Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

fredag, juli 23, 2010

Kapitel 18 - Finns det liv efter odödligheten ?


VARNING. Läsning av detta inlägg kräver en utvilad och hungrig hjärna.
Det är mastigt. Men trösterikt ?

Livet har döden att tacka för sitt värde, eller som Hans Jonas uttrycker det; det är bara för att vi är dödliga som vi räknar dagarna och dagarna räknas. Eller mer exakt, livet har värde och dagarna har betydelse därför att vi är medvetna om vår dödlighet. Vi vet att vi måste dö och vårt liv är en " tilldödentillvaro" (Heideger).
Medvetenheten om att döden är ofrånkomlig kunde lätt ha berövat livet dess värde, om inte kunskapen om livets bräcklighet och ändlighet hade skänkt varaktigheten och oändligheten ett extra högt värde. Evigheten är det som undgår oss och som vi inte kan tillägna oss, och det går inte ens att försöka få grepp om den utan en oerhörd ansträngning och omåttlig självuppoffring. Och vi vet från Georg Simmel att alla värden härleder sig från de uppoffringar som de kräver; värdet av varje objekt mäts efter svårigheten att förvärva det.
Omedelbart sett skänker insikten om livets flyktighet bara värde åt den eviga varaktigheten, men den ger giltighet åt livet på ett indirekt sätt. I den mån vi vet att hur kort vårt liv än må vara, så är perioden mellan födelse och död vår enda möjlighet till transcendens , att skaffa oss fotfäste i evigheten. Likt månens sken är livets blott en spegling av en sol, odödlighetens sol. Inget ögonblick som kan ge spår efter sig i evigheten kan tillåtas att försvinna utan att efterlämna testamente. Ögonblicket kan användas förnuftigt eller slösas bort. Vi räknar dagarna och dagarna räknas.
För denna livets speglade glans krävs det ytterligare ett villkor. Vi behöver kunskap om hur förgängligheten stöps om till varaktighet, hur man bygger en bro som leder från ändlighet till oändlighet. Insikten om döden kommer oinbjuden, men denna andra kunskap, kunskapen om transcendensen, måste byggas med omsorg. Varken sunt förnuft eller förnuftet rätt och slätt kan tillhandahålla denna kunskap på något torrt och sakligt sätt. De kommer snarare att förlöjliga dess fåfänglighet och locka de dödliga bort från spåret.
Det var i trots av förnuft och logik snarare än på deras inrådan som den mänskliga kulturen tog sig an uppgiften att bygga broar. Vi kallar " kultur " den slags mänsklig verksamhet som i sista hand består i att göra det flyktiga fast, knyta samman det ändliga med det oändliga och på annat sätt bygga broar som förbinder förgängligt liv med värden som är oemottagliga för tidens undergrävande verkan. Ett ögonblick av eftertanke skulle räcka för att avslöja att brons pelare står i absurditetens kvicksand. Om vi låter bli att överlämna detta bekymmer åt filosofernas melankoli kan vi dock konstatera att det med kulturens list som man kan bära upp brospann som är så säkra och solida att de låter en känsla av extemporalitet flyta in i det alltför tillfälliga livet.
Kulturen har lyckats bygga många sorters broar. Visionen av livet efter döden har varit en de flitigast använda.Tvärtemot vad dess kritiker anser strider denna vision inte mot allmänn erfarenhet. Vi vet alla att tankar på något sätt existerar oberoende av dem som tänkte dem, vi vet att de kommer från tider då de som tänkte dom ännu inte fanns och räknar med att de skall tänkas på nytt i den gåtfulla tid då de som nu tänker dem inte längre kommer att finnas till. Och från denna erfarenhet är det bara ett litet steg till idén att att själen, tankarnas okroppsliga underlag, för en helt annan tillvaro än sitt kroppsliga och tillfälliga hölje. Att tro på kroppens odödlighet är svårt, men det är lika svårt att betvivla att själen existerar längre än livet. Det går åtminstone inte att utom rimligt tvivel att tro att den är dödlig - inte vid den mänskliga fantasins domstol och med den mänskliga erfarenheteninkallad som vittne. Men om själens varaktighet, jämfört med kroppens liv, är evig, är dess korta samlevnad med kroppen enbart en ouvertyr till ett oändligt mer varaktigt och därför oändligt mer dyrbart och väsentligt liv. Denna ouvertyr får en oerhörd betydelse: motiven, harmonierna och kontrapunkten i den långa, långa opera som skall följa måste utformas och införas under dess korta tidrymd. Samlevnaden med kroppen kanske är skrattretande kort jämfört med längden på själens senare ensamma tillvaro, men det är under denna tillvaro som det eviga livets kvalitet avgörs. På egen hand kan själens inte ändra något i sitt öde. Det dödliga har makt över det odödliga, det är bara under det förgängliga livet som man kan skaffa sig meriter för evigheten. Senare betyder alltid för sent, och följaktligen räknar de dödliga bärarna av odödliga själar dagarna, och deras dagar räknas.

Efter reformationen.....

I själva verket byggdes splitter nya, moderna broar över den avgrund som skilde det förgängliga från det varaktiga. De moderna broarna skilde sig från de som störtat samman genom att ha mänskliga vakter och vägvisare i båda ändar. Det var inte så att de byggdes i syfte att fördriva det heliga och det gudomliga ur människans liv; att beskriva dem som produkter av sekulariseringen är bara försvarbart i den mån de är sekulära i sina konsekvenser. Det var inte så stor skillnad att inte tro på Guds existens och att tro på Guds tystand och outgrundlighet. Nietschez tal om Guds död betydde bara att människans liv i vår moderna tid gjorde frågan om Guds existens eller icke existens irrelevant. Vi lever som om vi vore ensamma i världen. Det har varit en princip i den moderna tänkandet att påståenden som inte kan bevisas eller motbevisas med de medel som människan förfogar över är menigslösa och alltså inte värda att uppmärksamma på allvar. Saker som man inte kan tala om bör man hålla tyst om sa Wittgenstein.
Två slags broar är särskilt moderna, dvs måttsydda efter de värnlösa varelser som bara får lita till de lemmar de har eller de fordon de konstruerar. Broar av det första slaget är så att säga avsedda för fotgängare, för enkilda vandrare. Broar av det andra slaget är byggda för allmänna transportmedel. Moderniteten i bägge ligger inte så mycket i att de är nya ( det har sedan urminnes tider byggts spångar där dessa broar har byggts) som i att de spelar en så central roll i frånvaron av alternativa passager till odödligheten.
Broarna för individuellt bruk är möjligheterna att bevaras i eftervärldens minne: som en unik person, unik och oersättlig ett bekant ansikte och ett rykte.......Genom att uppfinnna den människoskapande historien, "gör det själv historien" beredde moderniteten vägen till odödligheten för alla statschefer, lagstiftare, militära befälhavare, men också för andliga härskare, upptäckare, uppfinnare, poeter, och drmamatiker, målare, skulptörer, för alla de människor vars närvaro i världen gjorde skillnad och därigenom skapade historia.
Huvudmålet för sådana broar är att skilja ut fåtalet från de mångas grå och anonyma massa.
Allt är dock inte förlorat för för den ansiktslösa resten. Broar av det andra slaget erbjuder en kollektiv räddning från den individuella förgängligheten. Det bjuds ingen varkatighet för individen, men varje person, hur liten och obetydlig hon än är, kan påverka framtiden genom att bidra till överlevnaden för något som är större och mer varaktigt än någon människa: nationen, saken,partiet, ätten, släkten. Det enskilda livet är inte betydelselöst: den enskilda dödligheten kan bidra till den kollektiva odödligheten.
Bland de kollektiv vars varaktighet gav mening åt den individuella förgängligheten är det två som som utmärkte sig genom sin förmåga att omfatta alla eller nästan alla levande människor: nationen och familjen.

...

Kort sagt: de två viktiga broar som byggts under modern tid för den dubbelriktade trafiken mellan indiviuell dödlighet och eviga värden är på väg att vittra sönder. Konsekvenserna för människans belägenhet, för insatserna i livet och för livsstrategierna är oerhörda. För första gången i i historien saknar räknandet av dagar och strävan att få dagarna att räknas mening och institutionell grund. Det finns inga självklara eller trovärdiga, för att inte tala om tillförlitliga förbindelser mellan tillfällighet och varaktighet, mellan vad det nu är som kan packas in i ett individuellt livs begränsade rum och allt det som man räknar med eller hoppas skall kunna överleva bortom den kroppsliga dödlighetens gränser.


Under genomläsningen av de här raderna kommer jag flera gångar att tänka på, och får en ökad förståelse för, de kollektiva företeelser som vi " moderna människor " har så oändligt (!) svårt att förstå. Hur t.ex en ung självmorsbombare kan offra sig själv för något som ligger bortom hennes individuella liv.

Inga kommentarer: