Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

lördag, juli 23, 2011

Medkänsla

Skall erkänna. Det var inte förrän jag sent igår kväll fick höra om avrättningen av ungdomarna på lägret som den känslomässiga reaktionen kom. När beskedet och bilderna från Oslo kom tidigare på dagen tittade jag ganska obekymrat vidare på upplösningen av Tour de France. Och tänkte (cyniskt?), att det är väl bra att vi i vår skyddade hörna av världen blir påminda om den skräck och rädsla som så många, i andra delar av världen, tvingas leva med dagligen. Den tanken känns fortfarande inte oförsvarlig, men väldigt ovidkommande och opassande när man tänker på de som drabbats i Norge. Medkänsla, som Onkel Olof lyfte fram häromdagen angående piratdåden, känns som ett nyckelord.

Lyssnar på olika reaktioner och försök till analys och förståelse. Och blir glad och tacksam när jag läser Sverigedemokraten Robsten. Jag tycker han träffar rätt. Är man misstänksam så tolkar man texten som taktisk inställsamhet. Så uppfattar jag den inte.

Medkänsla, tacksamhet, förnöjsamhet, generositet. Hur långt räcker det ?
Krävs det även ilska och aktivt motstånd ? Jag undrar verkligen.

På samma tema:
Human (20 kommentarer)
Tacksam (16 kommentarer)

9 kommentarer:

Det gäller att få snurr på Klotet sa...

MRK en gång

En liten insikt till, krävs det och det är, att det är människans girighet och dumhet, som gör att vi spelar rysk roulette med livet på Jorden!
Det är sällsynt dumt att förneka att vi förbrukar ändliga resurser i en stigande takt, som gör framtiden svår!
Något svårt är det också att möta grannar som inte begriper ett smack.
-Solfläckarna variationer.
-De varierar under en elvaårscykel och har ingenting med vår kris att göra.
Jordaxelns lutning varierar lite grann och påverkar jordens medeltemperatur lite grann.

Jordens avstånd till solen varierar under många tusentals år och påverkar Jordens medeltemperatur med någon enstaka grad upp eller ned under hela denna cykel. Jag har sökt efter, i vilken fas vi befinner oss just nu, men icke funnit något, kan någon hjälpa mig?

Är det inte så att:

ALLA MÄNNISKOR TILL VARJE PRIS INTE VILL TA ANSVAR FÖR VÅR FORTSATTA EXISTENS SOM JORDGUMMOR OCH JORDGUBBAR!

Omedveten medlöpare sa...

Varför är vi så rädda för att skapa och visa på, fungerande samhällen!

ERIC SECHER sa...

?? Inlägget handlade om hur vi kan förhålla oss till det som hänt i Norge ! ??

Ber om ursäkt å Klotes vägnar sa...

Förlåt, vad hjärtat var fullt av hamrade fingrarna ned på tangenterna.

Något har hänt, i världen, i Norge.

Det handlar inte om hur vi kan förhålla oss till det som just nu har hänt i Norge.

Det handlar om att omuppfostra människorna och omorganisera världen så att människorna och världen kan överleva!

Onkel Olof sa...

Ibland kan vänlighet vara det värsta straffet man kan få, konstigt nog.
Har ett exempel ur mitt liv när jag råkat "trampat någon på foten" och bemöttes med enorm vänlighet. Mitt samvete örfilade mig mer än en utskällning någonsin kunde ha gjort.

En svår balans det där annars. När ska man faktiskt ta till vapen och kanske till och med döda någon? Finns inget enkelt svar på det.

Ta bara detta exempel:
Om alla på Utöja skulle sprungit mot gärningsmannen istället för från, så skulle antagligen de flesta överlevt. Vad är mest moraliskt i den frågan?

ERIC SECHER sa...

Roland. Jag förstår. Vi lever med den frågan hela tiden. Någonstans finns det kanske beröringspunkter mellan det här akuta, väldigt traumatiska händelsen och den långsiktiga överlevnaden. En girig värld där man i första hand bara skall tänka på sig själv alstrar ensamma människor som inte bara isolerar sig och deppar ihop, utan några enstaka grips av panik och går till handling. Ärkebiskopen Anders W. hade en klok synpunkt. Nätet, som ju med rätta beskylls för att förstärka den fysiska ensamheten, avslöjar ju samtidigt hjälpsökande enstöringar som Utöya-mannen. Biskopen tänkte tanken, och tillstod samtidigt sin egen ofullkomlighet, att nätet skapar en möjlighet att hjälpa någon som så uppenbart har tappat fotfästet. Man kan ju se hans manifest och detaljerade beskrivningar av sina förberedelser som ett rop på hjälp.

OO. Kanske skall man skilja på hur man (reflexmässigt) reagerar i en akut situation och hur man vill förhålla sig långsiktigt ? Att fly eller kämpa är beslut som inte tas av det medvetna, utan av det undermedvetna (som fattar av 99% av alla beslut vi fattar …) ?
Men annars håller jag med. Skulle önska, även av mig själv, mer ärlighet, mer uppriktighet, och mer kurage. Det finns ju skrämmande undersökningar från våra lydiga nordiska demokratier att vi tittar bort, inte låtsas se, bara för att slippa obehag och konfrontation. Hade den diskussionen för några år sedan (på bloggen) med en kvinna som var gift med en fransman. Hon kunde vittna om de kulturella skillnaderna. Möjligen kan man spekulera i att även vi svenskar var bättre på att inte "ducka" för några generationer sedan ?

Norrsken sa...

Du tar dig friheten att kalla mig för Roland, fast det inte framkommer att det är jag, som de kanske ändå gör!

Du låter mig hållas på din blogg och det är jag tacksam för.

Om jag skulle släppa något mera genomtänkt alster till någon av Drakarna, skulle jag bli förlöjligad då?

Jag uppskattar att bli igenkänd.

Att bryta isoleringen som också kan bli, en pil som pekar mot framtiden, är en tiotusenkronorsfråga!

Om den finns det anledning att åter komma!

MVH / Roland

ERIC SECHER sa...

Roland. Du har min respekt och uppskattning. KLOTFÖRSTÅND är ett ovärderligt begrepp.
Ge inte upp !

"Anonym" sa...

Eric. Din förmåga att läsa mellan raderna är ovanlig!