Lindström fortsätter lansera sin teori från TV-serien Vad är en människa, nämligen att vi inte tillnärmelsevis är så förnuftsstyrda som vi tror. Men samhället är inte anpassat till de känslostyrda varelser vi egentligen är.
Utan känsla och intuition skulle livet bli oerhört komplicerat. Förnuftet, som vi människor "begåvats" med, används lämpligen som en konsult, som man kan anlita vid behov, menade Lindström. Men bara, och det är en viktig poäng, om det hjälper oss att uppnå det som känslan vill.
Nu har vi istället anpassat oss till en värld som utgår ifrån att vi är förutsägbara maskiner.
Tomas Ljungberg, som intervjuades i TV-serien, kallade den här anpassningen för "kapitulation". Visst, man kan få människor att leva under vatten, men de längtar hela tiden efter att komma upp till ytan och andas normalt.
Sen uppehöll han sig mycket vid spegelneuroner. Upptäckten att vi har ett hjärncentra som hjälper oss känna vad andra känner, ett empaticentrum. Det fann man ( Rizzolatti - Italien) av en slump (som alla stora upptäckter - serendipity) när man studerade apors belöningscentrum. Apan sträcker sig efter en banan, och belöningscentrum reagerar, synligt på datorskärmen. Så sträcker sig försöksledaren efter bananen- och även då, ser man till sin häpnad, går apans belöningscentrum igång ! Det här utmanar hela den individualistiska kulturen som vi lider under, var Lindströms reflexion. Jo men visst.
Och så fick han in en fullträff till.
Uttrycket den mänskliga faktorn, som alltid används i negativ bemärkelse, är unikt för svenskan. På engelska heter det a human error, ett mänskligt misstag, dvs ett misstag begånget av en människa. Att skylla på den mänskliga faktorn, då är det istället hela mänskligheten som är misstaget. Det är en viss skillnad.
Misstaget är inte mänskligheten. Utan att vi tror oss om att kunna vara helt förnuftiga. Människor styrs av sina känslor. Plötsligt kliar man sig i näsan, känner sig olustig, börjar dagdrömma o.s.v Arbeten som flygledare, övervakare av kärnkraftsverk är egentligen en utopi.
Just nu träter vi (fortfarande) om jouravtalet på min arbetsplats. Alla diskussioner handlar om siffror fram och tillbaka. Men egentligen handlar det om förolämpningar, prestige, bristande respekt m.m. Känslor - 100 %.
Per Naroskin var också bra. Men inte lika omtumlande.
Känslobaserad kirurg i Umeå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar