Kommer fem minuter för sent till begravningen, prästen talar redan om den avlidne. En otacksam uppgift, eftersom hon inte kände honom. Men hon gör sitt bästa, och lyckas bra.
Hon läser ur Korinterbreven.
Om jag talar både änglar och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag inget vunnit.
…..
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Vi hör två kamrater från hans musikband, som framför Utan dina andetag (av Kent). Den ena spelar gitarr och sjunger, den andra spelar trummor. En liten stund irriterar jag mig på trummorna, som inte skulle varit med. Men lyckas sen, för en gångs skull, se och lyssna till det fullkomliga, istället för det ofullkomliga.
Efteråt känner jag mig oerhört tacksam. Och stärkt , av att se hans kärleksfulla föräldrar, som orkar gå vidare utan sin ende son.
2 kommentarer:
Vet inte varför, men jag har aldrig tyckt om begravningar, fast jag tycker ceremonin som sådan är fin…
Den här var annorlunda. De flesta av släktingarna var från annat land. De var vardagligt och enkelt klädda, och efter att de tagit farväl vid kistan gick de fram till de närmaste, stannade, småpratade, grät och kramades. Det blev mindre död, och mer gemenskap.
Skicka en kommentar