Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

söndag, februari 04, 2007

Wellcome to Sudan

Brukar inte gilla folkmassor och trängsel. Men myllret i Kartoum är något speciellt. Hur kan så mycket människor och bilar förflytta sig så friktionsfritt? Som om allting hängde samman likt en människokropp,  kontrollerad från centrala nervsystemet. Eller är det månne Allah? Igår fick jag prova på ordentligt. Athmahed visade mig vägen till kamerafixaren då min inte längre vill vara med, efter alla duster med sanden. Han cyklade före och jag efter. Rakt in i folkvimlet. Utan minsta incidens. Fråga mig inte hur. Kameramannen satt inklämd i ett litet skyffe mellan en miljon apparater. Han verkade förhoppningsfull men sandangreppet visade sig elakartat och kameran stod inte att rädda. VISA-kort är inte mycket värt i Sudan men Athmahed guidade mig till sina kompisar på resebyrån som kunde förlösa 400 US-dollar. Annars kan jag säga det var lite skönt vara utan kamera några dagar. Uppstår lätt någon slags photomania. Inte utan att jag tänkt på japanerna på Fjällgatan som rusar ut ur bussen och börjar knappa. Mycket kort och lite upplevelse.
Om Sudan visste jag bara att det är väldigt stort och det pågår ett inbördeskrig. Kunde inte ana att denna öken befolkas av sa genuint vänliga och snälla människor. Athmahed kunde inte begripa varför jag skulle låsa cykeln hela tiden. Jag lovade honom skriva på bloggen att det behövs inte i Sudan(??).
Imorgon bär det vidare med sex nya etapper innan vi når Gondora i Etiopien. Har varit roligt med tävlandet sista veckan. Slutade femma på gårdagens time-trial, alltsa ensam körning mot klockan (18 km 26 min), slagen med fyra sekunder av min bästis Gunther. Annars varit otursförföljd med punktering tre dagar i rad, och då är det ingen som väntar. It is in the games.. Eller som Gunther uttryckte det - One flat tire(puncture) a day keeps the doctor away! Har ända blivit några tredjeplatser och en andraplats. Hi,hi.
Häromkvällen berättade Marcus, Howard och Adri om sina insamlingsprojekt. Marcus fått ihop flera hundra tusen till ett skolbygge i Zambia. Adri samlar pengar för att stötta ALS - forskningen då han miste sin bästa vän i den sjukdomen för några år sedan.
Annars är det lugnt på sjukfronten. Pinsamt nog har vi inga gipsmöjligheter, vilket annars hade kommit väl till pass efter att Janet ådragit sig en rejäl handledsstukning.
Tog frukosten i morse på hotellet där paret Chris och Janet tagit in. Rent, snyggt, gott och dyrt. Och bara sura västerlänningar som stirrade bort eller ner i bordet. Kändes skönt att komma ut i det vanliga vimlet igen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

hej Erik!
Att säga att jag är otroligt avunsjuk på dig är inte att överdriva den minsta!Varje gång jag läser dina berätelser om resan känns det som att man är i Afrika igen...aghhh vad jag saknar det!
Och du har helt rätt: den enda man blir chockad där nere är när man ser andra "muzungu".
Hemma på Fjällgatan är allt sig likt, men man får litte mera ljus i sin vardag när man läser om dr Sechers aventyrer i den Afrikanska vägar!
Sköt om dig och njut!
Carmen

Anonym sa...

Håller med Carmen. Själv sitter jag på jouren, det snöar ute. Förundras över att du orkar tävla i värmen. Lycka till på färden.
Erik
Hälsningar från mina fikarkompisar på natten Åsa och Beate.

Anonym sa...

hej Eric! Hoppas du har det bra på din cykeltur.Jag kommer att vara den 19-20-21 /4 2007 vid Victoriafallen och bo på Hotell River Club i Zambia.
Vi kanske ses där om jag har tur.
Annars kanske jag ser dig från min helikopterfärd.
Har du sett många lejon ,isåfall hoppas jag att du inte blir uppäten av dem .

MVH Mariana
Alla på Postop och de önskar dig Lycka till !