Blir lite besviken på Ann Heberlein och Karin Johannissons höstkorrespondens, som återges i DN.
Men det har väl med förväntningar att göra. Och fördomar.
Det känns inte som en spontan brevväxling. Mer som inledande funderingar till nästa litterära prestation.
Anar man en avundsjuka hos Johannisson, när hon recenserar en liknande korrespondens mellan Göran Greider och Lars Gustafsson ? Två fullvuxna grabbar som är oöverens i allt väsentligt skapar i sig bättre förutsättningar för en spännande ordväxling, än två kvinnor som är rörande eniga. Men kanske är hon också lite avundsjuk på den "grabbiga" attityden, när den inte övergår i att bli enfaldig, inskränkt eller pompös. Rått, hjärtligt, ärligt, på ett befriande sätt ?
Jag förväntade mig mer känsla och mindre förnuft mellan Heberlein och Johannisson. Vilket avlöjar min kvinnosyn ?
Eller så är jag bara glad, förvånad och lättad, att män för en gångs skull kan framstå i en positiv dager ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar