Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

onsdag, februari 15, 2017

Safari



Funnit mig tillrätta på Wildbeest Eco Camp efter en felfri transport via Addis. Nya schyssta cykelkompisar som lockade med mig på safari imorse. På riktigt, och ändå inte riktigt på riktigt.
Tour-doctor Helen fick ta one of the riders to hospital imorse för oklar hög feber, Niklas har fått sin vevarm som passade perfekt, har investerat i en bred solhatt,  i morgon blir det slummen i Kibera. Nice to be back.

måndag, februari 13, 2017

Och ändå ..



Tre timmar kvar innan taxin kommer, fortfarande inte bestämt cykel.
Kommer att tänka på indianhövdingen som undrar vilken varg han skall mata.
Den gamla svarta representerar långsamhet, ödmjukhet, nyfikenhet, mångfald och säkerhet.
Den nya röda istället fart, konkurrens, tävling, enfald och osäkerhet.
Valet borde vara enkelt, har ju lovat både mig själv och familjen.
Och ändå ..

PS
På Arlanda, den/det röda har jag lämnat kvar hemma (?) 

Sinaga

Mer mening.
Igår träffade jag en bekant till pappa som vuxit upp med en flicka som kom från Kenya vid sexton års ålder och sedan blev kvar i Sverige. Vad jag förstår av kartan kommer vi att passera hennes lilla hemby vid Victoriasjön. 

Juvelen



Om några timmar bär det av till Nairobi för att återknyta kontakten med Tour d´Afrique. Tio år har gått, känns inte så. Kommer att delta i den tredje etappen, kallad The Jewel of Africa, mellan Nairobi och Kigali.
Häromdagen fick jag ett mejl från ledningen i Toronto. Unga Niklas Frisk (S), som skall cykla hela vägen från Kairo till Kap, har råkat ut för skada på sin cykel som äventyrar fortsättningen. Så nu har jag efter mycket korrespondens och kontrollfrågor med en vevarm som förhoppningsvis ska passa.
Den egotrippade utflykten har plötslig fått en annan mening. Jag åker till Afrika för att hjälpa en landsman i nöd. Känns mycket bättre.

Jewel of Africa

torsdag, februari 09, 2017

Nära



Nu lever jag nästan som den person jag vill vara.
Sa vinnaren av melodifestivaluttagningen.
Gratulerar.


söndag, februari 05, 2017

Utan Rolf



Många inlägg på den här bloggen har handlat om viljan att avstå, och hur svårt det kan vara. Tänker på det när jag försöker läsa SvD på nätet i morse. De artiklar som lockar, (t.ex Rolf Gustavsson om  vicepresident Pence) försvinner efter några rader in i en grå dimma. Redaktionen meddelar att just den här artikeln tillhör premiumutbudet, men jag är välkommen att utan kostnad provprenumerera en månad.

Klart jag fattar att de måste ta betalt, "bra journalistik är inte gratis". Men lätt provocerad av den där grå dimman lägger jag ribban lite högre än vanligt Och avstår. Kors i taket. Känner mig  sedan väldigt nöjd med att inte ha ännu en tidning som "måste" läsas, och road av att på egen hand (utan hjälp av Rolf Gustavsson) spekulera i hur det kommer att gå för trump-pojken.

In i dimman

In my dreams

















onsdag, februari 01, 2017

skam den ..


det händer att jag blir besviken på mig själv,
besviken över att jag inte bättre lever upp till mina ideal,
andra stunder är jag glad att glöden inte helt har falnat,
och intalar mig att även de små stegen räknas,

uthållighet är en dygd




KONSUM





Vet inte om det är åldern, eller något annat oundvikligt, men jag har blivit känsligare. Lättare arg, lättare ledsen, lättare glad, lättare berörd. Ett leende från någon helt främmande kan rädda en förmiddag. Låter inte helt sunt.
Av den anledningen har jag en ny favoritaffär, nämligen Konsum på Renstiernas-gatan. Där finns kaffeautomat, stolar och bord i entrén, kassörskan blir orolig när jag envisas med att cykla trots snön, ja ni förstår, man känner sig välkommen.

söndag, januari 29, 2017

Lovö



Någon talade igår om Lovö prästgård i närheten av Drottningholm. Ekologiskt jordbruk sedan 1988, möjlighet att handla kött och grönt direkt från gården. Det fick bli söndagsturen.
Vädret var motbjudande, kyrkan bedårande, gården sov, några kor var vakna. Det blir fler besök.

Hemsida

Konsekrati -igen.


Köpte för en tid sedan boken Djursholm, Sveriges ledarsamhälle av Mikael Holmqvist. Kommen till de sista sidorna slog det mig, hade jag inte läst de här talet om konsekrati (upphöjelse) förut ?
Jo visst. DN, november 2015, samma Mikael Holmqvist, samma motbjudande konsekrati, samma skrämmande läsning.
Här

torsdag, januari 26, 2017

Ersta i världen (2)



För tillfället pratar vi på Ersta från morgon till kväll om avtal, upphandlingar och anbud, om hur man skulle kunna tolka lagen om offentlig upphandling på ett annat sätt än Hälso och sjukvårdsnämnden, i förhoppning om att just vi och vår verksamhet skall få fortsätta. Hittills har jag inte hört någon lyfta blicken och ifrågasätta själva systemet, det system som vill beröva sjukvården dess själ. Istället tar vi för givet och konstaterar uppgivet att landstinget inte bryr sig ett dyft om kvalitet. Och vi glömmer bort att hela det här fördärvet inte har så många år på nacken.

Den som har orken och inte lagt alla illusioner om en annan sjukvård på hyllan kan ladda batterierna med nedanstående rader av Leif Drambo.

Paradigmskiftet i välfärdssystemet – transformationen från välfärdsstat till välfärdskapitalism – startade i Sverige 1980 när tankesmedjan Timbro publicerade boken  I morgon kapitalism  av den franske nationalekonomen Henri Lepage.
Lepage presenterade inte några egna analyser. Istället byggde hans teser på det för sin tid nya tänkande som formulerades av Adams Smith (The wealth of nations 1776), av många betraktad som nationalekonomens fader. Hans teorier och teser  innebar att ekonomin skulle organiseras med utgångspunkt från individens egenintresse och egoism. Om bara var och en tänker på sig skulle alla få det bättre genom den osynliga handens marknad och på det sätt skulle nationernas välstånd kunna skapas. Denna nya nästan religösa tro – Adams Smiths nationalekonomi- återuppätcktes efter andra världskriget av Chicagoekonomerna med Milton Friedman och Friedrich von Hayek i spetsen.
Friedman och Hayek vänder sig mot alla former av statlig inblandning i människors liv. Därför behövs det ingen välfärdspoltik.
Chiacagoskolan tog nationalekonomin ett steg vidare. Fridmans och hans adepter började tro att all mänsklig aktivitet kunde analyseras med hjälp av nationalekonomins modeller, teorier och logik, om bara varje individ fick den totala friheten att enbart tänka på sig själv och inga andra.
Lepage blev en hängiven anhängare av dessa trossatser och sammanfattade dem i sin nya bok I morgon kapitalism, som han inleder med ett kapitel om vad han kallar en vetenskaplig och ideologisk revolution. Utgånspunkten och kärnan i hans arbete är att den västerländska välfärdstaternas problem inte härrörde från kapitalism utan från avsaknaden av kapitalism.
Vilken långsiktig ekonomisk politik bör en liberal röresle framlägga i sitt program för nationen frågade sig Lepage och svarade INGEN. Men det var inte sant. I själva verket var bokens 400 sidor ett revolutionärt, nyliberalt poiltiskt manifest.

-        Stärk individualismen, egennyttan, själviskheten och kommersialismen på bekostnad av solidaritet, jämlikhet och gemenskap.
-         Kopiera över det ekonomiska systemets kapitalism till hela välfärdssytemet.
-       Skrota välfärdsprogrammen och låt folk sköta sig själva.
-        Låt marknaden och konkurrensen få ett oinskränkt spelrum på livets alla områden.
-        Överför gemensamma tillgångar som skolor, sjukhus, omsorg, universitet, ja hela den offentliga sektorn, i privat ägo och låt den fungera som vinstmaximerade företag som konkurrerar på en fri, offentlig välfärdsmarknad.
-        Låt kunden välja fritt och bestäm priset genom utbud och efterfrågan som vilken annan marknad som helst.
-        Säkra kvalitetn automatiskt genom det fria kundvalet, ge kunderna valfrihet och låt dem rösta med fötterna.
-        Låt priset på arbetskraft – lönen-avtalas direkt mellan den som säljer sin arbetkraft och den som köper den. Fackföreningar gör mer skada än nytta.
-        Låt fria etableringar gälla så att som vem som heslt kan starta ett välfärdsföretag, var som helst och när som helst.

Det var få, om ens någon, som 1980 förstod att det var detta revolutionära, nyliberala program som i princip och i det tysta skulle komma att genomföras under de närmaste 35 åren.

Budskapet i Imorgon kapitalism fick extra akademisk tyngd eftersom utgivningen hade legitimerats av ett till Timbro knutet vetenskapligt råd bestående av tongivande samhällsdebattörer med framskjutna postioner i samhället.
Den nordiska debatten under 1981 speglade den intellektuella och ideologiska kampen mellan den gamla välfärdsstaten och den tilltänkta välfärdskapitalismen och den kampem vanns av företrädarna för välfärdskapitalismen.
En av de bidragande orsakerna till detta vara att tongivande vänsterintellektuella i den svenska offentligheten gick från att vara revolutionärer i olika vänstersekter till att bli nyliberaler i den offentliga eller privata sektorn.
Statsminister Olof Palme var djupt kritisk till hela tanken. År 1985 höll han ett linjetal inför den offentliga sektorns generealdirektörer. Han talade om effektivetsförluster, dyra kontrollsystem och att privatiseringar inte alls skulle ge bättre kvalitet. Men huvudinvändnigen var att ett kommersiellt system, även om det var skattefinansierat, skulle leda till ojämlikhet och segregation.
Olof palme var därmed det största och egentligen det enda mer allvarliga hotet mot det som idag kallas den nyliberala revolutionen, men som också har kallats den tysta revolutionen.

Synen på välfärdssystemet och den offentliga sektorn har genomgått en systemförändring. Den begynnande privatiseringen, avregleringen och marknadiseringen av välfärdssytemet medförde att man alltmer började tala om ett systemskifte från välfärdsstat, med sina rötter i det för sin tid nya tänkande som formulerades av John Maynard Keynes på 1930-talet, till välfärdskapitalism.

Och en ny administrativ ledningsfilosofi för offentlig verksamhet introduccerades – New Public Management. Realpoltiskt stod den nya kvasimarknaden på två ben: en ”beställare-/utförare-modell” och en ”kundvalsmodell”. Den slutgiltiga legitimiteten kom med två nya lagar, lagen om offentlig upphandling (LOU 2008) och lagen om valfrihet (LOV,2009).
Den offentliga upphandlingen skulle fungera som ställföreträdare för den privata marknadens ”osynliga hand” och den neoklassiska jämviktsteorin – en i både teorin och praktiken övermäktig uppgift. Istället blev den offentliga upphandlingen en trubbig, kantig, artificiell och byråkratisk mekansim som inte leder till lägsta pris och bästa kvalitet på det sätt som den politiska och ekonomiska retoriken utlovade. Något annat har i vart fall inte vetenskapligt kunnat visas. Det hela påminner mer om planekonomi än om nyliberal marknadsekonomi, och det var ju inte riktigt meningen.

Värdet av den privata välfärdsmarknaden har uppskattats till 500 miljarder kronor per år och är i huvudsak en oligopolmarknad med stora internationella riskkapitalbolag som ägare, bl.a Carema (USA), Attendo Care (Storbrittaninen), Pysslingen (Dcanmark) och Baggium(Norge). Det finns ungefär 60.000 välfärdsföretag i Sverige som ingår i 23 stora välfärdskoncerner ägda av riskkapitalbolag. Dessa koncerner står för en tredejdel av omsättningen inom hela välfärdssektorn.
Inom sjukvården driver Carema, Attendo Care, Aleris och Förenade Care majoriteten av alla privata vårdenheter.
Riskkapitalbolagens stora intresse för skattefinasierade välfärdsverksamheter i Sverige beror beror på att verksamheten är den mest avreglerade som finns.
Olof Palme varnade, som sagt, för att privatiseringar inte alls skulle ge bättre kvalitét, medan välfärdskoncernerna utlovar motsatsen, bara man har en hårdare kvalitetskontroll.
För att få en uppfattning om kvalitetseffekterna måste man vända sig till den internationella forskningen. Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet konstaterar att erfarenheter från andra länder  inte ger stort hopp om att enbart hårdare kvalitetskontroll kan skapa kvalitet i vinstdriven välfärd.
Man kan säga att välfärden i sig har blivit en handelsvara som vilken annan vara som helst som kan köpas och säljas på riskkapitalmarknaden. Drivkraften för riskkapitalisten är vinstmaximering, skatteminimering och en tillväxt av den personliga förmögenheten. Hur det går för skolbarnen, de sjuka, de äldre och alla andra användare av välfärdstjänster är inte riskkapitalistens business.
Avkastningen på totala tillgångar uppgick till 24% för 2014 för exempelvis Attendo. Detta är extremt lönsamt, eftersom den genomsnittliga avkastningen för svenska börsbolag ligger på 7 procent.

Marjaan Alaviihkola, veterinär, ser ett mönster i hur riskkapitalisterna dammsuger marknaden och till slut skapar sig en oligopolställning. Det håller på att ske i veterinärbranschen och i apoteksvärlden anser hon. Och skulle man kunna lägga till, i hela välfärdssystemet.
Hon sättter därmed fingret på den välfärdskapitalistiska logikens ömma punkt. När stora kapitalstarka riskkapitalbolag köper upp mindre företag skapas en oligopolmarknad med allt färre marknadsaktörer. Med en naturlags nödvändighet får detta som konsekvens att konkurrens, kvalitet och valfrihet minskar samtidigt som vinsten ökar för ägarna och kostnaden ökar för kunden. Den välfärdskapitalistiska logiken blir på sätt en anomali som gräver sin egen grav.

Ur Leif Drambo, Synvända, förändring för det 21:a århundradet.




tisdag, januari 24, 2017

Ersta i världen



I fredags fick vi besked att kirurgin på Ersta skulle läggas ner. Landstinget menade att det var lönsammare att upphandla den intensiv-vårdskrävande vården av akutsjukhusen. En driftig kollega tog hjälp av sociala medier, Expressen ryckte ut och igår morse kovände sjukvårdslandstingsrådet och sa att beslutet skulle bordläggas. Stor lättnad hos alla, en del betraktar faran som över, andra är mer konspiratoriskt lagda.
Vad kan man säga, utan att förringa glädjen ? Ersta är bra, riktigt bra, men inte oumbärligt. Gott bemötande sitter i väggarna, men det är pengarna som styr, patienterna blir kunder, även hos oss. Jag avskyr det av hela mitt hjärta.
Det är inte Ersta som skall räddas, utan sjukvården. Från den farsot som ersätter välfärdsstaten med välfärdskapitalism.
Återkommer.


torsdag, januari 19, 2017

B & M


tänk om
deras enastående
intelligens och utstrålning
burit mer frukt.

så hade vi sluppit Trump

Ärlighet



Man är bra på somligt, sämre på annat, det gäller nog alla. Kanske kan de flesta också peka ut någon sida som sticker ut lite extra, bra eller dålig, som blir livlina och födkrok, eller det där som hela tiden lägger krokben.
Har precis lyssnat till Flyga drake av Khaled Hosseini, i fin uppläsning av Krister Henriksson. Och känner mig väldigt träffad av huvudpersonens stora brist. Han är feg, rädd för vad andra ska tycka. Till slut vågar han, vara ärlig. Men det sitter långt inne.
Tack, för lektionen.

Ur minnet

Ärliga människor får inte så många vänner. 
Men riktiga vänner.

måndag, januari 16, 2017

Tyst



På samma sätt som jag brottats med mitt förhållningssätt till SD har turen kommit till Trump. Å ena sidan ett ogillande som gränsar till förakt, å andra sidan respekten för demokratin och de som röstat fram det jag ogillar. Allt ställs på sin spets om dessa (SD, Trump et al) å sin sida vill tysta min röst. Då blir det väldigt frestande att "mata den varg" som vill göra illa och hämnas.
Trump har rätt att driva den politik han gick till val på. Men att tysta obekväm media, som han gjorde på den första presskonferensen, skjuter hela hans existens och berättigande i sank.

lördag, januari 14, 2017

Viktor



Man vänjer sig, och ändå inte.
Såg i morse i samband med förköp av biljetter till lördagsbion att mitt VISA kort går ut om 2 veckor. Och tog för givet att jag nu skulle behöva stångas på nätet (det brukar bli blod, svett och tårar när jag ska uträtta ärenden i den virtuella miljön), alternativet att  få prata med någon levande själ kändes uteslutet. Ändå gjorde jag ett försök, och tänka sig, efter att ha blivit informerad om att samtalet skulle komma att spelas in svarade en högst levande Viktor på Nordens största bank i andra ändan, och berättade att mitt kort skickats ut i torsdags. Han var så trevlig och naturlig att jag började undra om jag ringt rätt.
Det låter förstås befängt, men jag känner, nu när jag lagt på, att det där korta samtalet kommer att värma min  alienerade själ hela dagen.

fredag, januari 13, 2017

Den lilla människan




Åldersbäck

Hittade några vackra rader i en av Zygmunt Baumans böcker, det lär vara Hannah Arendts trosbekännelse.

Till och med under de mörkaste tider har vi rätt att vänta oss någon sorts upplysning, som inte behöver komma från teorier eller begrepp utan lika gärna från det osäkra, flämtande och ofta svaga ljus som vissa män och kvinnor, i sina liv och verk, kan tända under nästan vilka omständigheter som helst och sprida under den tid som tillmäts dem på jorden.

När man talar om "den lilla människan" brukar det handla om hen som kommer i kläm och får stå tillbaka, som har svårt att hävda sin rätt. Vill vi inspireras i vår strävan att leva goda liv blickar vi sällan neråt, utan hellre mot toppen, där de rika, framgsrika och mäktiga tronar.
Jag lämnade Västervik med känslan att det borde vara omvänt. Visdom, tillit och färdighet att leva goda liv finns bland människor som inte gör så mycket väsen, som nöjer sig. Små människor värda att se upp till.


onsdag, januari 11, 2017

Zygmunt



Signerat Matilda Molander i DN, om nyligen bortgångne sociologen Zygmunt Bauman. 
Apropå gårdagens inlägg om att bevara, i förlängningen ett uttryck för att jag inte längre tror att världen kan bli bättre. 

Det var ju inte så här det skulle bli. Välfärdsstaten skulle göra oss trygga, internet upplysa oss och globaliseringen skapa internationell solidaritet. Allt pekade åt ena hållet men världen gick åt det andra.
..
De senaste trettio åren har han med nästan en ny bok om året varit en ständig del av debatten om hur vi ska kunna leva tillsammans. ”I slutet av självständigheten finns inte lycka, utan tomhet, meningslöshet och ofattbar leda.” Ett citat som fångar både hans drivkrafter och slutsatser.

DN

Också DN, Ola Larsmo

tisdag, januari 10, 2017

En gång till



Det är skillnad att läsa eller lyssna till en bok för andra gången.
Barn gör det ständigt och gärna, vi vuxna väldigt sällan.
Jag gör det för att upptäcka något nytt.
Barnet vill bevara.

Jag vill också bevara,
känna trygghet,
slippa jaga

idag

måndag, januari 09, 2017

Stadga


Nätet är fullt av visdomsord, många i sötaste eller präktigaste laget.
Den här tycker jag håller måttet.


lördag, januari 07, 2017

G-problematik




Ännu en artikel, och en bok, om samtidens godhetsproblematik.
Den här gången om bårlärkor, och förenklingar.

..
Bårlärka. Ordet syftade från början på en kvinnlig begravningssångare, men med tiden har det fått mer pejorativ betydelse. Bårlärkan är hon som lever upp när någon annan ligger för döden, som hänger vid sjuksängar och dödsbäddar, inte nödvändigtvis för att en älskad håller på att dö, utan för att hon dras mot döden som mot ljuset, bara delvis driven av verklig empati.
För inte så länge sen kunde jag fortfarande vässa mot den här sortens egoistiskt oreflekterade godhet. Inte för att jag betvivlade att äkta godhet finns, utan för att marknaden har lagt beslag på empatin och gjort den till en vara. Verklig medkänsla blir allt svårare att skilja från marknadsliberal avlatshandel med skuld och dåligt samvete.
Men nu har högerpopulisterna snott g-ordet och banaliserat det, numera kan man knappt öppna käften utan att först behöva parera högerpopulistiskt nyspråk. När alla medmänskliga handlingar avfärdas som köpt samvete, när det inte längre är möjligt att ge pengar till en tiggare eller hjälpa en flykting utan att per definition räknas som falsk, då har min möjlighet att uttrycka ovilja mot vissa typer av kommersiell och narcissistisk godhet helt enkelt strypts. Så dödar man tankekritiska nyanser i det nya samhället.
..
Denna samtidens godhetsproblematik dissekeras effektivt av Hervé Guibert i romanen ”Till vännen som inte ville rädda mitt liv”, en snart trettio år gammal, rasande, förtvivlad och självbiografiskt färgad text.

DN - Aase Berg
Heberlein

torsdag, januari 05, 2017

Silence


Svårt att låta bli att jämföra, svårt att bara njuta, tyvärr.
Art Garfunkel sjunger bättre än någonsin, Paul Simon överlever.

VIDEO

onsdag, januari 04, 2017

After Christmas



Märkligt att vansinnet måste påpekas oavbrutet för att inte glömmas bort. Anledningen är förstås att starka krafter gör sitt bästa för att vi just skall glömma bort.
Auroville - André skickade mig ett skarpt inlägg i Guardian.


People in eastern Congo are massacred to facilitate smart phone upgrades of ever diminishing marginal utility(3). Forests are felled to make “personalised heart-shaped wooden cheese board sets”. Rivers are poisoned to manufacture talking fish. This is pathological consumption: a world-consuming epidemic of collective madness, rendered so normal by advertising and the media that we scarcely notice what has happened to us. 

måndag, januari 02, 2017

Tillsammans



Har fastnat för den här bilden från Etiopien. Den är tagen på långt håll, den säger egentligen ingenting om hur människorna på den har det.

På listan över inkomst per person (korrigerat för prisläge och köpkraft) hamnar Etiopien på plats 153 av 166 länder, Sverige på plats 14.

Ändå blir jag avundsjuk.

BNI PP


tisdag, december 27, 2016

Omtanke



Kanske en överdrift att jag satte kaffet i halsen, men blev ändå häpen när DN på ledarplats skrev att utan omtanken går vi under.
Märkligt i sig att rubriken väcker förvåning. Men det är nog tyvärr ingen överdrift att de andra 364 dagarna som inte är julafton kommer samma ledarsida att uppehålla sig vid olika varianter på temat att för mycket omtanke kan skada konkurrenskraften och tillväxten.
På ren svenska kallas det hyckleri. En mer välvillig tolkning är att DN ger röst åt en allmän och utbredd frustration över att vi inte tillåts vara så snälla och omtänksamma som vi (Homo Sapiens) innerst inne är.

DN

Lasse Berg
Göran Greider
Greider/Kropotkin




fredag, december 23, 2016

GOD JUL !


Julen ska vara en glädjens högtid. Och jag kommer att göra mitt bästa för att vara glad och dela med mig när vi samlas runt julbordet för att äta gott och öppna våra klappar. Men under den där ytan skaver det. Inte bara på julafton, utan varje dag. 25.000 människor svälter ihjäl varje dag, medan vi handlar mer av det vi redan har. Det vore en gåva bättre än alla andra om vi fick viljan och modet att ställa till rätta det misstaget. Förlåt om jag förstör julstämningen, men Nina Björk recension i dagens DN kanske kan vara en hjälp på traven.
GOD JUL !

Faktum nummer ett: I dag produceras tillräckligt mycket mat i världen för att ingen enda människa skulle behöva gå och lägga sig hungrig. 
Faktum nummer två: I dag svälter 25.000 människor ihjäl av hunger varje dag. Om det första faktumet är en bedrift av vår civilisation så är det andra ett underkännande av samma civilisation.
Om detta paradoxala förhållande har den argentinske författaren och journalisten Martín Caparrós skrivit ett 800-sidigt tjockt reportage, ”Hunger”. Jag läser det med andan i halsen, med tårar i ögonen och med en alltmer stigande vrede i bröstet.
Caparrós åker till Niger, Indien, Bangladesh, USA, Argentina, Sydsudan och Madagaskar för att prata med människor som hungrar, beskriva deras miljö, historia och vardag. Han presenterar siffror och statistik. Han reflekterar och analyserar. Han skriver inte om svältkatastrofer, inte om den hunger som vi kan läsa om i tidningar – utan om den ständigt pågående katastrofen, om hunger som vardag, om valen den tvingar människor till.
Ska jag sälja min njure om nöden blir större, kommer jag att våga det? frågar sig Avani, en kvinna som bor under en plastduk på fyra pinnar i Bombay. Ska jag köpa rent vatten eller ska jag köpa mat? frågar sig Amena från Bangladesh. Hussena, som befinner sig på ett sjukhus i staden Madaoua i Niger, har av Läkare utan gränser fått veta att om hon ska kunna ge sina små tvillingar tillräckligt med näring bör hon amma dem, och då måste hon själv äta ordentligt. ”Om jag inte äter räcker inte min mjölk. Men om jag äter får mina andra barn ingen mat. Så om jag äter för att få bra mjölk räddar jag de minsta och överger de andra.” Den här kvinnan säger att hon ibland hatar att ha barn – hon hatar det ”eftersom jag är rädd för att de ska hata mig för att jag har gett dem ett sådant här liv”.
Hon har gett dem? I så fall bara genom att födas på fel ställe i fel tid. Vem, vad, har egentligen gett henne detta liv? Som en klangbotten till Caparrós reportage ekar frågorna om frihandel, utveckling, globalisering och demokrati. Alla de orden får en annan betydelse när de ses i ljuset av ett barn som letar efter mat på en soptipp i Argentina och inte i ljuset av en debattartikel från en mätt västerländsk professor i nationalekonomi.
Frihandel: Under 1980-talet pressade Världsbanken och IMF afrikanska regeringar att begränsa den statliga inblandningen inom jordbruket eftersom dessa länder nu skulle integreras i ett ”globalt system med frihandel”. Regeringar slutade ge bidrag till sina jordbrukare, garanterade dem inte längre ett minimiinköp av deras produkter eller reglerade deras priser. I Niger fick IMF till exempel regeringen att stänga de spannmålsdepåer som hade använts när torka, missväxt eller gräshoppssvärmar hade försatt befolkningen i nöd, eftersom sådana statliga ingripanden störde marknaden.
Utveckling: När jordbruksföretaget Monsanto började sälja genmodifierade fröer till Indiens småbönder kunde skördarna växa – samtidigt som bönderna satte sig i skuld till företaget genom att förbinda sig att köpa även Monsantos bekämpningsmedel och gödsel och de patenterade fröerna inför nästa säsong. Om skulderna inte kunde betalas förlorade bönderna sina marker. Bönder utan mark flyttar till städer; av de 500.000 människor som årligen flyttar till Bombay hamnar 400.000 i kåkstäder utan fungerande vatten och avlopp. Caparrós skriver: mellan år 2000 och år 2010 dog fler barn av diarré än alla soldater som dött i samtliga konflikter sedan andra världskriget.
Globalisering: På grund av moderna kyl- och transportsystem kan en kyckling i dag säljas till det pris som vem som helst i hela världen är beredd att betala för den, inte det pris som de som bor där kycklingen har fötts upp är beredda att betala. Resultatet av global prissättning och lokal lön blir för många detsamma som att äta för lite.
Demokrati: Caparrós beskriver ”landgrabbing”, hur utländska företag lägger beslag på mark i afrikanska länder utan att de inhemska regeringarna förmår försvara sina medborgares intressen. Folken väljer sina politiska företrädare, men dessas makt är ofta mindre än de multinationella företag över vilka människor inte har något inflytande.
Av Martín Caparrós reportage får man kunskap och vissa redskap för att förstå, man får ett levande språk och en närvarande författarröst – men mest av allt får man faktiskt känslor. Dess gestaltning av vår världsordning borrar sig in i mig, ord för ord och varje ord skär ett litet sår i mig. Ändå är det inte flådd jag blir, utan tvärtom hård. Hård som en sten.
Ni får hitta på vilka legitimeringar ni vill för att försvara en värld där en kvinna i Niger har vita förhårdnader längst ned på sin tumme eftersom hon har mortlat hirskorn två timmar om dagen i fyrtio år och ändå inte kan äta sig mätt – jag accepterar dem inte! Ni får tala om välstånd som sipprar ner till alla hur mycket ni vill; en utveckling där ett land som Indien – ”världens största demokrati – årligen exporterar 55 miljoner ton livsmedel samtidigt som 250 miljoner människor svälter i landet är och förblir ett misslyckande.
Alla dessa människor som offras – om det var dem vi dagligen rapporterade om i överflödssamhällena i stället för om aktiekursernas utveckling på börsen? Vi hade haft en annan syn på vad ”systemet fungerar” betyder.

tisdag, december 20, 2016

Seende


1.
Övriga partier uppfattar att sverigedemokraterna i huvudsak får sina sympatier på att vara skeptiska till invandring.

2.
Vill man få tillbaka de röster man förlorat till sverigedemokraterna må man alltså likt sverigedemokraterna vara mer skeptisk till invandring.

3.
Socialdemokraterna, kristdemokraterna och moderaterna har likt sverigedemokraterna blivit mer skeptiska till invandring, medan centerpartiet hållit fast vid sin (och alliansens) tidigare linje. Liberalerna har har inte profilerat sig i denna fråga. Vänsterpartiet har en centerpartistisk grundinställning , men är i detta sammanhang mindre intressanta då deras väljare knappast kan tänka sig att gå över till sverigedemokraterna. Miljöpartiet har också en grundinställning lik centerpartiet och vänsterpartiet men är i detta sammanhang likaså mindre intressanta, dels för att de likt vänsterpartiet knappast förlorar väljare till sverigedemokraterna, dels för att de för tillfället är ett parti som inte står på egna ben utan sitter i knät på ett annat.

4.
Om det första antagandet enligt ovan är riktigt så borde de kursändringar partierna gjort innebära att de partier som blivit mer skeptiska till invandring fått mer sympatier, på sverigedemokraternas bekostnad. Så är inte fallet, i något avseende. Dessa partier har istället gått miste om sympatier, men inte till sverigedemokraterna (som har oförändrat stöd), utan till centerpartiet, som hållit fast vid sin ursprungliga uppfattning.

5.
Jag kan inte förstå annat än att invandringsfrågan inte är så avgörande som vi tycks tro.
Sverigedemokraterna får, liksom Trump, sympatier av andra skäl, som vi ännu inte till fullo förstått.
Att försöka härma och ta efter, utan att veta vad det är man ska härma och ta efter, straffar sig, förstås.

6.
Jag är ointresserad av att lyssna till Jimmie Åkesson, men oändligt nyfiken på hans sympatisörer. Vad ser de som jag inte ser ?


måndag, december 19, 2016

Dammtorp


Äldre människor som utövar sport brukar vara rätt självsäkra, till och med lite märkvärdiga och överlägsna. Gammal är äldst, typ.
Men det här paret i 80 årsåldern var annorlunda, de tillstod snabbt att de inte var så vana och blev glada för att få hjälp med bindningarna.
Och så var de annorlunda på ett sätt till.
Ingen av dom hade tagit befälet.

Sådan vill jag också vara när jag är 80.
Orädd, prestigelös, och jämställd.