Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

onsdag, februari 21, 2007

For you - no!

Inte helt lätt med Blogger här i Etiopien. Efter fem misslyckade försök under dagen har jag, förhoppningsvis, lyckats blidka cybermakterna. Blev inte precis lättare av att luftvägsinfektionen jag dras med kommit in i hoststadiet. Naturligtvis, ungefär som på operan, hostattacken kommer när man som minst önskar det. Efter fyra utrusningar på gatan fick jag lämna caféet för att istället uppsöka medicinshopen strax intill. Där köper man antibiotika (erytromycin) och hostmedicin över disk för 4 kronor. Tydligen imponerade mina upphostningar och utrusningar, cafépersonalen är nu valdigt måna om att jag inte sitter i drag från ytterdörren. Annars har det lugnat sig på kräk och diaréefronten med något enstaka återfall. Pierre fortsätter att tvätta händerna och är i toppform.
Gunther och jag har strövat omkring i Addis under dagen. Det är eländigt här och folk har långt till ett smile. Tar vi upp kameran blir det mest avvärjande gester. Lätt att förstå om vi vill dockumentera hur de plockar matrester ur en avfallshög. knepigare med mannen utanför restaurangen som hötter avvärjande när vi vill gå in - For you - no! I bookshopen, någon slags akdemibokhandel, blir vi lullandes i över en timme. Crime and punishment(Dostojevski.), english-english dictionary och sportphysiology för min del. Engelsk litterantologi och filosofikompendium for Gunther. Trots vårt uppenbart stora intresse for litteratur lämnar vi butiken utan ett leende från personalen. Tröstar oss med en praktlunch på fjärde våningen i ett fallfärdigt hus. Spagetti bolognaise med hamburgare till efterrätt avbrutet av några hostattacker på terassen. Gunther berättar att han läste medicin ett år som tjugoåring. Men det kittlade aldrig ordentligt, blev mest skönlitteratur och filosofi, och sen afrikanska språk, bla. Sista åren jobbat som takläggare för att inte fastna i böckerna. Förståndig grabb.
Veckans höjdpunkt var förstås passagen av den mäktiga sprickbildningen, the Rift Valley, som skär kontinenten i nord-sydlig riktning från Röda havet ner till Zambia. Här kallas den for the Gorge. Först 18 km nerför och sen 22 km uppför, på en väg som val knappast kan kallas väg. Uppförsbacken var i form av en time-trial dvs en och en mot klockan. Hittade en fin rytm och slutade fyra på 1.46. Ledar - Jack var imponerad. For två år sen, när han  själv körde var det bara vinnaren som kom under två timmar. Väl uppe möttes vi av en bedövande vacker utsikt. Annars kan man nog säga att tävlandet blivit lite väl hysteriskt. I förrgår när det drog ihop sig till spurt började Adri dricka ur sin vattenflaska på ryggen. Inte av törst, utan för att spotta ut innehållet så att ekipaget skulle bli några gram lättare (!).
I eftermiddags berättade Tom från Kalifornien att han åker hem imorgon. Han har tröttnat. Har tillhört de som alltid cyklat ensam och mest suttit för sig själv och varit lite irriterad över att det inte varit som hemma.
Vi andra håller ångan uppe och drar vidare mot Kenya.

torsdag, februari 15, 2007

God save the restdays

Vi har kommit till Bahir Dar vid Tana-lake efter sex dagars cykling i det ohyggligt vackra etiopiska höglandet. Böljande och grönt, kommer mest att tänka på massif central i Frankrike. De första etapperna på steniga grusvägar men de sista på gudomlig asfalt. Etappen fram till Gondar var nog det jobbigaste hittills med riktigt elaka stigningar, fyrtio grader varmt och extatiska barn som kastade sten när vi inte visade tillräckligt intresse. Efter den urladdningen var det tänkt att vi skulle vila upp oss på hotel Goha, beläget på en kulle med utsikt över staden och det gamla huvudstadspalatset. Men de afrikanska kräkbacillerna ville annorlunda. Det blev ett riktigt sjukläger på drygt 2000 meters höjd. Tror bara det är Pierre som kommit undan hittills..Pierre har tvärsäkra uppfattningar och menar att det beror på att han tvättar händerna nogrannare än vi andra! Han menade ocksa att man inte behöver solkräm i Afrika, men där fick han ge sig, när skinnet blev alltmer russinlikt. Han har även fått tillstå att hans gamla sextitalsracer med smala däck inte är helt idealisk i grus och sand..Själv trillade jag dit andra dagen i Gondar med kramper, frysningar och kompakt illamående. 20 timmars sömn , två glas rent vatten räckte förunderligt nog för att häva den attacken. Där kom jag undan busstransport med en hårsmån.
Men ibland är det något välsignat med restdays. Som vanligt finns det kostsamma utflyktsmål i varma bussar. Denna gång Tana vattenfall (bl.a nilens källa) och klostren i lake Tana. Men då är det så befriande att istället loda runt på cykeln, ensam och helt planlöst. Begav mig idag till utkanten av stan. Framfor ett litet affarstånd sitter en man med sin symaskin. Slår mig att blixtlåset till yttertältet havererat. (inte bra när vi kommer till regniga trakter). Jusef, som han heter, säger att jag är välkommen tillbaka med tältet. Atervänder senare på eftermiddagen och får veta att han gått i far och farfars fotspar. Mitt blixtlås blir förstås en baggis för honom. Men för att få bukt med metallbläcken i änden av låset får han låna en bättre platt-tång av cykelreparatören tvarsöver gatan. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. För att åter vara innehavare av ett helt tält och för upplevelsen att det kan vara så enkelt. Strax intill ligger ett öppet fält med hundratals människor som är i färd med att projektera en ny marknadsplats. Alla mäter, gräver och slår i pålar. Jag får äran att fotografera den kvinnliga projektledaren som paraderar runt under sitt färggranna solparasoll. Ett trettiotal nyfikna samlas runt cykeln. Utbyter adress med Ayanaw, 24 år,och arbetslös från en av öarna i lake Tana. På väg hem passerar jag ett center for birthcontrol. Helt oanmäld blir jag guidad runt i en timme. En etiopisk familj har i genomsnitt 5-6 (5,8) barn. HIV-förekomsten hos de som som testad sig sista tre åren har legat  kring 10%. I ett av undersökningsrummen står en våg. Svidar av allt utom jeans,t-shirt och kamera (?) och blir lugnad av utslaget pa 68 kilo(??)
Kämpar vidare i tävlingen. Gunther och jag har hittat ett lagom upphetsat spår bakom de helstirriga Ardri och Chris. Var krafterna kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men det är kanske extraturerna med Anders Thorell pa Tranebergsbron..
Om två dagar tar vi oss an the Gorge som skall vara Tourens tuffaste etapp. Fem dagar till Addis. Men det mesta hänger på vad de afrikanska kräkbacillerna behagar ställa till med.

söndag, februari 04, 2007

Wellcome to Sudan

Brukar inte gilla folkmassor och trängsel. Men myllret i Kartoum är något speciellt. Hur kan så mycket människor och bilar förflytta sig så friktionsfritt? Som om allting hängde samman likt en människokropp,  kontrollerad från centrala nervsystemet. Eller är det månne Allah? Igår fick jag prova på ordentligt. Athmahed visade mig vägen till kamerafixaren då min inte längre vill vara med, efter alla duster med sanden. Han cyklade före och jag efter. Rakt in i folkvimlet. Utan minsta incidens. Fråga mig inte hur. Kameramannen satt inklämd i ett litet skyffe mellan en miljon apparater. Han verkade förhoppningsfull men sandangreppet visade sig elakartat och kameran stod inte att rädda. VISA-kort är inte mycket värt i Sudan men Athmahed guidade mig till sina kompisar på resebyrån som kunde förlösa 400 US-dollar. Annars kan jag säga det var lite skönt vara utan kamera några dagar. Uppstår lätt någon slags photomania. Inte utan att jag tänkt på japanerna på Fjällgatan som rusar ut ur bussen och börjar knappa. Mycket kort och lite upplevelse.
Om Sudan visste jag bara att det är väldigt stort och det pågår ett inbördeskrig. Kunde inte ana att denna öken befolkas av sa genuint vänliga och snälla människor. Athmahed kunde inte begripa varför jag skulle låsa cykeln hela tiden. Jag lovade honom skriva på bloggen att det behövs inte i Sudan(??).
Imorgon bär det vidare med sex nya etapper innan vi når Gondora i Etiopien. Har varit roligt med tävlandet sista veckan. Slutade femma på gårdagens time-trial, alltsa ensam körning mot klockan (18 km 26 min), slagen med fyra sekunder av min bästis Gunther. Annars varit otursförföljd med punktering tre dagar i rad, och då är det ingen som väntar. It is in the games.. Eller som Gunther uttryckte det - One flat tire(puncture) a day keeps the doctor away! Har ända blivit några tredjeplatser och en andraplats. Hi,hi.
Häromkvällen berättade Marcus, Howard och Adri om sina insamlingsprojekt. Marcus fått ihop flera hundra tusen till ett skolbygge i Zambia. Adri samlar pengar för att stötta ALS - forskningen då han miste sin bästa vän i den sjukdomen för några år sedan.
Annars är det lugnt på sjukfronten. Pinsamt nog har vi inga gipsmöjligheter, vilket annars hade kommit väl till pass efter att Janet ådragit sig en rejäl handledsstukning.
Tog frukosten i morse på hotellet där paret Chris och Janet tagit in. Rent, snyggt, gott och dyrt. Och bara sura västerlänningar som stirrade bort eller ner i bordet. Kändes skönt att komma ut i det vanliga vimlet igen.