TAO (14) Undflyende

XIV
Vi skådar, men ser det icke
Det kallas det oförnimbara
Vi lyssnar men vi hör det icke
Det kallas det ohörbara
Vi söker gripa men fångar det icke
Det kallas det ogripbara
Denna trefald drar sig undan våra frågor
och glider samman och blir till ett
På dess yta råder icke ljus,
i dess djup råder icke mörker
beständigt, oupphörligt
kan det av intet bestämmas
det glider tillbaka in i sin intighet
Därför kallas det formlöshetens form
Bildlöshetens bild;
därför kallas det Det undflyende
Du möter det och ser icke dess anlete,
du följer och ser icke dess rygg.
den som kan fasthålla Tao ur det framfarna
till ledning för nuets värv,
han känner all börjans begynnelse,
Taos oändliga räcka


14
Se, den kan ej beskådas - den kallas flyktig
Lyssna, den kan ej höras - den kallas vag
Grip, den kan ej beröras - den kallas försvinnande
Dessa tre låter sig ej granskas
så de förenas i ett

Ett - inget ovan är är mer omfattande
inget nedan är mindre
Ymnighet bortom all beskrivning
Den återvänder till intet
det kallas föremål utan form
skepnad utan bild
dunkel bortom all föreställning
Möt den och du ser dess början
Följ den och du ser dess slut

Bli vid den uråldriga Tao
då förmår du leva i nuet
och lär känna den den avlägsna begynnelsen
Det är Taos obrutna tråd.


2009
Läste i somras "Praktisk kunskap". Som till skillnad från den teoretiska-vetenskapliga är just undflyende. Och ändå högst verklig.
Den s.k slumpen, som ger sig till känna hela tiden, kanske också är uttryck för undflyende sanningar ?