Vi som lever nära polcirkeln tar inte så gärna kontakt.
Går av pendeln i Södertälje. Framför mig går en kvinna som nynnar högt till musiken i sina hörlurar. Framför henne går en man, utan lurar. Mannen vänder sig om och berömmer skönsången. Hon tar av sig lurarna och frågar vad han sa. Svaret missar jag. De stannar upp, ler, och tar i hand. Han ser ut att komma från Grekland, och på hans fråga hör jag henne svara Mocambique. Många mil från polcikeln.
Middagsdags. Ser en ensam cyklist stående på trottoaren tvärsöver gatan. Han kastar saker upp mot ett lägenhetsfönster. Uppenbarligen är han utelåst.
Lagar maten, äter maten och hinner även diska. Då ser jag att den lättklädde cyklisten fortfarande vankar av och an på trottoaren, att han alltmer uppgivet kastar saker upp mot fönstret, medan det passerar en strid ström av stressade, hemvändande fotgängare.
Vi ropar, skriker, gestikulerar och utbyter till sist ett telefonnummer till lägenheten där han bor, men inte kommer in. Den typ tioåriga dottern svarar, och har sinnesnärvaro nog att avkräva mig en signalement på mannen som jag vill att hon skall gå ner och öppna dörren för.
Det är min pappa ! Tack för att du ringde.
Från mitt fönster fick jag öppet mål. Kunde lika gärna varit en av de hemvändande ismänniskorna på trottoaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar