Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

tisdag, juli 18, 2017

Mandela



“A traveller through a country would stop at a village and he didn't have to ask for food or for water. Once he stops, the people give him food and attend him. That is one aspect of Ubuntu, but it will have various aspects. Ubuntu does not mean that people should not enrich themselves. The question therefore is: Are you going to do so in order to enable the community around you to be able to improve?”

onsdag, juli 12, 2017

Henry David Thoreau



I dag är det 200 år sedan Henry David Thoreau föddes. Med sina lyriska impressioner, kärva iakttagelser och filosofiska betraktelser har Thoreau format den bildade amerikanens inre landskap. Men han var inte endast en naturälskande mystiker utan också en politisk aktivist.


En staty av Thoreau framför en reproduktion av hans stuga vid Walden Pond. Foto: IBL

Om småbarnen i 1800-talets Concord, Massachusetts, har det berättats att de alla visste hur den lilla staden kommit till. Det var farbror Henry som skapat den. Detta var ett självklart faktum, ty som ingen annan ägde farbror Henry kunskap om allt som någonsin tilldragit sig i samhället, för att inte tala om att han kunde läsa det omgivande landskapet som en öppen bok. Han kände namnet på alla växter, han visste var de saftigaste blåbären gömde sig, utan att blinka tolkade han fåglarnas läten och identifierade varje spår i snön. Om böndernas gårdar ägde han mer kunskap än bönderna själva. Och var han än stack ner sin hand i jorden drog han upp en pilspets eller tomahawk. Ändå ägde denne självutnämnde inspektör över alla snöstormar och skyfall i stort sett ingenting annat än det han bar med sig. Med Emersons ord i den berömda minnesteckningen:
”Under armen bar han en gammal sångbok att pressa växter med; i fickan hade han sin dagbok och penna, en liten kikare för fåglar, mikroskop, fällkniv och snöre. Han var klädd i halmhatt, bastanta kängor, grova grå byxor för att motstå björnekar och smilax, och för att klättra i träd där det fanns ett hök- eller ekorrbo. Han vadade i pölar med vattenväxter, och de starka benen var ingen oansenlig del av hans rustning.”

Sådan tedde han sig, Henry David Thoreau, i vännen Emersons ögon: ”No truer American existed than Thoreau.” En paradoxal beskrivning av det största original som vandrat stadens gator, vid sidan om Bronson Alcott och Emerson själv. Med det tillägget att Bronson Alcott i dag på sin höjd är ihågkommen som far till Louisa May Alcott, och Emerson själv mest åker snålskjuts på Thoreau. På den tiden då det begav sig var förhållandet omvänt. Ralph Waldo Emerson var en första klassens intellektuell, en Herrens tjänare som blivit sin egen, en karismatisk talare och en lysande skribent. Att jämföra med Thoreau: en pennsvarvare och lantmätare från enkla förhållanden, en oslipad eremitnatur med klen social begåvning. Honom skulle väl ingen av oss ha hört talas om, ifall han inte en dag i slutet av mars 1845 begett sig ut i skogen med lånad yxa, för att fälla träd till en koja.




Denna koja uppförde han på mark ägd av Emerson. I två år, två månader och två dagar blev detta hans hem. Att han flyttade dit den 4 juli, självständighetsdagen, är knappast en slump. Det lilla huset han byggde – med vännen Channings ord ett ”bläckhorn av trä” – finns inte längre kvar, men boken han skrev lever för evigt: ”Walden; or, Life in the Woods”, efter en lång och omständlig skrivprocess utgiven den 9 augusti 1854.
I Frans G. Bengtssons stilrena men (i motsats till Peter Handbergs nytolkning 2006) förargligt förkortade översättning från 1924, står felaktigt att Thoreaus hus befann sig en mil från Concord. Det rätta avståndet är en mile, varav det går sex på en svensk mil. Vissa kritiker har dragit på munnen åt det blygsamma avståndet; vildmannen i skogen kunde praktiskt taget känna dofterna från sin moders kök.

Men avsikten med Thoreaus reträtt från civilisationen var inget koketteri utan i första hand ett andligt experiment i transcendentalistisk anda. ”Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära därav, så att jag i min dödsstund skulle slippa att göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat”, skriver författaren i kapitlet ”Var jag levde och vad jag levde för”. Det hela var alltså ett slags transcendentalistisk undersökning.
Den transcendentalistiska rörelsen uppstod på 1820-talet i New England. Dess rötter kan spåras till engelsk och tysk romantik, till Immanuel Kants filosofiska idealism, Zenons stoicism, Goethes Bildungkoncept och österländsk mystik. Emerson klarlade begreppen i essäer som ”Nature” och ”The American Scholar”. Som en reaktion mot samhällsutvecklingen, med dess själlösa materialism och konformism, predikades en helgjuten form av andlig odling, med självtillit och självförbättring som ledstjärnor.

Samtidigt besjälades rörelsen av ett lidelsefullt engagemang i sociala frågor, inte minst slaveriet. I stort sett varje transcendentalist var aktiv motståndare till slaveriet; man reagerade med kraft mot den förhatliga Fugitive slave law från 1850, som kriminaliserade bistånd åt förrymda slavar i Nordstaterna. Thoreau gjorde aktiva insatser för den så kallade underjordiska järnvägen upp till friheten i Kanada. Åtminstone vid ett tillfälle satt en rymling vid hans matbord i skogen. I staden höll Thoreau brandtal för den farlige John Brown, som sedermera hängdes, och satt en natt i häkte för sin vägran att betala skatt till förmån för kriget mot Mexiko. Utspelet ledde till essän ”On the duty of civil disobedience” – en viktig inspirationskälla till Mahatma Gandhis legendariska saltmarsch.
Eftervärldens bild av Thoreau baserar sig ändå inte i första hand på hans politiska aktivism. För oss är Thoreau – med Sherman Pauls ord – en andlig korsriddare, som i bokstavlig mening förverkligade Emersons förslag, uttryckt i ”Nature”: ”Varför skulle inte också vi njuta av en ursprunglig förbindelse med universum?”. Universum är stort, Herman Melvilles vision omfamnade en ocean, men för Thoreau räckte det gott med en liten tjärn i utkanten av hemstaden. Där odlade han sina bönor, tills nattfrosten tog dem. Bönorna var dock endast metaforer, i likhet med skogen och sjön. För transcendentalisterna var det mesta metaforer, på högre eller lägre nivå. Den högsta materialiserades av ett kristallklart vatten. I kapitlet ”Skogssjöarna” skriver Thoreau: ”En insjö utgör ett landskaps vackraste och mest karaktäristiska drag. Den är jordens öga; och blickande in i detta mäter betraktaren djupet av sin egen natur.” De som beskyller författaren för eskapism har missat poängen. Som Robert D. Richardson uttrycker saken i ”Henry Thoreau. A life of the mind”: ”Nature is not an escape from humanity. Nature mirrors and returns his acceptance, giving him back his own projected humanity.”
Med sina lyriska impressioner, varvade med kärva iakttagelser och filosofiska betraktelser, inspirerade av allt mellan Platon och ”Bhagavad-Gita”, skapade Thoreau ett verk som med Richardsons ord blivit ett bestående inslag i varje bildad amerikans inre landskap. Men också den internationella miljörörelsen har anammat ”Walden” som en i det närmaste helig skrift av oskattbart värde. Många av Thoreaus vördade sentenser står också att finna i de omfångsrika dagböckerna och i centrala essäer som ”Walking”: ”The West of which I speak is but another name for the Wild. What I have been preparing to say is that in Wildness is the preservation of the world.” Och: “The highest we can attain to is not Knowledge, but Sympathy with Intelligence.” Ej kunskap, utan en förbindelse med visheten. Ett annat namn på universum, stavat Walden Pond.
Hur många samtida förstod Thoreaus storhet? Under sin livstid utgav Thoreau två böcker, den första på egen bekostnad. Det var ”A Week on the Concord and Merrimac Rivers” (1849), skildringen av en båtutflykt med den älskade brodern John. Det mesta av upplagan kom att samla damm på vinden. Intäkterna från ”Walden” motsvarade årslönen för en folkskollärare. Liknande erfarenheter gjorde också Melville med ”Moby-Dick” och Walt Whitman med ”Leaves of Grass”. ”Världen är en ko som är svår att mjölka”, står det att läsa i ett brev till Emerson. Visserligen var transcendentalisternas fundamentala credo ”plain living and high thinking”. Långt viktigare än alla tyngande ägodelar var ett liv besläktat med cypressens, befriat från de cykliska processernas karma.
Thoreaus liv blev kort. Han föddes den 12 juli 1817, enligt egen utsago ”på den aktningsvärdaste platsen i hela världen, och i grevens tid”, och dog den 6 maj 1862 i en ålder av 44 år. Fyra år mer än riksmedeltalet vid denna tid. Emerson levde till han blev 78 år. Enligt uppgift var Thoreaus hälsa god under vistelsen i skogen, men i stort sett plågades han sedan barndomen av återkommande besvär: bronkiter, lindrig narkolepsi och i slutet en förödande lungsot. Likt cypressen levde han ensam. En gång tävlade han med John om samma kvinna och gav i sitt ädelmod brodern förtur, men flickans far avvisade dem båda, till förmån för en präst. Andra romanser talar forskningen inte om; Lydia Emerson var upptagen på annat håll. Sin stora kärlek till barn fick Thoreau odla genom umgänge med andras telningar, samt genom att avsluta en två veckor lång lärarbana i protest mot plikten att aga. Så blev också barnens beskrivning av honom ord som skulle ha smickrat en gud.
”Jag har rest en hel del i Concord”, är en formulering av Thoreau som ofta citeras. Likt Gunnar i ”Njáls saga” kunde Thoreau inte förmå sig att flytta från sitt Lidarände; han gjorde i alla fall flera lyckade resor i nordöstra USA och en gång till Kanada. Den planerade boken om indianerna förblev oskriven, men författarens postuma utgivning omfattar en lång rad titlar. Inte minst viktiga är dagböckerna, i vilka Thoreau under dagliga strövtåg på sitt minutiösa sätt samlade in grundfakta om flora och fauna, till stor nytta för den ekologiska forskningen i dag. Också ett antal dikter av varierande värde flöt från hans penna.Med några tillsatta tankstreck här och var kunde de bästa av dem nästan påminna om Emily Dickinson. I denna rikedom intar ändå ”Walden” en särställning, unik inte bara i Thoreaus författarskap utan i hela 1800-talets amerikanska litteratur. Slå upp boken på hans 200-årsdag, gärna sista sidan: ”Det ljus som bländar våra ögon är som mörker för oss. Endast den dagen gryr, som vi är tillräckligt vakna att se. Och det finns mera dager som kommer. Solen är endast en morgonstjärna.”
Nalle Valtiala
Författare

tisdag, juli 11, 2017

Cherrie



sommarprogram måste hänga ihop, det måste finnas en tråd, ett tema, så där som Mikael N fantastiska från 2007, och nu Sherihan Abdulles, man vill känna att den som berättar verkligen vill berätta, den här dagen är jag fylld av Cherrie och Rinkeby, skamsen över att jag gnäller, inspirerad att våga mer, glad att leva, tacksam

Sommar i P1


måndag, juli 10, 2017

Imagine












Imagine,

that I am pleased with my life,
the way it is,
the way it was,

and do not worry
about the future

Would that be
a disaster ?
Or  a failure ?

söndag, juli 09, 2017

Inre styrka







För ovanlighetens skull kommenterar Lena Andersson något som andra snackar om, som varför Stefan Löfvén inte kommer till Almedalen. Och genast blir det intressant. Vad för slags politiker önskar vi oss, och (på omisskänligt Lena Andersson-vis) vad för slags människor vill vi vara ? Det här ledarsticket kan utgöra startpunkten för en anti-narcissistisk väckelse.

DN - ledare

fredag, juli 07, 2017

EKG




På restaurangen satt vi bredvid två kvinnor där den ena ångest-dumpade sin besvikelse över separationen från pojkvännen. Välment, och samtidigt plågsamt för oss som över-hörde. Ända tills kvinnan som lyssnade sa:

Han är som en EKG-kurva, om du vet hur en sådan ser ut. Det är enorma svängningar upp och ner, men man vet vad som ska komma. Han är ärlig.

Bästa liknelsen/metaforen på länge.
Säger jag, som levt mitt vuxna liv med en varm och ärlig EKG - kurva.


PS
Den luttrade skulle kanske säga:
Sympatiskt, ända tills det slår över i ett flimmer.
För det gör det ibland. 

onsdag, juli 05, 2017

Förakt



Stefan Löfvén står med uppknäppt ljusblå skjorta på färjan över till Byxelkrok, och ser oförskämt nöjd ut. Helt säkert nöjd med att slippa ståhejet i Almedalen, och kanske nöjd med en smart taktik.
För taktik handlar det förstås om. Även den trovärdigaste politiker skall alltid misstänkas för att handla taktiskt, dvs göra det som hen tror lockar väljare på valdagen.
Så föds och göds politikerföraktet. Vi kallar det förakt, eftersom vi envisas tro att politiker ska vara något mer än bara månglare. Volvo lägger ner tillverkningen av förbränningsmotorer eftersom folk vill ha elbilar, inte för att rädda klimatet. Stefan Löfvén åker till Byxelkrok för att landsorten röstar brunt och blått, inte för att (som han säger) ge människor på landet chans att prata politik. Ingenting görs bara för den goda sakens skull, allting görs med en bakomliggande, mer eller mindre, självisk tanke.
Så blev det, när Plikten och Profiten kom i obalans.

Konsten att vara människa


PS Men i oföraktets namn, varför vill folk ha elbilar, och varför röstar de brunt på landet ?

söndag, juli 02, 2017

Tröst





Det finns nog inget blogginlägg som inte är en brottnings-kamp.
I den ena ringhörnan står Profiten, i den andra Plikten.
Det låter kanske märkligt.
Men så är det.

Nu lägger jag ut en massa bilder från den senaste semestern på cykel. Den kampen vinner profiten/ självhävdelsen, om inte på fall, så i alla fall klart på poäng. Plikten får ett tröstpoäng, då bilderna i bästa fall kan få en nedstämd att rycka upp sig.

Njuter



Det var länge sedan jag ondgjorde mig över något av allt det där som folk brukar ondgöra sig över, så det är hög tid.
Det känns rätt platt, kommer nästan av mig redan innan jag kommit igång. Ni förstår nog, det handlar om mobiler. Inte det uppenbara och otroligt upprörande, att alla småbarnsföräldrar prioriterar sina sms framför de barn som de för stunden förväntas vara med, inte heller att promenerande människor hellre tycks bli överkörda än missar ett mess, eller att inget vackert väder eller ingen vacker utsikt i världen är viktigare än vem som gillat mina .. Nej, det här handlar om det näst mest uppenbara och självklara, nämligen hur otroligt skönt och BEFRIANDE det är när mobilen dör.
Det hände nyligen, och jag njuter, så länge det varar.

tisdag, juni 27, 2017

Ömsesidig hjälp



Så har äntligen Bo Greiders nyöversättning av Peter Kropotkins Mutual Aid kommit ut. Den tidigare översättningen hette Inbördes hjälp, Greider har valt att kalla den Ömsesidig hjälp. Det kändes först lite avigt, men ger en bättre bild av innehållet. Inbördes snävar av, ömsesidig vidgar upp.
Bokens vädjan är snarlik Göran Rosenbergs, i Plikten och profiten. Att vi inte ensidigt ska tro att framgång och mening skapas av konkurrens, när världen faktiskt kryllar av exempel på att vi längtar efter osjälviskt samarbete.
Tillbringar några dagar i Italien, ensam med mina böcker och en cykel. Ensam, men ändå inte. De ljumma kvällarna strosar jag på strandpromenaden med barnen, tonåringarna, hundarna, mammorna och papporna och mor - och farföräldrarna, uppslukad av en gemenskap som känns både overklig och självklar.

I eftermiddag får jag hjälp att spela tennis.




onsdag, juni 21, 2017

Glädje




Dammsugaren suger inte så bra längre. Det skulle kunna bero på att jag aldrig bytt påse (!)
Mycket riktigt. Påsen är full, och har spruckit, inte konstigt att den suger dåligt.
Med telefoner och en hel del annat har man vant sig vid slit och släng, dvs går de sönder (eller blir omoderna) så köper man nytt. Just därför blev jag så glad när det visade sig att Wirströms järn och färg faktiskt hade nya påser till min femtio år gamla Nilfisk.
En slags glädje som går på djupet, och sitter i.

I helgen cyklade vi Vättern runt. Tidigare gånger har jag bara mått dåligt och varit stressad över sluttiden. Nu struntade vi i klockan och mådde bra hela vägen. Det var precis som med dammsugaren, en djup tillfredsställelse som kommer att sitta i länge.
"Jag är sjukt stolt", sa Sofie.


video

måndag, juni 12, 2017

Konsten att vara människa




Jag läste Plikten och Profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg (från 2003) en gång till för att göda min ilska över profitintressen, och bättra på mitt redan dåliga samvete. Men så blev det inte riktigt. Snarare har den övertygat mig om att även egenintresset behövs, utmaningen ligger i att unna sig själv och andra, att hitta balansen.
Faktiskt skäms jag lite mindre.

Plikten och Profiten 1
Plikten och Profiten 2
Plikten och Profiten 3

lördag, juni 10, 2017

Det gamla paret



Stöter ofta på det gamla paret, som alltid håller varandra i handen, senast häromdagen på Katarina kyrkogård. Det känns tryggt.

Röd gubbe



måndag, juni 05, 2017

Illustration



Efter manglingen om Plikten och profiten och den svåra konsten att vara människa kan det vara på sin plats med en bild. Det får bli på pappa. Ensamstående och snart åttio-åtta fyllda tar han sats och bestämmer sig för att pröva ännu en sommar på älskade sommarstället, som varit uthyrt flera år.
Hemtjänsten och grannarna ställer upp (plikten), den nyinköpta permobilen är friheten (profiten).

Plikten, Profiten och Konsten att vara människa. (1)


Vi anser att människan blir människa genom andra människor och att vi är skapta att leva i ett subtilt nätverk av ömsesidigt beroende har den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu sagt om kärnan i ubuntu.
I den lilla skriften om ubuntu läser jag att ett samhälle som formats av föreställningen om det nödvändiga i att leva tillsammans och förändras tillsammans också kan utveckla föreställningen att att människors olikhet är en tillgång och inte en belastning.
Det är i alla händelser vad allt fler människor i allt fler samhällen idag måste föreställa sig, eftersom människors olikhet har blivit regeln och inte undantaget (och undantaget åter bara kan göras till regel genom våld). Ett samhälle som utgår från människors olikhet ställer visserligen konsten att vara människa på större prov än ett samhälle som utgår från människors likhet, men konsten att vara människa måste idag behärskas i en värld där samhällets gränser har vidgats till upplösning och banden av beroende mellan människor har tämjts till bristningsgränsen.
..
Vad kännetecknar en levnadskonstnär ? För det finns ju människor som tycks kunna leva livet bättre än andra, eller åtminstone glädjas mer åt det och var mindre benägna att slås ner av dess motgångar och ha en starkare förmåga att både vara sig själva och vara med andra och ha en djupare utvecklad känsla för vad som är en möjlig frihet och för vad som är ett ofrånkomligt beroende.
Jag har känt och känner sådana människor och jag beundrar dem, eftersom jag vet hur svår konsten att leva väl är och hur ofullkomligt jag själv behärskar den. Jag beundrar dem som går sin egen väg och ändå inte går för sig själva. Jag beundrar dem som alltid tycks göra vad som är viktigt för dem och ändå alltid tycks veta vad som är viktigt för andra. Jag beundrar dem som alltid ser livets möjligheter men ändå aldrig blundar för dess gränser. Jag beundrar dem som har modet att se mörkret utan att förlora kraften att föreställa sig ljuset. Jag beundrar dessa levnadskunniga människor och upphör aldrig att fråga mig hur de bär sig år.
..
Vår civilisation odlar inte längre föreställningen att det är en konst att vara människa. Vår civilisation odlar föreställningen att det oförutsägbara och ofrånkomliga kan begränsas och besegras med vetenskap, teknik och ekonomisk tillväxt och att tragedin är en ännu inte åtgärdad olyckshändelse. Dagligen rapporterar medierna om ännu en åtgärd mot ännu ett problem och ännu ett problem som kräver ännu en åtgärd. Defekta kroppsdelar kan bytas ut, ensamhet och ångest kan medicineras bort, en dålig lott i livet programmeras om eller sorteras bort. Mänsklig olycka och otillräcklighet är följder av ännu ej insatta eller otillräckliga åtgärder. Vi lever i en civilisation som  med hjälp av allt fler experter för att lösa allt fler problem och allt fler produkter för att tillgodose allt fler behov odlar föreställningen att tragedin kan elimineras ur människans liv och att det därför inte längre är någon konst att vara människa.
..
Två artspecikfika egenheter gör människans liv till en konst. Den ena är att människan alltid lever i en föreställning om sig själv och världen och kan föreställa sig olika sätt att leva och därför alltid lever i ett spänningsfält mellan sina föreställningar om världen och sina erfarenheter av den. Mellan föreställningar om frihet och och erfarenheter av beroende. Mellan föreställningar om lycka och erfarenheter av lidande. Människan kan föreställa sig själv som både fri och trygg, ensam och samhörig, stark och svag, generös och sparsam, lojal och rättvis, självbevarande och och självuppoffrande, men hon kan inte utan konstfärdighet omsätta sinsemellan oförenliga föreställningar i praktisk handling.
Den andra egenheten, som hör samman med den första, är att människan som det friaste och mest beroende av alla djur måste kunna handla utifrån skilda och motstridiga motiv. Hon måste kunna handla för att förverkliga en möjlig frihet och hon måste kunna handla för att organisera ett ofrånkomligt beroende. Hon måste kunna drivas av både profit och plikt.
Konsten att under skiftande omständigheter och i skiftande situationer och med skiftande föreställningar om världen veta vilka handlingar som bör drivas av vad.
..
Vådan av att fel folk gör fel saker av fel skäl.
Ineffektiviteten och korruptionen växer sig starkare på områden där staten äger affärsintressen eller där affärsintressen äger staten. Som exempel nämner  samhällskritikern och urbanforskaren Jane Jacobs ( Morallära för 2000-talet) tunnelbanepoliserna som i mitten av åttiotalet försågs med eget affärsintresse i verksamheten för att på så sätt öka produktiviteten. Följden blev en kraftig ökning av gripande av oskyldiga människor.
..
En kommersiell trolöshetsmoral i staten och en statlig lojalitetsmoral på marknaden är moraliska hybrider, och moraliska hybrider, skriver Jacobs, är moraliska monster.
..
Ett moraliskt monster skulle också det samhälle bli som låter staten göra en vinstdrivande affär av skolan, sjukvården, och omsorgen och rättvisan, det vill säga ett samhälle som låter profitens drivkraft ta över verksamheter som längden måste drivas av plikt.
..
Profitmoral:
Köpslå (på en marknad)
Konkurrera (för bästa produkt eller idé)
Var otålig och illojal och trolös (mot en dålig produkt eller ohållbar idé)
Förnya (förändra, utveckla, berika det liv som du kan överblicka)
Var sparsam och effektiv (för att förnya och förbättra)
Var självcentrerad (för att göra världen till din)
Var optimistiska (om den möjliga friheten)
Rasera social hierarkier (det är resultatet som räknas)
Sky våld eller hot om våld (för att genomdriva affärer)

Pliktmoral:

Köpslå (inte om rättvisan)
Reglera (för principfasta beslut och förutsägbara handlingar)
Var tålmodig, och lojal och trofast (mot människor som är beroende av dig)
Bevara (värdera det som gör samhället möjligt och därmed det liv som du inte kan överblicka)
Var generös och empatisk (för att vårda, fostra och bevara)
Var självuppoffrande (för att världen inte bara är din)
Var fatalistisk (om det ofrånkomliga beroendet)
Respektera sociala hierarkier (det är auktoriteten och legitimiteten som räknas)
Acceptera våld eller hot om våld (för att värna samhällets existens)
..
Jag har vid föredrag om den här sammanställningen frågat deltagarna (en blandning av företagare och tjänstemän) vilken moral de anser är dominerande i samhället. De flesta har svarat profitmoralen. Jag har också frågat dem med vilken moral de själva känner sig mest besläktade med, och förvånansvärt många har svarat pliktmoralen. De har ibland själva verkat förvånade över det svaret, ja nästan en smula skamsna. Kanske därför att de blivit varse paradoxen eller opportunismen i svaret. Kanske också därför att insikten faktiskt förvånade dem. Insikten att vi drivs att göra olika saker av olika skäl och att skälen för att göra det ena inte alltid är förenliga med skälen för att göra det andra. Liksom den begynnande misstanken att vi gör allt fler saker av fel skäl.
..
Vi  européer är numera inte vana vid att se Amerika framhålls som ett föredöme i avvägningen mellan individens intressen och samhällets, men vi har å andra sidan aldrig förstått och än mindre kunnat kopiera de lättknutna men ändå hållfasta sociala band som utvecklades i samspelet mellan individens ensamhet och samhällets flyktighet i en miljö av ständig kreativ förstörelse.
Det är sant att USA inte har en offentligt finansierat sjukvård för alla och att över fyrtio miljoner amerikaner inte har en sjukförsäkring och att den som har mycket pengar kan köpa sig en bättre sjukvård än den som som inga pengar har, men det är också sant, om än i snabbt minskande grad, att de allra flesta amerikanska sjukhus och vårdinrättningar inte drivs av profit, ja, inte är tillåtna att drivas av profit. Till för ungefär tjugo år sedan bestod det amerikanska sjukvårdssystemet till övervägande delen av formellt icke vinstdrivande institutioner som drev utifrån föreställningen att sjukvård är en mänsklig verksamhet grundad på högre motiv än jakten på dollar.
..
Med övergången från icke profitdrivna sjukvårdsföretag till profitdrivna har återigen två motstridiga moralasyndrom ställts emot varandra. vilket medfört att ingen längre kan lita på att alla drivs av samma motiv, än mindre att högre sådana. Försäkringsbolagen litar inte på sjukvårdsföretagen, patienterna litar inte på läkarna och läkarna litar inte på patienterna. Vem som skall få vad slags vård av vem och i vilken omfattning bestäms i profitdrivna förhandlingar mellan aktörer på en trolös marknad och inte i förtroendebaserade samtal mellan parter i en förpliktande relation, vilket har lett till att fel vård givits till fel personer av fel motiv. Som när det visade sig att amerikanska läkare systematiskt valde att göra kranskärlsoperationer på personer som behövde dem minst istället för personer som behövde dem mest.
Till synes svarade de profitdrivna sjukhusen och deras läkare bara på marknadens krav, och det var med all säkerhet "konsumenternas" påtryckningar som fick ett antal amerikanska delstater att införa obligatorisk rapportering av av sjukvårdens produktionsresultat. Men resultatet av sjukvårdens resultat är skillnaden mellan ett hälsotillstånd och ett annat, och människor med olönsamma ingångshälsotillstånd kan rimligen inte, likt undermåliga råvaror, kasseras ur produktionen för att förbättra resultatet.
När en förtroendebaserad relation omvandlas till ett marknadsbaserat kontrakt måste förtroende ersättas med kontroll. En påtaglig följd av profitrevolutionen i amerikansk hälsovård har blivit ett snabbt expanderade kontrollsystem. En amerikansk studie av profitrevolutionens konsekvenser summerar:
Ju mer sjukvårdsystemet domineras av producenter som är starkt profitdrivna desto större blir läckaget av pengar till fel ändamål och desto högre blir kostnaderna för att förhindra detta missbruk för dem som måste betala. Producenterna söker efter varje fördel, varje kryphål, varje svaghet i kontrollsystemen, medan de som betalar och reglerar söker finna ständigt nya sätt att minska kostnaderna och sätta stopp för producenternas alltmer kreativa former av trolöshet.
..
Alla skulle vi naturligtvis föredra förtroende framför kontroll i en verksamhet som så uppenbart vilar på att den som är sjuk och svag måste kunna lita på att den som är stark och frisk inte utnyttjar och missbrukar sitt övertag, men profitrevolutionen undergräver till synes oåterkalleligen förutsättningarna för en förtroendebaserad sjukvård. Som individuella konsumenter av sjukvårdsprodukter förväntas vi vara trolösa, kritiska, nyttoinriktade, kostnadsmedvetna och marknadsorienterade, vilket är raka motsatsen till vad vi förväntar oss av dem som skall vårda oss när vi blir sjuka eller svaga. Av dem som ska vårda oss när vi blir sjuka och svaga förväntar vi oss professionell hängivenhet för vår sak, ovillkorlig lojalitet mot vår person och en självuppoffrande insats av tid och resurser.
Det kan inte vara något fel i sig att var trolös, kritisk och kostnadsmedveten, lika lite som det kan vara något fel i sig att vara hängiven, lojal och självuppoffrande. Det finns situationer och verksamheter där det är rätt att vara trolös och kritisk och kostnadsmedveten, och situationer och verksamheter där det är fel vara det. Felet består i att vara det ena när man vara det andra. Problemet eller dilemmat eller den genuint mänskliga utmaningen består i att från tid till annan, från samhälle till samhälle veta vilka situationer och verksamheter man måste vara vad.
I den tid vi nu befinner oss i, som är en tid då profitens drivkraft med en global räckvidd spränger sociala gränser och erövrar pliktens domäner, måste vi inte bara veta vad vi kan göra av profit och vad vi fortsatt måste göra av plikt utan också formulera en berättelse som kan göra gränsen mellan drivkrafterna levande, meningsfull och bindande.
..
Vår tid har producerat den första människan i historien som är omedveten om samhället, hävdar en franska samhällsforskaren Marcel Gauchet. " Hon är inte omedveten i den ytliga bemärkelsen att hon inte lägger märke till det. Hon är omedveten om samhället i bemärkelsen att hon inte längre är medveten om de sociala villkoren för sin egen existens, och om sitt eget inbäddande i ett större kollektiv, och om vad detta i tusentals år har medfört i form av förpliktelser och skyldigheter. Hon är därmed en människa som inte längre kan skilja det offentliga från det privata och som därför vet vad som menas med plikter eller skyldigheter, eftersom sådana förutsätter att människan är medveten om konflikten mellan det privata och det offentliga, mellan vad hon kan göra själv och vad hon måste göra för andra.
Det är en människa som därför inte heller kan känna skuld eller skam. Skam eller skuld förutsätter att att kan se oss själva med andras ögon och att det betyder något för oss hur andras ögon ser på oss, vilket det bara kan göra om vi är medvetna om att vi lever i samhället. När den offentliga sfären försvagas därför att det privata blir blir offentligt och det offentliga privat, och gränsen mellan dem suddas ut, och det blir mera oklart vad som driver människor att göra vad, sprider sig korruptionen i samhället, säger Gauchet.
Jag känner igen Gauchets nya människa. Hon sprider sig sakta i oss alla. En människa som inte längre ser ett samband mellan vem hon är som individ och vem hon är i samhället, mellan sin individualitet och sin kollektiva tillhörighet, mellan sina frihet och sitt beroende. Det är en människa som inte uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser utan i frigörelse från personliga förpliktelser. Det är en människa, skriver Gauchet, för vilken "kravet på autenticitet är oförenligt med kravet på bindningar till ett kollektiv".
..
Klanen, gänget, den etniska enklaven och den religiösa sekten är exempel på samhällen där beroendet är mycket synligt och starkt förpliktigande och som just därför utgör en till synes  otidsenlig lockelse på en individ som förvisso står friare från andra människor än någonsin, men som också står ensammare med sig själv än någonsin, och därför kan få svårare än någonsin att uppöva och utöva konsten att vara både individ och samhällsvarelse, både fri och beroende, vilket är konsten att vara människa.
..
Med moderniseringen lyckades vi vidga varma kretsar av snäva lojaliteter och kollektiva beroenden till allt vidare kretsar av rättvisa och individuell frihet. Med avmoderniseringen krymper de vida kretsarna igen. Med avmoderniseringen får vi enklavens rättvisa, sektens rättvisa, främlingsrädslans rättvisa, subkulturens, ungdomsgängens, MC-klubbarnas och de inhängnade privatsamhällenas rättvisa. I det sociala tomrummet mellan Hells Angels och turbokapitalismens "kallblodiga, opersonliga och strikt kontraktsbaserade relationer " bryts de band som gör ett modernt samhälle möjligt.
Hur kan tomrummet fyllas när individen blivit så ensam och samhället så osynligt ?, är den fråga Alain Touraine ställer.
Hur kan vi rekonstruera och bättre synliggöra de tunna band av finstilta beroenden som gör den moderna friheten möjlig ?, skulle jag vilja lägga till.
..
Jag förstår och delar Touraines utgångspunkt, det sociala tomrum som uppstått mellan historiens mest undflyende samhälle och historiens mest ensamma individer, men jag förstår inte hans idéer om hur det ska fyllas. Jag förstår inte hur människan kan bli en individ, än mindre en lycklig individ, utan institutioner som som länkar samman hennes möjliga frihet, hennes behov av långsiktiga band över flera generationer med hennes behov av att här och nu göra världen till sin.
Jag tror till skillnad från Touraine att frågan om institutionerna både kan och måste ställas om och om igen, därför att jag tror att vi som människor kräver ett socialt rum där länken mellan vårt beroende och vår frihet kan göras tydlig, mellan den värld som formar oss och den värld som vi formar åt oss själva, mellan vår ofrånkomliga tillvaro som objekt för krafter vi inte behärskar och vår möjliga tillvaro som subjekt i våra egna liv, mellan våra behov av samhällsvarelser och våra behov som individer. Mellan pliktens och profitens värld.

Göran Rosenberg, 2003


Plikten, Profiten och Konsten att vara människa(2)


Vår mänskliga lott är att ha materiella, sociala, kulturella och andliga behov som härrör från medvetenheten om att det mänskliga livet varken börjar eller slutar med oss själva. Vår lott är att vara kedjade vid det som kommer före oss och vid det som kommer efter oss. Vår lott är att komma någonstans ifrån, höra någonstans till och föra någonting vidare.
..
Man kan ställa frågan: Varför gör vi saker fastän vi inte har någon personlig nytta av dem, ja saker som till och med kan vålla oss smärta och lidande ? För så är det. Vi gör ständigt saker som inte kan förklaras med att vi har personlig nytta av dem. Det finns de som menar att sådant som ser oegennyttigt ut bara gömmer en mera subtil kalkyl över vad som är personlig nytta, men min erfarenhet är att de flesta allt som oftast gör saker som inga kalkyler i världen kan räkna hem åt oss personligen. De kan möjligen beräknas vara till nytta för någonting annat och större än oss själva, men därmed har vi lämnat den personliga egennyttans kalkyler.
..
Tanken på att dö utan att lämna minsta spår i andra människor är i längden omöjligt för oss att leva med, eftersom vi innerst inne vet att det bara är genom andra människor som vårt individuella liv får sitt värde och sin mening.
..
Det finns uppenbarligen en gräns för hur långt vi kan avindividualisera det slags omsorg vars huvudsakliga värde är medmänsklighet utan att vi börjar känna oss illa till mods.
..
När vi tillåter att professionell expertkunskap regelmässigt åberopas för att rättfärdiga bedömningar och beslut som i sista hand bara kan vägledas av en kunskap som är personlig och känslomässig till sin natur, omyndigförklarar vi så småningom hela den sfär av personlig och känslomässig kunskap som ibland är den enda vägledning som står oss till buds.
..
Vi har naturligtvis lättare för att göra saker för egen vinning skull, eller för att främja vår individuella konkurrenskraft och överlevnadsförmåga om man så vill, eller åtminstone för att göra saker och ting vilkas konsekvenser för oss själva eller våra närmaste vi kan överblicka och förstå, eftersom det kräver mindre av oss och ligger närmare våra biologiska impulser och känslomässiga behov. Jag tänker i i fortsättningen av boken kalla den kraft som då driver oss för profit.
Jag vet att ordet profit i många sammanhang   och kretsar har en negativ klang. Men det har numera också ordet plikt. Plikter behövde människor förr, underförstås det, inte nu längre.
Jag ser inget negativt i ordet profit och ser inget otidsenligt i ordet plikt. De representerar bara två skilda aspekter av drivkrafter i den mänskliga tillvaron, båda nödvändiga och ofrånkomliga.
..
Pliktens främsta drivkraft (enigt Cicero) är hedern eller det hedervärda. Att fullgöra en plikt är att göra det som hedervärt oavsett vad andra människor råkar tänka eller tycka, eftersom det som är hedervärt har ett värde i sig.
..
Utan plikt ingen profit.
..
En människa som lever utan band till andra människor och därmed utan förpliktelser mot någon eller något dör mycket ensam.
..
Kants skotske föregångare David Hume trodde i stort sett motsatsen, nämligen att det är specifika känslor som driver specifika människor till specifik handlingar. Förnuftet är känslans slav och inte tvärtom.
..
I praktiken segrade de som överdrev Kant över de som överdrev Hume. Föreställningen att människan var fri att att förändra allt segrade över föreställningen att människan var beroende av saker och ting som inte så lätt lät sig förändras. Individens  frigörelse från nedärvda band och förpliktelser blev en starkare drivkraft i samhällsutvecklingen än individens skyldighet att respektera dem. Tillämpningen av universella principer blev viktigare än hänsynen till specifika traditioner och levnadssätt. Allmängiltiga fri-och rättigheter lösgjorde sig från sina specifika beroenden och plikter.
En rättighet är naturligtvis inte mer värd än skyldigheten den bygger på. En rättighet som ingen är skyldig att respektera är ingenting värd. Det är därför som vår civilisation är baserad på tio skyldigheter och inte tio rättigheter. Ändå ser vi alltmer långtgående rättigheter tillskrivas individen av allt mer avlägsna institutioner som inte har någon formell skyldighet eller praktisk möjlighet att respektera dem. Att detta görs i namn av upplysta principers kamp mot oupplysta traditioner hindrar inte att de som gör detta riskerar att försvaga de specifika band och förpliktelser mellan specifika människor som är den känslomässiga förutsättningen för att en skyldighet - och därmed en rättighet - ska respekteras.
..
Enligt min mening hade David Hume mer rätt om pliktens grundvalar än Immanuel Kant. Hume förnekade inte förnuftets betydelse för att urskilja, formulera, särskilja och värdera våra plikter, men han var orubbligt övertygad om pliktens känslomässiga grundvalar. Med förnuftet kunde vi någotsånär föreställa oss vårt långtgående och varaktiga beroende av andra människor och därmed vårt objektiva intresse av långtgående och varaktiga förpliktelser gentemot varandra, men bara med känslans hjälp, genom utvecklingen av känslomässiga förbindelser med andra människor kunde vi förmås ta steget från det näraliggande och kortsynta och samhällshämmande till det avlägsna och långsiktiga och samhällsfrämjande. " Om inte människor av sig själva förmår välja det långsiktiga före det kortsiktiga kommer de aldrig att kunna tvingas att göra det och därmed, hur förnuftigt det än vore, gå emot sina naturliga principer och böjelser" I en berömd parabel illustrera Hume den känslomässiga sympatins och tillitens betydelse för att steget från det kortsiktiga till det kortsiktiga till det långsiktiga ska kunna ske:
"Din säd är mogen idag, min säd blir mogen i morgon. Det gagnar oss båda att jag arbetar vid din sida idag och du vid min sida i morgon. Jag känner ingen sympati för dig och jag vet att du inte känner någon för mig. Jag tänker därför inte anstränga mig för din skull, och skulle jag göra det i förväntan om att bli gengäldad skulle jag bara bli besviken och förgäves göra mig beroende av din tacksamhet. Därför lämnar jag dig att arbeta ensam och du lämnar mig at göra likaledes. Årstiden växlar och vi förlorar båda vår skörd eftersom vi inte litar på varandra."
..
Den kritiska frågan då som nu är tillit mellan specifika människor. Saknas tilliten i det lilla slår den sociala fällan igen i det stora. Tillit mellan få bygger inte automatiskt långsiktiga förpliktelser mellan många, men man kan inte lita i allmänhet om man inte anser sig kunna lita på någon i synnerhet.
..
Plikten uttrycker onekligen människors beroende av varandra men det knyter också människor samman och skapar sammanhang . "Plikter, inte rättigheter, är nyckelns till ett meningsfullt liv och är oskiljaktiga från det" skriver Joseph Ras. "
..
Det viktigaste kännetecknet för en verksamhet som drivs av plikt är därmed att den överskrider vår individuella livshorisont. Det är en verksamhet som motiveras av vårt beroende av andra människor, inte bara här och nu utan över flera generationer, och därför inte kan räknas hem över en livstid.
..
Vård kan förvisso bota och glädja och trösta och öka lyckan här och nu hos både vårdare och vårdade, men vårdens kanske viktigaste funktion i ett samhälle är att uppöva och vidmakthålla förmågan hos de friska starka att förställa sig sin egen svaghet och sitt beroende och därmed samhällets behov av förpliktelser som sträcker sig bortom de friskas och starkas livshorisont.
..
En människa som behöver vår hjälp stärker vår förmåga att hjälpa. Ur den existensiella svaghetens gemenskap föds sympatin och empatin. Vår relation till "den andre" förvandlas från kalkyl till ansvar, från ett villkorat utbyte till ett villkorslöst givande, från ett tillfällig transaktion här och nu till en gränslös förbindelse över tid och rum.
Plikten att vårda kommer ur vårt långsiktiga behov av att känslomässigt etablera vårt beroende av varandra, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna organisera våra gemensamma sårbarhet och svaghet. Vårdande relationer mellan människor har därmed ett värde i sig, oavsett de omedelbara effekterna för den som vårdar eller blir vårdad.
..
Det mest av det vi kallar vård och det vi människor förväntar oss av det som vi kallar vård går inte att definiera i termer av vårdprodukter och kommer aldrig att att kunna inlemmas i aldrig så finkalibrerade diagnos-relaterade grupper, eftersom människans svaghet tar sig oberäkneliga uttryck, av vilka de flesta fordrar lika stora stora doser medmänsklig omsorg och inlevelse som medicinsk vård och behandling.
..
Att varje dag göra det som vi alla vet måste göras, och göra det med den självklarhet som bara plikten kan ge, är all omsorgs okalkylerbara kärna och drivkraft, vackert fångad i en dikt av Werner Aspenström :

Häromdagen såg jag en ung vårdare
ta sig an en gammal kvinnas hemlängtan
Arm i arm travade de genom korridoren,
förbi de hjälplösa oljefärgstavlorna,
tills väggar och tak besegrats.
Inte skedde det genom psalmsång
eller boklärd terapi.
Jag begriper inte hur de bär sig åt,
de självklara.
..
När det vi gör för oss själva också gör någonting för någon annan stärks vår känsla av att vi betyder något här i världen, ja kanske till och med bidrar till ännu ett av de "sorglöshetens ofattbart många ögonblick" som Hans Magnus Enzensbeger med genial enkelhet påminner oss om är vad gör det mänskliga livet rikt.
..
Alla de aktiviteter och verksamheter som har till syfte att berika våra egna liv här och nu, får oss att växa som individer, hjälpa oss att ta världen i besittning för egen del, motiveras av något som jag har valt att kalla profit.
Profiten är lika nödvändig drivkraft hos människan som plikten.
..
En obändig kraft driver människan att införliva världen med sig själv. En annan kraft, mer eller mindre obändig, driver henne att ibland låta bli.
Gränsdragningen mellan profitens drivkrafter och pliktens har bekymrat människan i alla tider eftersom det är längs den gränsen som alla mänskliga samhällen har måst byggas; gränsen mellan självberikande och rättvisa, mellan frihet och beroende, mellan kaos och ordning.
Den bibliska principen är att människan inte får göra vinst på en annan människas olycka. Den enes profit får inte bli den andres armod.
..
Individens förmåga att berika sig har visserligen drastiskt ökat med nya kunskaper och teknologier, men individens beroende av det alltmer komplicerade samhälle som dessa kunskaper och teknologier förutsätter har ökat i ungefär samma takt. Den individuella frihetens potential har stegrats men så har också den individuella frihetens sociala pris (beroende av allt mer och allt fler). Äktenskapet mellan frihet och beroende har inte blivit mindre bindande (än mindre upplösts) bara för att samhället blivit mer avancerat och komplicerat, det är bara våra föreställningar om styrkeförhållandet mellan parterna som skiftat. Föreställningar om att friheten går före beroendet (och individen före samhället) tenderar  att växa sig stark i tider då samhällsordningen förlorar sin trovärdighet och banden mellan individen och samhälle försvagas.
..
Vad Simmel beskriver och Schumpeter befarar är en kapitalism som inte förmår behärska sina egna drivkrafter. " Vi är på väg mot ett samhälle som är till för ekonomin istället för att ekonomin är till för samhället" formulerar den amerikanske samhällsforskaren och debattören Edward Luttwak samma farhåga  i en bitsk uppgörelse med med vad han kallar turbo-kapitalismen. " När allt kapital kan placeras där det ger högst avkastning, blir det inget kvar för institutioner som envisas med att bedriva icke lönsamma verksamheter baserade på moraliska förpliktelser, professionell etik, höga ideal eller gammal sedvänja.
Aldrig tidigare har kapitalismen varit så fri att att följa den maximala avkastningens princip. Aldrig tidigare, skulle jag vilja tillägga, har profiten så kunnat lösgöra sig från plikten.
Vår tids dilemma, skriver Luttwak, är att om vi inte lyckas bromsa turbo-kapitalismen, så kommer våra samhällen att upplösas, men om vi lyckas så kommer våra samhällen förlora i global konkurrenskraft och framtidsutsikterna för unga människor på väg in i arbetslivet att försämras.
Så formulerat verkar dilemmat olösligt, men så kommer dilemmat inte att formuleras i morgon eftersom ett samhälle satt i turbo-driven kreativ förstörelse inte låter sina vägskäl stå kvar över natten. Vad som kommer att stå kvar, vid vägskäl efter vägskäl, är individer i behov av ett samhälle. En mänsklig drivkraft har sprängt sina kollektiva förtöjningar, en annan har förlorat sitt individuella fotfäste. Den ena måste kunna surras till den andra om ett samhälle ska vara möjligt.
Det är vad som kvarstår.

Göran Rosenberg, 2003


onsdag, maj 31, 2017

Plikten, Profiten och Konsten att vara människa (3)


Jag står vid kärnan till den här boken som inte var tänkt som en bok utan som en pamflett. En pamflett mot den snabbt spridda och alltför okritiskt anammade idén att verksamheter som hittills hade drivits av plikt istället kunde drivas med profit. Mot idén att med profiten som drivkraft skulle sjukvården bli effektivare, äldreomsorgen mänskligare och skolan vitalare. Mot idén att med profiten  som drivkraft skulle vi kunna upprätthålla fler förpliktelser mot fler människor för mindre pengar.
Ingen talade naturligtvis i termer av profit och plikt. Man talade i termer av av konkurrens och effektivitet, mångfald och valfrihet, kundstyrning och lönsamhet. Ingen ifrågasatte heller att de nya profitdrivna verksamheternas fortsatt skulle finansieras av plikt, det vill säga med skatter. De profitdrivna aktörer som en efter en klev in på den offentliga banan var all måna om att framhålla att de inte gjorde detta föra att tjäna pengar utan för att göra en god sak bättre. Många av dem hade lämnat sina jobb i offentliga pliktverksamheter eller tagit chansen att "knoppa av sig" därför att de ansåg att de kunde göra samma jobb bättre och med större personlig tillfredställelse som privata företagare. De ville alla berika sina liv naturligtvis, men inte med mer pengar i första hand, utan med förmågan (förmögenheten, friheten) att förverkliga egna idéer och ambitioner.
Inte heller jag ifrågasatte att det fanns offentliga verksamheter som måste omprövas och förändras, ja, kanske till och med läggas ner eller övergå i privat regi. Det var för mig uppenbart att de förutsättningar som hade gjort det svenska folkhemmets växande åtagande gentemot medborgarna politiskt och ekonomiskt möjliga var på väg att radikalt förändras. Det var för mig också uppenbart att Sverige hade gått mycket långt, kanske för långt, i förstatligandet eller kommunaliseringen av ömsesidiga förpliktelser mellan människor. Vi hade i de bästa avsikter frigjort individen från beroendet av andra människor men istället gjort henne alltmer beroende av staten. Va skulle hända med ett sådant samhälle om och när staten svek, undrade jag.
De radikala trosvissheten med vilken profitdrivna modeller för statens och kommunens åtaganden snabbt slog igenom i Sverige i början av 1990-talet antydde ett svar. I ett samhälle där mellanmänskliga förpliktelser i så hög grad hade omvandlats till statliga varor och tjänster skulle steget från offentlig till privat produktion inte uppfattas som särskilt stort. När gapande budgetunderskott och galloperande statsskuld höll på att ruinera Sverige de här åren, reducerades ett politiskt problem (hur ska gemensamma förpliktelser upprätthållas) tills ett effektivitetsproblem (hur skall offentliga varor och tjänster produceras bättre och billigare). Vi övertygade oss själva om att vi skulle kunna lösa det politiska problemet genom att låta profitdrivna aktörer producera samma varor och tjänster som stat och kommun tidigare hade producerat. Vi fick i rask takt profitdrivna akutsjukhus, vårdcentraler, skolor, förskolor och äldreboenden, och det föreslogs att vi också borde få profitdrivna socialbyråer och fängelser.
Jag ifrågasatte inte att kostandseffektivitet i verksamheterna skulle kunna ökas på det sättet. Profitdrivna aktörer är ju definitionsmässigt beroende av sin förmåga att vara mer kostnadseffektiva än sina konkurrenter. Det var helt förutsättningsbart att de nya aktörerna, åtminstone till en början, skulle klara av att producera mer saker för mindre pengar och därmed skapa intrycket att välfärdssystemens minskade förmåga att leverera vad det lovade var ett kostnadseffektivitetsproblem.
Dt var det jag ville ifrågasätta. Jag ville ifrågasätta att det var ett kostandseffektivitetsproblem. Jag ansåg att det i första hand var ett pliktförsvagningsproblem. Flera av de offentliga verksamheter som var tänkta att effektiviseras av profitdrivna aktörer var verksamheter vars effektivitet enligt min mening huvudsakligen inte gick att mäta i pengar, ja där effektiviteten mätt i pengar riskerade att bli ett mått på ineffektiviteten i den förpliktelse som verksamheten var ett uttryck för, ja, där slöseri kunde höja effektiviteten i förpliktelsen och sparsamhet sänka den. Vad menas med ökad effektivitet i omsorgen om gamla och svaga ? Vad menades med ökad effektivitet i fostran av barn ? Vad menades med ökad effektivitet i vården av svårt sjuka ? Alltsammans var ju verksamheter vilkas effektivitet i minst lika stor utsträckning borde mätas i förmågan att fostra långsiktiga förpliktelser mellan människor som i förmågan att leverera rätt produkter till rätt pris. Ett samhälle som bara förstod att sätta värde på produkter och inte förpliktelser skulle få allt svårare att motivera sina förpliktelser.
Vad jag tänkt ifrågasätta i den pamflett som istället blev den här boken var den sorglösa sammanblandningen av pliktens drivkrafter med profitens, den aningslösa introduktionen av profitens som drivkraft i verksamheter som hade sina rötter i plikt, och den tanklösa användningen av profitens språk för att kvantfiera och kostnadseffektivisera pliktbaserade relationer och åtaganden. Jag hade tänkt angripa den syn på individ och samhälle som hade gjort det fullt normalt att definiera elever som resultatenheter, skolor och sjukhus produktionsställen, och svaga och hjälplös som kunder och klienter. Jag hade tänkt gå till rätta med kommunalpolitiker som i kostnadseffektivitetns namn bjöd ut omsorgen om våra gamla och svaga till lägstbjudande och med de de omsorsproducenter som lade de lägsta buden. Jag hade tänkta argumentera för att företag som tilläts driva offentligfinansierade sjukhus, skolor och vårdhem inte fick drivas av börskursen på sina aktier. Börsnoterade Capio AB, som bland annat ägde och drev ett offentligfinsierat akutsjukhus i Stockholm, informerade på sin hemsida inte bara om börskursen på sina aktier dag för dag utan timme för timme. Jag hade tänkt understryka att vi måste hålla i minnet varför vi gjorde vad; varför vi fostrade våra barn, vårdade våra sjuka och sörjde för våra gamla. Jag hade tänkt visa att vi i grunden allt detta och mycket mer därtill av plikt och att vi bedrog oss själva om vi försökte ersätta pliktbundna åtaganden med profitdrivna produkter.
Jag bläddrar igenom mapparna med tidningsklipp och anteckningar ur vilka jag hade tänkt hämta pamflettens exempel och detaljer. Det mesta jag samlat in på nära håll eftersom min hemstad Stockholm efter valet 1998 hade inlett Sveriges mest radikala privatisering av kommunala verksamheter. Systemskifte kallades det. När den politiska majoriteten bakom systemskiftet röstades bort fyra år senare hade kommunala verksamheter motsvarande en fjärddel av budgeten lagts i händerna på privata aktörer och kommunal egendom för ett värde av trettio miljarder sålts till privat ägare. I mapparna fanns klipp om den allt snabbare "konkurrensutsättningen" av äldreomsorgen, varvade med klipp med personalavknoppade vård och skolentrepenörer med effektivitet i blick, varvade med klipp om växande vård och skolkoncerner med börsintroduktion och utalndsetablering i i försäljningsprospekten. Här fanns uttalanden från systemskriftets politiker om behovet av att flytta makten från poltiken till individen, varvade med klipp om samma politikers brutala nedskärning av eller oansvariga utplåning till de medel de medel med vilka individens makt - via offentliga "pengar" och "checkar" - skulle finansieras. Här fanns exempel på vad privata omsorgsföretag hade lovat att göra för sina kunder, varvade med exempel på vad de så småningom hade gjort eller inte gjort.
Jag lägger igen mapparna och förstår bättre varför det inte blev någon pamflett. En pamflett riktar sig mot någon, anklaga någon, utpeka konkreta orsaker till konkreta missförhållanden och någotsånär konkret tala om hur det bör åtgärdas. Vad jag så småningom upptäckte var att det inte fanns någon eller något att utpeka eller anklaga. Var vi inte alla villiga deltagare i frigörelsen av oss själva från långsiktiga beroenden och förpliktelser ? Var vi inte alla villiga konsumenter av allt fler varor och tjänster som lovade att ersätta tvång med valfrihet och förpliktelser med rättigheter ? Var vi inte alla villiga medspelare i jakten på de indexdrivna börsprofiter med vilka vi skulle köpa oss frihet och makt eller åtminstone ett tryggare ålderdom ? Var vi inte alla den marknad som gynnade kortsiktigheten före långsiktigheten, kvartalsrapporten före årsredovisningen, produkten före poltiken ?
Var vi helt enkelt alla fångar i samma kollektiva dilemma ?

Göran Rosenberg, 2003

Illusioner





Tog kort genom fönstret till Galleri Steinsland Berliner, som ligger i hörnan Bondegatan - Klippgatan. Blir inte klok på hur det speglar sig.

symboliskt för hur det känns just nu,
när verkligt och overkligt flyter ihop,
när man inte vet vem man litar på
trots tappra försök

fredag, maj 26, 2017

Det finns gränser




Engagemanget för en annan värld går i vågor. Finns där hela tiden, men det mesta och de flesta gör sitt bästa för att jag ska komma av mig.
Blev påmind idag. Av en ledare signerad Lennart Fernström, och en film om Romklubbens evigt aktuella rapport från 1972, The limits to growth. (2014). Mest berörd av huvudförfattaren Donella Meadows (d 2001) intuitiva och självklara sätt att uttrycka sig.

Den enorma saknaden av ett grönt parti
Limits to growth

tisdag, maj 23, 2017

Naiv




En vacker kväll, cyklade en tur på Söder, köpte nya läsglasögon på det kvällsöppna apoteket, som en dimma låg nyheten om terrordådet i Manchester. Roland Paulsen skriver om mordet på Kevin och misstänkliggörande förhörsmetoder. 

Vår tid är inte naivitetens. Vår tid är cynismens. 
Och lång är vägen till tilliten och den idag närmast förbjudna tanken att de flesta människor vill väl.


måndag, maj 15, 2017

Burundi Inifrån





Läser sällan färdigt fördjupande texter i dagspressen om människor i nöd. Ibland är det lättja, men lika ofta för att texten inte tar tag.
I lördags släppte Anna Roxvall och Johan Persson en reportagebok om Burundi. Spännande, gripande, och väldigt sorglig. Om våldets, rädslans och tystnadens seger. Glad att jag läst den.

Myteri förlag

lördag, maj 13, 2017

KOK




har varit ståndaktig och uthållig
men är inte nöjd
märkligt

grubblerierna går i cirklar
sällan nya tankar
tråkigt

envisas med att ändå tro
det kommer en dag
till slut
...



ni som värjer er
gör ett försök
lyssna på

Karl Ove Knausgård




torsdag, maj 11, 2017

Nytta


Ekonomism tror jag det heter, när biologiska varelser betraktas som ekonomiska. Tänkte på det när jag lyssnade på Vetenskapens Värld idag, om älgar och skogsvård. Det handlade inte så mycket om levande djur och växter, utan om oönskade företeelser inom djur - och skogsproduktionen. Fick lära mig att älgen som föda föredrar tall framför gran, att en tall där delar av växten blivit tuggad som ung kan se normal ut som vuxen men ändå ha skador i fibrerna som sänker kvalitén (och priset) på den slutgiltiga virkesprodukten, och att älgar som livnär sig i marker där det är ont om tall har lägre vikt än de som har god tillgång , vilket menligt påverkar utbytet vid slakt.

Förr-förra hösten cyklade Sofie och jag på små grusvägar ner till Västervik. Vi höll ögonen på det som rörde sig i skogen, i förhoppning om att få uppleva den där mäktiga känslan av en älg som gungar fram mellan träden. Vi fick ge oss till tåls i tre dagar, till slut dök hon upp, på Magnus och Annas ö, utanför Västervik.

Det börjar bli lite tjatigt, men jag passar inte riktigt in. När sammanhang styckas upp, när det vackra  mäts i nytta.

tisdag, maj 09, 2017

Drivkrafter


Ulla Andersson (V) skriver om drivkrafter i dagens SvD, med anledning av välfärdsutredningens slutbetänkande om vinster i välfärden.
Den som förordar ekonomisk vinst som drivkraft menar att andra drivkrafter inte räcker för att skapa en bra vård. Det tror inte jag, och inte Ulla Andersson. Tvärtom skapar ekonomiskt vinstintresse fokus på fel saker, det kräver en gigantisk kontrollapparat, och det förtar arbetsglädjen.
För en gångs skull talar jag av egen erfarenhet.
SvD

måndag, maj 08, 2017

Livet på Skutholmen




Har många gånger tänkt att jag vill se filmen om den ensamma bonden på norska västlandet en gång till. Igår lyckades det mig äntligen att komma på vad den heter.
Ännu vackrare än jag minns den, mindre tilltalad av ensamheten.

Ingen stress, han låter kroppen gå på låga varvtal under lång tid, på så vis får han mycket gjort.

HAPPINESS ONLY REAL WHEN SHARED 
ristade Chris Mc Candless (Into the wild) i sin husvagn innan han dog.
Instämmer. 


Livet på Skutholmen (filmen)
Blogg 2016
Into the wild