, december 15, 2013

Små steg ..




Respekt - Nyfiken - Ärlig ..

Känns som jag tagit ett litet kliv framåt när det gäller nyfikenhet.
I eftermiddags satt mamma i sin läsfåtölj med Svenska Dagbladet, jag såg bara rubriken på det hon läste, nämligen Förneka inte Mandelas misstag. Den första reaktionen var - Åh nej, inte en till som skall försöka hitta fel och brister hos den enastående Mandela. Men ganska snabbt tänkte jag - Det där vill jag läsa. Och det var rätt beslut. Intervjun med en av Mandelas medfångar på Roben Island, Lionel Davis, fördjupar bilden av den bortgångne ledaren. Avslutningen är intressant, nämligen att Mandela själv sörjde och saknade att han p.g.a helgonförklaringen undslapp kritik han gärna tog emot.

Min sämsta gren är ärlighet, eller kanske snarare uppriktighet, eftersom jag är så ängslig för vad folk skall tycka.
Men en sak i taget ..

SvD

lördag, december 14, 2013

Gated communities and Generosity





Sverige skulle klara sig bra utan statsministern och kungen, men det skulle bli väldigt tomt utan Lena Andersson. Och i en mindre personfixerad förlängning, alla andra som tänker självständigt.
Dagens krönika i DN( med anledning av en kritiserad bokannons) är en utmaning mot rådande föreställningar. Och samtidigt ger hennes analys en rimlig och logisk förklaring till varför sverigedemokraterna fortsätter att växa.

Väljer att ( i princip) citera hela artikeln, om inte annat för att enkelt kunna läsa om den.
Det här är liberalism i sin prydo, som inte lika uppenbart som sentida neo-varianter står i konflikt med solidaritet och medkänsla. Den bästa hjälpen man kan ge en människa är att inte hindra henne ?
Kan inte riktigt avgöra om min egen övertygelse, att det mest tillfredsställande man kan ägna sig åt är att ge ( Giving is more fun) egentligen står i motsattsförhållande till Lena Anderssons liberala förkunnelse. Kanske.

Håll till godo :
En generös invandringspolitik och en ogenerös vilar på samma grundval, vår rätt att avgöra människors vandringar.

I debatten som uppstår efter varje publicering av detta slag, också redaktionella, brukar det utkristalliseras några hållningar:
1. Texten borde stoppats för att den har fel i sak och därför är kränkande för den utpekade gruppen.
2. Texten borde stoppats för att den har rätt i sak och just därför är skamlig: man slår inte på utsatta grupper.
3. Texten borde stoppats för att den oavsett fel eller rätt legitimerar obehagliga värderingar.
Alla tre hållningarna går att förstå, men var och en grundar sig i en för mig alltför stor iver att i varje ögonblick ordna samhället till det bästa och göra sig av med det som skaver och stör. Det finns rent av ett egenvärde i att idéer och perspektiv bortom de allmänt omfattade inte hålls undan eller behöver uttryckas i omskrivningar och koder. Det är bra att känna till argumenten för det man inte sympatiserar med och även att försöka besvara dem. Där det aldrig anses nödvändigt att bemöta vissa perspektiv eller idésystem med analys utan räcker att avfärda dem med gälla värdeord och känslor ökar lockelsen i att utmana konsensusmakten och den goda smaken.
I fråga om invandring tas två principer för givna, båda ägnade att förbrylla. Den ena är att det betraktas som okontroversiellt att människors mest avgörande livsval (var de lever och tjänar sitt levebröd, hur de förflyttar sig på flykt eller av längtan efter en annan tillvaro) är en fråga för röstande kollektiv att bestämma över. Den andra är att den nedröstade minoriteten därefter betraktas som oanständig om den diskuterar aspekter av frågan eller propagerar för en förändring vid nästa röstomgång.
En ”generös invandringspolitik” är inget väsensskilt från den mindre generösa siffra som SD förespråkar. Fundamentet är samma, idén om nationell samhörighet och att vi i detta kollektivs namn och på grund av vår gemensamma budget med vilken vi bär varandras bördor ger oss rätten att rösta om andras rätt att bo och leva var de vill. Vurmen för kollektiv gemenskap med möjlighet att utestänga andra än ”den egna sorten” har som bekant många anhängare på olika fält och i skiftande syften.
Kanhända är det inte oenigheten om vad vi med majoritetsbeslut bestämmer som är det mest upprörande i denna fråga, utan beslutsfattandet som sådant; att kollektivet svenskar alls har möjlighet att besluta om var utsocknes får leva och arbeta; att svenskarna (och alla andra nationers medborgare) ser sig som en bostadsrättsförening, en gated community, och att Sverige (liksom andra nationer) betraktar sig som en adelssläkt med en förläning och ett familjeråd där man röstar om vilka som på nåder får gifta in sig och få del av privilegierna och arvet, prisgivna åt släktens avgöranden rörande skälens hållbarhet.
Hur har mänskligheten lyckats med att göra denna stamimpuls till höjden av demokrati? Våra motiv är ett (eller möjligen två): systemet för betalning av varandras kostnader inom gemenskapen (välfärdsstaten) brakar annars.
Sverigedemokraterna livnär sig på att tydliggöra denna konflikt mellan gemenskap och migration, välfärdsprivilegier och öppenhet. Konflikten är reell. Där positiva rättigheter är lagstadgade (rätten att förses med sådant som betalas gemensamt) tvingas man ha en begränsning för vilka och hur många som får komma in i gemenskapen, kort sagt hur mycket det får kosta.
Om pengar sedan görs till olämpligt samtalsämne blir mer av en etikettsfråga. Det är ju för att det kostar som människor hindras. Eller: det är för att det kostar som man kan skylla på pengarna när man vill bevara seder och bruk.
Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. På den följer logiskt Jimmie Åkessons mantra som, eftersom det är logiskt, delas av hans kolleger men inte sägs ut: ”Vi kan inte hjälpa alla.” Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.
Det är lätt att föreställa sig hur bisarrt det skulle upplevas att låta exempelvis Stockholms kommuninvånare rösta om vilka av rikets medborgare som hade rätt att flytta till och arbeta i Stockholm. Men på global nivå finner vi det naturligt och nödtvunget. Annars bryter ju transfereringarna samman. Eller om det var släktkänslan och kulturgemenskapen.


Grön på julhandel



Varje år tror jag att just jag skall stå emot julklappshetsen och stilla åse hur andra springer omkring med sin köpångest. Några gånger har jag lyckats, men då har jag istället suttit på julafton och känt mig som en riktig snåljåp, vilket skapar mycket mer ångest än julrusch.
Idag gav jag mig på allvar in i leken. Det gick inte alls, var väl inte tillräckligt "fokuserad". Pratade med några tiggare, och stötte ihop med grundaren (i Stockholm) till MoveByBike, men några julklappar blev det inte.
Jag skyller på vädret, man kommer inte i rätt julklappsstämning när det regnar ..

MOVEBYBIKE



fredag, december 13, 2013

Tillit



Ring P1 igen.
Har inte lyckats mobilisera den rätta upprördheten över FRA och svensk avlyssning, vet inte varför. Men det trillade ner en polett när en äldre kvinna läste in ett kort (bandat) meddelande till programmet, med lydelsen : - Jag tycker det känns tryggt med FRA och NSA (!).

Och kommer sen rätt snart att tänka på Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa ? Där de menar att Sverige är unikt med sin s.k statsindividualism. Dvs, vi vill sköta oss själva, och vi litar på att staten skyddar oss. I andra länder söker man sig till skyddande gemenskaper, tilliten finns inte, staten representerar särintressen, därav korruption.

Ja, så är det nog. Mitt i all besvikelse över politikers ovilja och oförmåga så har jag kvar min tillit till stat och myndigheter. Och t.o.m FRA ? Jag är en typisk statsindividualist, en typisk lättlurad svensk ?

Men NSA och USA ? Ja, då känns tilliten inte lika självklar ..



Sverker




Radion i morse.
Precis som vissa lärare kan göra hela skillnaden (det har vi löjligt många exempel på i familjen ..) så kan programledaren lyfta eller sänka Ring P1.
Sverker Olofsson är inte bara lysande i den här rollen (hans bästa hittills ?), utan ett föredöme långt utanför radio och TV. Hundraprocentig respekt, ett genuint intresse att försöka förstå den andres synpunkt, och samtidigt helt ärlig och spontan med sin egen reaktion på det han hör. Hur ofta stöter man på någon som får med alla tre delarna ?

2008 hade kongressledningen för Svensk kirurgi bjudit in Olofsson att leda en paneldebatt om bakjoursväsendet. Aldrig någonsin har jag hört en så bra sjukvårdsdiskussion. Respekt, nyfikenhet och ärlighet, tack vare debattledaren.

PS
Arga doktorn Björn Bragée är en annan som lyckats i den här svåra konsten.

torsdag, december 12, 2013

En kärra kommer lastad



Ägnade eftermiddagen och kvällen åt att gå runt med min kärra, lastad med kaffe, bullar och musik. Nästa gång blir det nyttigare last. Och kanske kan jag locka med mig någon, det vore kul.
Många intryck blev det, glad att jag tog mod till mig.

PS, dagen efter
Vilket bra val !

onsdag, december 11, 2013

Nyfiken





Att vara nyfiken betraktas med rätta som en dygd. Samtidigt är det rätt skönt att stänga av, att få lite lugn och ro. Man kan inte vara nyfiken som ett barn hela livet.

Vi lever i en kultur som i mångt och mycket bygger på att man aldrig skall vara nöjd, där förnöjsamhet  t.o.m kan uppfattas som en dålig egenskap. Betyder det att vi ständigt är nyfikna ? Skulle inte tro det.

En modern människa har mycket att ta ställning till, och förhålla sig till. Till slut kan det bli för mycket, man stänger av. Inte bara när det gäller egna mobil - och elabbonemang, det kan också gälla frågor som rör omvärlden. Ibland kan den avstängningen kännas helt i sin ordning. Man har varit nyfiken, skaffat sig egna erfarenheter och tagit del av många synpunkter, och därefter tagit ställning. En skön känsla, som också innebär att man frigör energi för annat. I andra sammanhang fungerar det inte att falla till ro, man måste helt enkelt fortsätta att ifrågasätta och vara nyfiken.
Det kan t.ex gälla arbetet. Bland kirurger diskuterar vi ofta det vanskliga i att under en operation använda den nya information som dyker upp i såret till att bekräfta, istället för att ifrågasätta, den ursprungliga bedömningen. Det klassiska exemplet gäller gallvägs-kirurgi, där det avgörande momentet handlar om att rätt bedöma vad som är den stora gallgången. Många filmer (från titthålskirurgi) kan illustera hur denna brist på kritiskt tänkande, brist på nyfikenhet, kan få ödesstigra konsekvenser.

Tänker i de här banorna apropå diskussioner om kärnkraft och klimat. Är de exempel på frågor där man  slutgiltigt kan ta ställning, eller frågor som kräver ständig omvärdering, fortsatt nyfikenhet och ifrågasättande ? Personligen tror jag kärnkraften är exempel på det förra, och klimatet på det senare. Riskerna för kärnkraftsolyckor är små, avfallsfrågan kommer att förbli osäker, vi vet att konsekvenserna av radioaktiva utsläpp blir förödande - alltså avstår vi, av försiktighetsskäl. Punkt, slut. Det är oändligt mycket svårare att falla till ro på samma sätt när det gäller människans eventuella påverkan på klimatet, och de eventuella konsekvenser det kan få på planetära system.
Men samtidigt är det oerhört frestande att förvandla ett rörligt byte till ett stillastående. Allra helst om man lever under press att hinna med och infria alla(s) förväntningar.

Har nyligen diskuterat just klimatfrågan med Birger Schlaug, och haft anledning att bläddra i hans bloggarkiv. Så här skrev han 2008/2009 :

Jag är övertygad om att vi måste minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

När vi nu diskuterar så får jag, helt ärligt, inte intryck av någon som är oerhört nyfiken, som är mest intresserad av att lyssna till de som har avvikande uppfattningar. Utan snarare en debattör som under lång tid tagit del av alla synpunkter, vägt samman, och tagit ställning. Som helt enkelt fallit till ro. För att istället koncentrera sig på vad som behöver göras. Lite tillspetsat, för att rätta till det där som han tidigare ansåg var något som måste ifrågasättas.

Är det så grymt att man i vissa sammanhang är förbrukad om man inte längre orkar, vill eller förmår vara nyfiken och ifrågasättande ? Det gäller forskare, det gäller gallvägs-kirurger, och det gäller debattörer ?

tisdag, december 10, 2013

En bisats




Hittar förstadelen av DN i en papperskorg på Slussens T-banestation. Det var nog meningen.

Advokat Georg Bizos, Mandelas kompis och bundsförvant, berättar hur han övertygade Mandela att lägga till tre ord till sitt erkännande i Rivoniarättegången 1964. Han erkände  vad han gjort, men alla gärningar var utförda i rättvisans namn, en rättvisa som han var beredd att dö för - om det var nödvändigt if needs be ). Kanske räddade de tre sista orden hans liv, många anser det. De gav juryn/domarna en psykologisk möjlighet, en reträtt, att inte döma honom till döden.

Få saker fascinerar så mycket som hur små, väldigt ofta psykologiska, mänskliga, detaljer kan göra enorm skillnad. Det känns fel att kalla det tillfälligheter, snarare ett erkännande att korta ögonblick kan vara avgörande. Likt prismat som koncentrerar solens strålar till en liten punkt.

Har precis läst Sören Wibecks kunniga och opartiska bok om Palestinakonflikten. Ett land två folk. Visst , det handlar om makt och särintressen, sida upp och sida ner. Men också moment av subjektiva bevekelsegrunder, stort mod och kritiska ögonblick. Sadats yngre bror dog första dagen i kriget 1973, det gav honom energin och modet att gå sin egen väg, att inte lika ängsligt bry sig om de personliga konsekvenserna, utan ha ett större mål i sikte. År 2000 låg freden (kanske) på armlängds avstånd, när Clinton hade Barak och Arafat på kroken. Men Arafat vågade inte, trots att han i princip fått allt han bett om. Säkert hade en liten bisats kunnat göra enorm skillnad även den gången.

Ser några korta klipp med Mandela, och all den värme han utstrålar, och blir ännu mer övertygad om att han inte (om han kunde) skulle ha något emot att svenska moderater kommer till begravningen.
Visst kan man ångra sig, och be om ursäkt, inget fel i det. Men människor som Mandela kräver inte det.
Andra tänkte tvärtom ..

BILD Bizos bakom Mandela



måndag, december 09, 2013

Utan - och innanför





Går på Östgötagatan i halmörkret. På ena sidan ligger Röda Korset och Kupan. Det lyser hemtrevligt, folk fikar och småpratar, i fönstret är det pyntat för jul.
Mittemot ligger en reklamfirma eller liknande, med stora kala fönster mot gatan, därinne sitter sammanbitna människor runt ett konferensbord.
Får en märklig och irrationell känlsa. Nämligen att det första fönstret väcker obehag, men inte det andra.
Människorna på Kupan ser ut att ha det bra, men de är utanför den gemenskap som räknas. Reklamfolket ser inte alls glada ut, men de är inte, med Alliansens språkbruk, i utanförskap.
En rätt obehaglig upplevelse.

Skall erkänna att ledan sakta kommer krypande, att inte gå till jobbet ..

lördag, december 07, 2013

Egen påse



Min fru är nyopererad i knät, själv har jag gips på handen.
I duschrummet hänger plastpåsar att skydda sig med. Naturligtvis har hon sin, och jag min. Som tandborstar.

Försäkringskassan



Tydligen har jag hållit mig på banan rätt länge. Av de förtryckta rutorna i ansökan om sjukersättning framgår att jag senast var aktuell 1989. Det kan man vara tacksam över.
F.ö är blanketten förvånansvärt enkel.

-  Diagnos ?  - Fraktur båda händerna.
- Yrke ? - Kirurg
- Vad gör du ? - Opererar
- Varför kan du inte jobba ? - Kan inte operera.
- Kan du omplaceras ? - Nej.

På den sista punkten skulle de kunna pressa mig .. åtminstone på sikt.
Glad att de inte frågar om eget vållande. Men då skulle förstås all vård och ersättning bli ett stort gungfly. Vilka sjukdomar kan inte härledas till felaktiga levnadsvanor ? Några få.

Tillsammans





Huset tvärsöver gatan speglar sig i vattenpölen.
Men det såg jag inte förrän jag tagit kortet, på den vackra trädstammen.
Så är det hela tiden, man ser det man vill se.
Något annat kanske inte är möjligt.

Men tillsammans ser vi mer.
Tack till alla som ser det jag inte ser !

PS
Kollar ordet "tillsammans" i bloggarkivet, detta är inlägg nr 95.
Det kollektiva är viktigast, brukar Christer säga ..

Skyddsglasögon



Tvekar att publicera det här inlägget. Känns lite pinsamt ..

Jag har lättare att se människor i i ögonen sedan jag började använda glasögon !
Den värsta blygseln har kommit av sig.

En mycket märklig, och oväntad, erfarenhet.

PS
Kanske ett uppslag för AVA, amatörvetenskapsakademin ?

fredag, december 06, 2013

Mandela



Försoning och förlåt kom upp idag, när Mandela är död.
Naturligtvis hördes kritiska röster, som ville plocka av honom glorian.

Alla vill nog förlåta, hellre än hämnas.
Men det är svårt. Dels för att hämndlystnaden kan vara väldigt stark.
Men där finns också rädslan att bli lurad, att dra det kortaste strået.

Den verkliga förlåtelsen innebär att man tar den risken ?
Inte för att det kanske lönar sig på sikt. Utan för att det är rätt.
För att det är höjden av mänsklighet.

Konsekvenserna av en förlåtande hållning är svår att överblicka
Släpper det fram ondskan, eller banar det väg för godhet ?


torsdag, december 05, 2013

Den lilla människan




Radion står på, skummar DN på nätet, idag har jag flera ärenden att uträtta så det gäller att inte fastna, kapaciteten sjunker snabbt när man är sjukskriven. Men likväl fastnar jag, obönhörligen. Nyheten om den numera pensionerade mannen som avslöjar att han klistrat in en bild av Mao mellan glaskivorna på Umeås stolthet Grön Eld,  den bringar mig ur fattningen.
I DN står inte mycket, Västerbottens folkblad kan berätta mer. Om de tre sommarjobbarna som 1970 tillsammans med en arbetsledare från Kosta Boda färdigställde Vicke Lindstrands glaskonstverk. Efter 43 år vågar nu Lennart Johansson, en av de tre, avslöja sin hemlighet. Men redan tidigare i höstas berättade Hugo Lindam, en av hans två kompisar, för länstidningen i Östersund (LT) att något gömde sig i glaset.

Det låter långsökt, men känslan påminner om den jag får av skatbon ..

BILDER
Ovan : Sannolikt från 1970, nu ser det lite annorlunda ut, vilket det stormat om i Umeå ..
Nedan : Den bild som Gösta Johansson skall ha klistrat in ; Mao simmar i Yangtsefloden.



Tillgång och efterfrågan



Sedan vinylen återkom brukar jag hålla utkik efter de där favoritplattorna som vårdslöst åkte ut när CD:n gjorde sitt intåg. En har jag särskilt tittat efter, skivan med det runda fodralet, jag älskade den lika mycket som Sgt Peppar.
Så idag, i en Vintage på Södermannagatan, står den och väntar, bara på mig, så kändes det, Ogdens Nut Gone Flake med Small Faces, från 1968. YES !

Av priset att döma, två hundra kronor, var jag inte ensam i min jakt. Lagen om  tillgång och efterfrågan . .

Omställning


Att vandra omkring på stan i godan ro innebär att man, vare sig man vill eller inte, lägger märke till en del trender. En sådan är att folk inte bara cyklar mer, utan också verkar inställda på att transportera grejor på sina hojar. Mycket hemmagjort, men nytillverkarna verkar med på tåget.
En omställning i det tysta ..

Delar av dagens dokumentation :