Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

fredag, augusti 29, 2008

Grå kollektivism


Niklas Ekdal. Insatt i detaljer men fr. a enastående på välformulerade helikopterperspektiv. Det blev en signerad ledare (3 aug) om "Det nya folkhemmet" strax innan han sa upp sig på DN. På några rader sammanfattar och förklarar han svenskt 1900-tal. Där alla får det bättre. Där individualismen ökar. Där förutsättningarna för kollektiva lösningar minskar. Där klyftorna ökar. Men alla får det bättre, även de sämst ställda. "Friheten och rikedomen tar sig många förvirrade intryck...men vem vill för den skull tillbaks till industrisamhällets grå kollektivism ? "
På Gåsö utanför Lysekil bor sommargästerna tätt, nästan på varandra. Man är illa tvungen att hälsa på och hålla sig väl med grannen. Marken ägs av en samfällighet. En gemensam brygga där man ses i västkusttraditionella badrockar. Två gemensamma segeljollar i hamnen att användas fritt av den som törs. En gemensam nyrenoverad tennisbana. Och bäst av allt, ett gemensamt potatisland i utkanten av byn där alla kan ta upp vad middagen kräver.
Är detta grå kollektivism ? Eller rentav fattigdom och stagnation. Ökad rikedom vore förstås att alla tex ägde varsin jolle.
"Grön samhörighet", "ljusblå gemenskap" eller "rosa omtanke" skulle man också kunna kalla det för.
Vi på Tour d Afrique önskar Ekdal lycka till med nya jobbet. Och tackar för mycket läsvärt genom åren.

torsdag, augusti 28, 2008

Trettonde våningen


För tolv år sen hade jag utställning på vår operationsavdelning. Då jag helst inte ville bli av med mina små alster var det helt fräckt signerade kopior som prydde väggarna. 100 kronor styck. Det gick som smör. Några dagar efter "vernissage" kom en tillbakadragen äldre undersköterska från intensiven fram.- "Jag vill gärna köpa den där bilden med båten. Men jag vill ha orginalet". Hon erbjöd mig 1000 kronor. Och så blev det.
I veckan hade Å låst sig ute. Polisnyckeln tappad på stan, reservnycklarna inne i lägeneheten. 4000 kronor ville låssmeden ha för borrning och nytt lås. Det är pengar som svider i vilken plånbok som helst. Från gatan kan vi konstatera att balkongdörren till den låsta lägenheten (på tolfte våningen) står på glänt. Sagt och gjort. Vi blir överens med den äldre damen på trettonde våningen (som jag vagt känner igen) att hon skall upplåta sin balkongdörr för lite fasadklättring.
Vi återkommer på kvällen med linor och spännbälte. - Nu skall du få se, säger damen pillimariskt när vi kliver in i lägenheten. -Känner du igen den där ? Klart jag gör. Nästan ensam på väggen hänger bilden med båten. Jag blir paff. Och rörd.
Vår räddare i nöden är eld och lågor och bestämmer att säkerhetslinan inte skall sitta i elementet som jag föreslår utan i hennes tunga matsalsbord med stålstativ. Jag förbjuder Å att klättra, övervinner min ansenliga höjdskräck och allt går väl.
Efteråt gläds jag åt att det fortfarande finns människor som inte är drabbade av trygghetsnarkomani. Men så är hon från Finland också, taveldamen på trettonde våningen.

onsdag, augusti 27, 2008

Känslobaserad kirurg i Umeå


Så har jag då duellerat (mot professor Nordenström) på kirurgkongressen i Umeå om det som jag döpt till känslobaserad kirurgi.Tänkt att vara en motvikt (inte motsats) till så kallad evidensbaserad kirurgi. Evidensbaserat betyder att besluten om våra patienter skall vila på vetenskaplig grund. Vilket jag inte har något emot. Problemet är att det finns inte så mycket vetenskapliga bevis inom kirurgin. Problemet är att ju mer teknisk utrustning vi har till vår hjälp desto mer avlägsnar vi oss från patienten. Från patientens genuina men ofta outtalade behov. Problemet är att beslutsfattande inom sjukvården i så hög utsträckning handlar om ekonomisk vinning. Problemet är att vi betraktar den sjuka människan som en maskin som skall in för reparation. Problemet är att vi inte tar tillräcklig hänsyn till vad en människa egentligen är."Människan är (som Åsa Nilsonne så träffande sammanfattade i Fredrik Lindströms programserie) ett emotionsdrivet djur som fått förnuftet som en tve-eggad bonus. Förnuftet sitter ytterst som en liten mössa. Den lilla mössan har fått storhetsvansinne ! "
Problemet är att vi gått långt på den här vägen och att det är svårt att se någon väg tillbaka.
Att se till helheten,vare sig det gäller patienter eller blå planeter, gör man inte med förnuftet. Det gör man med känsla och intuition.
Vem som vann duellen vet jag faktiskt inte. Det kändes i alla fall bra att Åsa var med och höll på pappsen.

onsdag, augusti 06, 2008

Give me power


Fullt kaos i huvet. Jag som lovat vara färdig med föredraget om KBK till semestern. En närmast oändlig mängd uppslag och infall om förnuft och känsla. Som inte låter sig formas till någon slags anrättning som det tar 12 minuter att leverera den 20 augusti klockan 09.30.
Give me power you little monkey.

Bjarköya och New York


Snackar gärna skit om TV. Men visst är det lite hatkärlek, det ska erkännas. Hittar man nåt på den reklamfria sidan kan det bli bingo. Norskt reportage om trebarsnpappan som flyttade ut på Bjarköya utanför Tromsö för att ta hand som sin gamla mamma. Som inte alls ville bo på hemmet. Ensamma med fåren, fisken, fåglarna och den himmelska naturen. Äldste sonen intygade att pappa fått gnistan tillbaka. Sen blev det en halvtimme Kobra och Robyn som varit i New York. Den här gången skall inga wronga amerikanska skivbolagsdirektörer blåsa henne. Nej det kan dom nog glömma. Vilken perfekt mix av blygsel, ödmjukhet, kaxighet, tävlingsinstinkt och bra musik. I wish - I was there.

Välkommen hem


Så är han lyckligt hemma, kapten D från kryssningen i Medelhavet. Med båten, familjen och hälsan i behåll. Kvällsolen sken alldeles extra bedårande över Pålnäsviken till sjöfarararnas ära när vi intog traditionell whisky i sittbrunnen.
Som det energiknippe han är, kapten D, var det sedan full fart hem till nya projekt, nu på landbacken. Var tar han krafterna ifrån ?

Olustiga spel


Nog är jag idrottsintresserad alltid. Inte nån nörd precis som tar semester under fotbolls-VM ,typ.Men under olympiska spel brukar jag sitta ordentligt fast. Och så blir det säkert i år också. Men 2 dagar före invigningen är det mest olustkänslor som infinner sig. En riktigt smutsig byk som knappast någon är intresserad av att tvätta. I bästa fall hänga ut för lite vädring. I det oändliga kan man vända och vrida på hur idrotten ska förhålla sig till politiken och tvärtom. Utan att komma fram till nån giltig uppfattning. Men nu två dagar före invigningen av OS i diktatur-Kina, som står för 80 procent av världens avrättningar, är jag helt kategorisk. Gränsen för vad som är ursäktlig inställsamhet, girighet och hyckleri är passerad med hästlängder. Kina skulle aldrig ha fått OS 2008.