Vägverket II

Nu har jag anpassat mig.
Det fanns inte en sportslig att få in den yviga namnteckningen i Vägverkets ruta. Efter lite betänketid, avslappnande medel ( whisky ) och en god nattsömn, drog sig upprorsandarna tillbaka. Klart jag vill ha mitt körkort.
Återstod bara lite makeover av karaktären. För att bli välordnad, prydlig, opersonlig, och innanför linjerna.
Inga yviga namnteckningar, och inga åsikter på intranätet. Jag jämrar mig, och känner mig kränkt.

Men, slår det mig plötsligt, är jag nu inte snubblande nära att trilla ner i den vanligaste av svenska fallgropar? Jag är ett OFFER. Offer för olyckliga omständigheter, dåliga chefer, taskiga medmänniskor och onda makter. Gud bevare mig. Här gäller det att snabbt komma upp ur gropen. Jag har SJÄLV VALT att sluta skriva på intranätet, och jag har SJÄVV VALT att prioritera körkortsinnehav framför en uppslitande och sannolikt fruktlös batalj med myndighetssverige. Precis så!

Hur afrikanerna förhåller sig till offermentalitet vet jag inte. Man kan kanske befara att det är ett av deras verkliga problem, efter århundranden av kolonialstyre.