Inte så sällan får jag höra att jag inte vet vad jag vill. Det är sant.
Någonting som jag absolut kan tänka mig, om ödet vill att benen inte längre bär, är att göra som den här mannen.
Han sitter i sin permobil utanför ICA vid Hökens gata och sjunger till inspelat komp. När andan faller på spelar han med stor inlevelse på saxofonen. Han är den närvarande typen, som lägger märke till allt som händer och söker ögonkontakt med oss som lyssnar.
Nu kan jag varken sjunga eller spela saxofon. Man kanske kan jag rita gubbar och ge till förbipasserande ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar